Det var någon vecka sedan, men ikväll var det återigen dags för den berömda och lätt skräckfyllda reflexbanan i Judarskogen! Vi är ju rörande överens om att någon kommer bryta någonting på den där banan innan säsongen är över. Better not be me!! Jag och Batman har länge fantiserat om att plocka sub60 och när vi dagen till ära fick sällskap av två personer som kan det här med att cykla så fanns det ju alla förutsättningar i världen.

Förhandssnacket gick i stil med att “men Martin väger ju lika mycket som mitt högerben” – citat från Batman och en insikt om att Angelica ju faktiskt tävlar i MTB. Men istället för att bli rädd så kändes det som en utmärkt chans att få upp farten lite i den där j*vla skogen! Det absolut lättaste sättet att ta i mer än man egentligen tycker är bekvämt eller känner för, är ju att cykla med människor som helt enkelt är bättre än vad man själv är. Det kanske inte är så kul att hänga på ett snöre med dregel och snor ner till knäna men tänk vad mycket bättre man blir i ett nafs?

Sagt och gjort! Sällskap är dessutom trevligt, ju fler desto bättre fungerar mycket bra i alla sorters cykelsammanhang!

Men hur gick det då?

Ser man såhär glad ut efteråt kan det väl inte ha gått annat än bra?

Det gick faktiskt jättebra, jag vet inte vad som hände. Precis som anat så satte alla av i världens fart och där hängde jag på ett snöre. Ganska snart försvann Martin och Batman och jag anade att dom jagade rekord på eget håll och då är det väl mest rättvist att man inte behöver vänta på slöfocken(!) som släpar efter. Angelica var vänlig nog att hålla mig sällskap, jag tror hon “lätt” hade hängt med dom övriga annars. Så det tackar vi för!

Det är verkligen skillnad på antal passager som föregående turer framkallat nära-döden-känslor. Antalet ögonblick där man tänker att “nu j*vlar går det åt helvete“, eller till och med så drastiskt som “nu är det över, hej då mamma” sjunker gång för gång. Jag tror inte jag hade något “hej då mamma“-ögonblick idag, inget alls faktiskt. Det kanske var några “nu j*vlar går det åt helvete“, men det var ingen dödskänsla! Mycket trevligt faktiskt att det utvecklar sig. Det finns hopp om mig också!

Senast vi var i Knalleborg så blev jag ju omsprungen av en snubbe och skrev någonting om “förnedring” och så vidare. Jag tror förnedringen toppades idag när inte bara EN, utan faktiskt FYRA joggande herrar sprang om oss på slutet. Dom låg bakom ganska länge, jag frågade till och med vänligt i farten “vill ni förbi?”, den första svarade “nej då, det är skönt när någon annan drar“, varpå man tänker “ja, det är ju verkligen kul att cykla på kräksnivå och ha någon lätt joggandes bakom“. Sedan höll jag på att kräkas av maxansträngning på riktigt för jag ville ju inte bli omsprungen, men efter några minuter så vann dom och jag kunde släppa ner pulsen lite.

Lyckades även fånga förövarna på bild (ja, bilden är veckan sämsta, jag vet!), ett mycket sympatiskt gäng. Då kan man förlåta dom för dagens förnedring…

Jag bjuder grabbarna på den förnedringen! Jag var nöjd ändå. Jag vurpade inte, jag överlevde, jag cyklade snabbare i Judarn än jag någonsin gjort innan. Tidigare rekordet på 63(!!) minuter SLAKTADES verkligen med god hjälp av Angelica och Martin, nya noteringen är 49.28!!!! Det blev inte bara sub60, utan sub50 på köpet! Det tar sig!

Återigen en kanonkväll i skogen med trevliga cykelkompisar!