En “kort” rapport från Engelbrektsloppet kanske vore på sin plats, jag har ju svårt för det här med kortfattat så det blir nog antagligen jättelångt istället.

Provåkningen av banan dagen innan visade ju tyvärr på hur katastrofalt dåligt underlaget var och att vakna upp på morgonen till regn gjorde ju inte humöret bättre. Jag kan inte påstå att jag sov vidare bra heller på hotellet i Avesta. Hotell och “dubbelrum” är verkligen för mig en gåta, 2 stycken 90-sängar bredvid varandra är inte en dubbelsäng!! Försöker man sova bredvid varandra hamnar man i någon slags springa som lätt blir större och större tills man ligger på golvet. Nu var sängarna dessutom klädda med hala lakan så det kändes som om man gled omkring när man försökte sova. Gnäll gnäll gnäll gnäll (jag vet), men det störde min nattsömn faktiskt.

Regn och dålig sömn till trots så lättade humöret när regnet i Avesta övergick till snö i Norberg som faktiskt bara ligger ynka 15 km bort!

Jag ställde mig relativt långt fram i starten och ganska snabbt var vi iväg.

Banan bestod av transport till “varven”, 3-varv (med en liten loop och en stor loop på varje varv), en extrasväng på 3 km och sen transport tillbaka mot mål.

Transporten gick lugnt och sakta, tyvärr var underlaget dåligt redan nu och det var lätt att inse att det inte skulle bli bättre allt eftersom. Ganska tidigt i stora loopen på första varvet fick jag syn på en av veteranerna (20 körda lopp) med knallgul nummerlapp. Gubben var säkert över 70 och stapplade fram och det såg inte ut att gå speciellt fort alls. “Honom ska jag väl kunna köra om“, döm om min förvåning när gubben inte alls kom närmare. Jag hade sikte på honom i säkert en 15 minuter men avståndet snarare ökade än minskade. Det var bara inse att “det är väl ungefär sådär jag ser ut också då“. När den längsta klättringen på 1,5 km kom så lyckades jag ganska snabbt gå om honom äntligen! YES!! Jag insåg ju dock direkt att “det kanske inte är så mycket att hurra för att du lyckats hänga av en pensionär i den mest fysiskt ansträngande biten av banan. Han får ju en hjärtattack om han tar i här“.

Första varvet avklarat på stapplande ben….

På andra varvet var underlagt än sämre, spåren var obefintliga bitvis. Här började det även brännas för att eliten skulle komma förbi för varvning. Engelbrektsloppet har ju en elitklass med ett tiotal startande som samsade längst banan med oss andra. Precis när det är dags för den stora loopen på andra varvet så börjar funkisarna skrika “in till höööööööger, nu kommer dom” och jag lyckades bli varvad på banans trängsta passage. 2 spår + 2 mötande spår och när alla motionärer skulle in till högerspåret så blev det omedelbar korvstoppning för oss. Det var ändå roligt att bli omkörd av ett gäng som onekligen vet hur man åker skidor! Andra varvet försvann snabbt annars, jag var nog mest på mitt “happy-place” och funderade på annat.

Ut på tredje och sista varvet, såhär såg spåren ut när dom var “bra”!

Cirka 18 km kvar av loppet när sista varvet påbörjades! Nu var underlaget katastrof, det saknades spår på stora bitar och det var mängder av stenar och grus i spåret. Som tur var så var det lite åkare ute nu, många hade redan avverkat sina 3 varv och gått mot mål. Jag körde en hel del i mittspåret för högerspåret var icke-existerande. Det var ganska segt här, jag började bli irriterad på underlaget. Fram till 1,5km´s klättringen så körde ganska många om mig, när jag kom fram till klättringen så verkade alla ha hamnat i trans dock för det gick ett långsamt långsamt “zoombietåg” till höger och jag valde att inte följa strömmen utan gick i mitten och tog mig förbi säkert 20-30 personer på vägen upp, energinivåerna var det inget fel på liksom.

