Lite sorligt (eller egentligen ganska skönt också) så har jag nu landat på svensk mark. Jag var rätt trött sista 2-3 dagarna efter all cykling och alla höjdmetrar i bergen så det kändes faktiskt ganska skönt att hoppa på planet hemåt i morse. Det heter ju inte “bort bra men hemma bäst” för inte. Att det dessutom började regna för första gången på hela vistelsen precis när vi satte oss på transferbussen i morse gjorde ju saken än lättare att åka hemåt.
Igår var jag åter i bergen och körde det enda berget (som räknas) på Mallorca som jag missat under veckan. Sa Calobra! En magisk upplevelse, stigningen är verkligen underbar ur många perspektiv, framför allt är det otroligt vackert när man är i botten och ser serpentinerna i flera “våningar” slingra sig högt uppe på bergen. Lika skönt är det när man tagit sig upp några km att titta ner på alla slingrande serpentiner som man klarat av. Utsikten är verkligen bitvis helt magisk, rekommenderas starkt.
Sa Calobra är lite lurig, för själva stigningen börjar inte utan att man måste först åkt till botten av berget. För två år sedan när jag var på Mallorca och skulle köra Calobra för första gången så hade jag inte alls fattat det här utan åkte glatt nerför i 10 km och sen när jag kom ner till botten så sa mina vänner att “nu ska du bara upp samma väg“. Jag trodde vi var på väg till ett annat berg, men inte då. Det är i alla fall jättefin utsikt nere i botten av Calobra. Lite oförtjänt kanske att stanna för fotopaus innan man tagit berget, men varför inte?
På väg upp med utsikt över den slingrande ormen.
Fotopaus vid skylten efter klättringen! 9.5 km och 7.1% i snittlutning!
Det var riktigt jobbigt att avsluta sin resa med just den här klättringen, 7 dagar och nästan 9000 höjdmeter hade satt sina spår ganska tydligt och det gick väldigt segt bitvis. Ett tag var jag rädd för att få kramp för det började rycka lite smått i ena baksidan men det höll sig under kontroll. Jag är tyvärr ingen bergsget är nog min största slutsats efter den här resan och jag kommer nog inte bli det heller, jag cyklar inte på det sättet och har lite för mycket benmuskler att syresätta. Det blir för tungt att “kötta på” under för lång tid alltså. Men svenska backar ska jag nog orka bättre efter den här resan! Mina baksidor är inte bra ännu heller och det bidrar ju inte direkt heller. Dock verkar dom klara sig ganska bra i bergen, tror jag använder framsidorna mer.
Oavsett så är jag nöjd, med Sa Calobra och hela resan! Det är ingen tävling så det spelar liksom ingen roll hur snabbt eller långsamt det går, kommer man upp så kommer man upp.
Det var många svenskar på plats i bergen i går och Sverigetröjan väckte stor uppmärksamhet uppför Calobra, nästan lika stor som cykeln som fått många uppmuntrande kommentarer under veckan. Igår kom det en engelsman cyklande upp bredvid mig upp för en klättring, han stirrade stint en lång stund och sen sa han “nice bike” och cyklade vidare. Bara en sån sak! Små saker som ger fin energi när det går tungt och är lite lätt plågsamt! 
Fint sällskap under dagen av Sverigemaffian!
Någon slags bättre sammanfattning från hela resan kommer förhoppningsvis inom någon dag när jag hunnit vila upp mig lite. Det är verkligen ingen pensionärssemester att åka på cykelresa. Men fantastiskt roligt och energigivande (efter man hunnit vila upp sig lite från den omedelbara chocken alltså) ändå!