Det börjar bli tröttsamt med episka dagar på två hjul men det är inte mitt fel att dom aldrig tar slut. 14.5 mil, 2600 höjdmeter, +30 graders värme… vad kan möjligen gå fel där? Iiiiiingenting!

Dagen började med tidig uppstigning för tidig start och soluppgång från balkongen samt en frukost med mycket sammanbitna miner. Alla visste vad som var på gång och laddade på sitt sätt.

Dagen bjöd på 20 km rakt uppför, förvisso med en snittlutning på 6% men det är ändå något visst med att klättra i nästan två timmar. Dessutom skulle vi lite längre så det var 30 km i eget tempo som var första utmaningen, efter 20 km så gick det dock lite nedför/platt i 7-8 km och sen 2-3 km lätt uppför till “riktiga toppen”.

Uppe på toppen var det fotografering vid det så kallade “dajmkrysset” som stället går under. Det har något med det där rostiga järnkorset i bakgrunden att göra. Efter fotografering och påfyllning av vatten så var det 10 km rätt nedför och äntligen någonting man är bra på. Episk utförsåkning som fångades på film av en lagkamrat som låg i min röv en lång tid. Maxhastighet någonstans strax under 70km/h och världens frihetskänsla att bara trycka på för allt vad benen går.

Sen blev det lunch i Ronda där hela byn stannade upp när 38 cyklister i likadana kläder/hjälm cyklade in i två raka fina led. Det var lite moviestar-känsla när massvis med människor snabbt plockar upp sina kameror och fotograferar en. Såklart tror dom ju att vi är proffs och kan cykla på riktigt men tänk om dom visste att vi är ett gäng från Sverige, halvfeta medelålders män mestadels, som bara ska cykla runt landets största motionslopp. Vilken bedrift liksom… . .. skämt å sido så är ju sub8 helt klart en bedrift och speciellt fet är det inte någon som är i laget.

Efter lunchen blev det 7 km stigning igen, sen böljande upp och ner, sen 5 km stigning sen böljande upp och ner tillbaka till hotellet. Jag var rätt mosig redan vid lunch och värre blev det. Den sista stigningen fick jag fin draghjälp av två av lagets ledare som “kvastade” upp och det kan vara så att jag fortfarande hade varit kvar ute i bergen utan deras hjälp. Jag orkar ju aldrig prata när jag är sådär mosig och trött i knopp och kropp men att bara ha någon bredvid en räcker gott och väl. Jobbigt som bara den i den fruktansvärda hettan men det gick och jag var inte akterseglad även om jag låg bland dom 2-3 sista i alla stigningar. Jag tycker ändå det är ganska ok för en halvtjockis med trasiga baksidor, jag är mycket nöjd. Vid kvällens middag delades några utmärkelser ut och jag fick “dagens prestation” så jag var nog ganska duktig ändå. Belöning blev en gratismassage, välbehövlig sådan!

Imorgon är det “vilodag” vilket innebär en lugn tur till Gibraltar, det kommer bli häftigt. En upplevelse! Gäller att passa på när man är så nära.