Efter klättringen så gick det nedför i 2,5 km och där plockade jag antagligen lika många människor för folk är verkligen urkassa på att åka längdskidor utför. Jag tänker att “här tjänar man ju tid gratis” och står gärna på och hoppar mellan spåren för att undvika att köra ner folk. Dom flesta ställer bara ut skidorna i mitten av spåret och plogar sig sakta nedåt.

Vid sista vätskekontrollen avslutade jag med att hälla ut en mugg blåbärssoppa över ansiktet. Jag blev väl lite för exalterad och försökte dricka snabbare än munnen hann med. “Det göööööör inget” utbrast en funktionär som stod och tittade på mig, “nej, jag ser väl redan ut som skit så det är säkert bara passande” tänkte jag men sa något trevligare tillbaka.

Ungefär nu hade 5 timmar passerat och här gick proppen! Energin i kroppen tog lite slut och 2 muggar blåbärssoppa x 5 hade tagit slut. Jag vet precis hur jag blir när det här tillståndet infinner sig. Jag blir ganska sur, eller sur kanske är ett starkt ord, mer less och tyst kanske. Ledordet till mina cykelkompisar brukar vara “när jag slutar prata så är något fel” och det fungerar lika väl på skidor.

Ni kanske tror att det där är ett leende, det är snarare ett psykotiskt “snääääääälla ge mig lite riktiga spår FFS“..

Uppvisning hur man rent tekniskt INTE ska åka skidor.

Nu var det dags att åka extrasvängen och sen mot mål och jag peppade mig med att “här har ju alla bara åkt en gång så här är det säkert bättre spår“. Men tjena, det var snarare tvärtom. Spåren var som bortblåsta, sönderkörda, grusiga, grunda och kanter saknades helt. Benen for all världens väg varje gång man försökte trycka ifrån, det gick verkligen inte att hålla ihop benen (ett extraknäck på Malmis hade passat sig väl vid den tidpunkten). Det var verkligen jätteenerverande och 7 km till på det här underlaget kändes inte kul. Här stod jag även på näsan på helt platt mark (de flesta av mina skidvurpor förekommer på platt mark, mycket märkligt).

Efter cirka 3 km kom jag dock på att om man stakar och inte diagonalar så håller sig skidorna kvar i “spåren” lättare trots att kanter saknas. Problemet var bara att det inte fanns energi att staka i 4 km. Efter cirka 1,5 km´s stakande så ropar en tjej bakom mig “tror du vi orkar staka hela vägen till mål“, “jag hoppas det” svarade jag men tänkte “men tjena, inte en chans“. Det sved i bålen och när 1,5 km återstod av loppet och det dessutom gick lätt uppför så gick det inte att staka mer. Det blev katastrofal diagonalåkning sista biten och upp på målrakan var jag väldigt glad över att loppet snart var över och jag slapp sladdra omkring.

Lätt stirrig direkt efter målgång… lite “hög” kanske!

Jag tycker ärligt att Engelbrektsloppet borde skämmas lite som släpper iväg folk i de här förhållandena, det var katastrof. Mina skidor ser för hemska ut och behöver antagligen slipas om för att återhämta sig från det här “stenrallyt”. Argumentet “det var så bra som det kunde bli med tanke på förutsättningarna” tycker jag inte håller. Jag kommer mer än gärna tillbaka och kör i normala förhållanden för loppet är bra och den vanliga bansträckningen är väldigt rolig och utmanande men aldrig mer i sånt här före. Det var förvisso lite roligt ändå men skidglädjen förtas när det är så himla uselt.

Det blev i alla fall ett bra LSD-pass och väldigt bra bålträning! Förhoppningsvis blir Vasaloppet lite lindrigare efter det här! Tyvärr kommer det inte gå att träna något mer innan dess för Stockholm är ju helt bart, riktigt tråkigt och 95 km skidor är tyvärr allt jag lyckats skrapa ihop i år. Men, bättre än ingenting men kanske inte riktigt vad jag hoppats på. Jag gillar ju att åka skidor liksom! Det är därför jag håller på, jag gör ingen klassiker eller så. Men nu kan jag väl fokusera mer på att cykla närmsta två veckorna då, inte fy skam det heller.

Det ryktas dessutom att en ny cykel dimper ner i brevlådan(!) vilken dag som helst…..