Igår hade äntligen årets upplaga av SMACK-serien premiär! Jag tyckte att jag begav mig ut mot Arlanda och Sjöås Handel där starten gick i god tid men jobbig rusningstrafik gjorde att jag snarare kom ganska sent. Kön till att få köpa sig en liten nummerlapp var redan jättelång när jag väl lyckades komma på plats.
Vi hade tur med vädret i alla fall!
Jag fick startnummer 86(!) av 90 så det skvallrar väl om hur i god tid jag var. Eftersom uppslutningen var över förväntan så tog tidtagningschipen slut lagom till jag kom fram till bordet, men det löstes enkelt genom manuell tidtagning för oss som blev utan. Den planerade starten vid 18.30 blev även den lite försenad och strax innan 19 kunde första cyklist rulla iväg. Eftersom de släpper en cyklist var 30e sekund så hade jag över 40 minuter att förfoga till uppvärmning och allmänt cykelhäng.
Jag hittade bland annat Vincent, en gammal Hofvetkompis, bland alla cyklister!
Vincent träffade jag lite roligt nog första gången på Kalmar IronMan 2012, vi både körde i Fredrikshofströjor och fick syn på varandra. Han cyklade om mig efter ungefär halva cyklingen och bytte några ord, jag sprang om honom efter första löpvarvet och bytte några ord. Tyvärr fick han gå största delen av löpningen på grund av knäproblem men han tog sig i mål och det är väl allt som räknas.
När det var min tur att starta äntligen så hade solen redan börjat gå ner, 2 grader och skymning kändes inte sådär jättevarmt direkt. Men vackert var det!
Nedräknad av världens sötaste lilla kille…
Loppet då?
Jo, men jag har ju haft lite återfall med mina benproblem så jag var inte säker på om det var någon bra idé. Lite kort med benproblemen så “korvar det ihop sig” i höftpartiet/nedre delen av ryggen och jag får sprutande mjölksyra i benen vid ungefär 30 pulsslag lägre än min mjölksyratröskel. Igår fick jag mjölksyra vid RÄTT puls och kunde således ha lite kraft i benen. Det var inte hundra, men mycket bättre än förra veckan.
Tyckte loppet gick ganska bra ändå, det var lite kallt men temperaturen i kroppen stiger rätt fort när pulsen närmar sig 190 slag. Tyvärr var banan inte riktigt i min smak med långa uppförslutningar som aldrig tar slut. Mina ben tar slut när man ska försöka ligga i 30-35 km/h+ uppför, där har jag en gräns efter 20-30 sekunder och då rasar hastigheten rätt snabbt. Jag är ganska nöjd ändå med ett 35 km/h-snitt ungefär och med en känsla i benen om att det finns desto mer att ta av om jag bara får syresättningen och höften/ländryggen att skärpa till sig hundra procent.
Tempohjälm, klär vilken nörd som helst TIPP TOPP.. . .. .. . .. . .
Om en vecka är det dags igen och då laddar vi för en bana som i mitt minne är lite snällare med lite kortare backar och som jag tror är ganska flack annars. Då tror jag att det kommer kunna gå betydligt snabbare. Men det får vi se då!
