I samband med mina två utlandsresor så har jag insett några saker och tagit några vettiga beslut för att cykelsäsongen 2014 ska bli bra och inte bara halvmesyr efter halvmesyr. Jag gör inte halvmesyrer, då kan det lika gärna vara liksom. Det var länge sedan jag konstaterade att det finns f´n ingenting den här världen kan servera mig som är omöjligt, vad jag däremot har svårare att inse är att man kanske inte kan göra precis allting samtidigt. Varför så bråttom liksom? Jag har ju några år på mig. Ganska många. Därför kommer jag sortera bort några saker, mest på grund av mina benproblem men också på grund av att jag helt enkelt varken hinner eller orkar med allting.

1: Jag kommer inte cykla Vätternrundan i år, varken med Swedbankgänget eller med någon annan grupp. Jag är ganska trött själv på mina ben som strular (som egentligen sitter högre upp i ländryggen) och det känns uttjatat och repetitivt att hela tiden komma tillbaka till att benen inte fungerar, men det är ju precis så det är. Jag har haft problem i ungefär 12 månader, i vintras gick det nästan 3 månader utan besvär, men sen började jag cykla för mycket och sen dess har det kommit och gått och ju mer jag cyklat nu på senaste tiden desto värre blir det. Det fungerar liksom inte.

Då säger några av mina vänner, men cykla med en långsammare grupp? Mitt svar är en stor suck och det är inte tempot som är problemet, det är den framåtlutade positionen på cykeln som gör att jag stryper syretillförseln till baksida lår. Skulle det bli bättre av att det tar 9-10 timmar runt Vättern istället för 8? Det kanske skulle fungera om det går så långsamt så jag inte behöver syresätta baksidan alls. Då fungerar det nog. Men det är inte värt, det finns ingen mening. Om jag skulle försöka mig på Sub8 och på sin höjd kan ta mig runt på 10 timmar, varför ska jag ställa upp och förvärra benen än mer? Det finns noll och ingen mening. I´m out!

Efter att jag bestämt mig själv för att kliva av så tog det säkert en vecka innan jag meddelade våra lagkaptener, det tog verkligen emot att säga ifrån. Men när det väl var gjort så var det faktiskt bara skönt (ok då, det var en ganska stor besvikelse också men vad ska man göra?). Jag kommer inte lämna laget, utan hjälpa till från avbytarbänken. Jag föreslog att jag skulle bli lagmaskot men blev uppgraderad till “ledarstab-member in case of need”. Känns skönt ändå att man inte bara fick ett “Ok, hej då rå“. Nu kan jag bidra med dåliga filmer, urusla och olämpliga skämt och kanske ett leende eller två!

Lagbild från “Dajmkrysset” … ehrm, vad heter stället på riktigt liksom?   

2: Vad som fungerar ännu mindre och vad som kanske är ännu tråkigare är att jag absolut inte på några som helst villkor kan cykla tempolopp. Det är nej och bara nej i baksidorna och det går inte. Tempo är min paradgren men sittpositionen är ju grunden till alla mina problem och sittpositionen på tempo är ju tvärvikt framåt och det stryper alla möjligheter till att par fungerande baksidor. Det känns oerhört bittert att konstatera att det jag varit bäst på och det jag absolut älskar mest med cykling är vad som fungerar absolut allra sämst. Suck. Det blir inget SM i år, även om benen skulle hinna bli bra på de 6 veckorna som är kvar så har jag ju inte kunnat träna tempo och jag åker inte till SM för att komma tvär-sist. Det finns ingen mening. I´m out!

Ingen SMACK-serie heller för närvarande! Jag som skulle krossa den i år ju! Suck.

3: Vad ska jag göra då?
Jo, vad som finns kvar är La Marmotte 5/7 och Haute Route 1/9-8/9!

Jag borde ha sorterat bort för länge sedan och insett att man kanske ska nöja sig med ETT gigantiskt projekt per år. Nu kan jag fokusera på att erövra så många berg som möjligt i Europa och samtidigt på att försöka få ordning på benen igen. Jag fick ju ordning på dom i december och då ska jag väl kunna lyckas med det igen? Vad som är positivt är att bergsklättringen verkar fungera även om baksidorna är struliga men jag ska inte undersöka om man kan överleva Haute Route med dåliga baksidor utan fixa det innan det är dags i september.

Vi inleder med 2 veckor helt utan cykling, om jag nu klarar det, och med fokus på lite alternativträning så får vi se vad som händer. Helt hopplöst är det inte även om det känns långrandigt och jobbigt att det inte räckte med att få en förstörd säsong i fjol utan att det även smittar över på 2014. Kan det inte bara räcka nu liksom?