Det känns ändå ganska ok att komma tillbaka till Sverige när våren visar sig från sin bästa sidan. Det kändes som om jag åkte i precis rätt ögonblick när det bara var regnigt och grått och kom tillbaka lagom till att våren blommat ut på riktigt. Igår hade vi Introduktionsträning från Brostugan igen som jag är ledare för och det gick för första gången i år att cykla i kortärmat på kvällsträningen. Riktigt behagligt faktiskt.

Det fina vädret lockade inte mindre än 30 nyfikna nybörjare och 7 ledare. Vi har lyckats få en stor flotta på ledarsidan och det känns ganska skönt att kunna vara 2-3 ledare per 10 cyklister. Det är alltså ingen som behöver känna att dom inte får den hjälp som behövs med andra ord. För bara två år sedan var det snarare tvärtom och man kunde stå där med 20-25 cyklister på egen hand, det blir lite jobbigt när alla är totalt nya och inte riktigt förstår hur det här med gruppcykling går till. Men nu är det ordning i skeppet!

Killen närmast i bild dök upp på en jättefin stålhäst som han cyklat till Prag med i somras. Nästan så att man vill investera själv i ett stålmonster. Men jag tror jag har fyllt cykelkontot sen länge. Men drömma får man väl alltid göra?

Kvällen bjöd på fin cykling och vi lyckades ta oss nästan 5 mil med den lugnaste gruppen som jag hade äran att ta hand om idag. Alla verkade förstå det här med gruppcykling ganska omgående så vi fick fint flyt och kunde cykla på utan att stanna allt för ofta. Ibland kan man behöva stanna ganska ofta för att förklara om saker som man ser inte har gått hem, men igår flöt det på och alla verkade förstå konceptet relativt snabbt. Riktigt roligt att se. Det värmer i cyklisthjärtat att frälsa andra, det är många som inte riktigt förstå hur mycket roligare det är att cykla i grupp och det är roligt att vara den som upplyser folk om detta. Klyschigt kanske men det är verkligen ren cykelglädje!

Solnedgången från Nockebybron på hemvägen