Penas Blanca och Los Reales från hotellbalkongen, kommer sakna utsikten!

I natt klockan strax efter midnatt landade vårt plan från Malaga, klockan strax efter 2 var jag hemma efter en lång väntan på både cykel och bagage. Det tar onekligen tid att lasta av +30 cyklar från ett flygplan och är väl inget flygplanspersonalen hurrar över att få göra mitt i natten en lördag.

Eftersom jag lider av någon slags bokstavskombination eller bara svår entusiasm så hade jag anmält mig till Hofvettempot (30 km tempo) som gick av stapeln idag. Ännu bättre var att DamElit startade nästan först, och kanske ännu bättre att jag efter jag anmält mig insett att mina baksida lår inte fixar att köra tempo just nu. Vad gör man då om man heter Karolina? Jo, men det tar ju emot att säga nej så man kör ändå.

Först vaknade jag någon gång under morgonen av mitt väggur och trodde att det var väckarklockan, jag är helt säker på att jag till och med “snoozade” vägguret i sömnen. Sen vaknade jag i panik vid 7 och kom på att jag inte packat ner mitt tävlingschip. Sen vid 8 när klockan ringde på riktigt så var jag helt säker på att det var typ tisdag och inte söndag. Total förvirring och inte alls så behagligt att stiga upp.

Väl på plats så blev det kortkort utan att ha titta väderprognosen innan, tänk om jag fick ångra mig kvickt. Stelfrusna tår är bara förnamnet.

Sen behöver vi inte skriva så mycket om själva loppet, jag kan tyvärr inte trycka på hårt för baksida lår säger ifrån. Jag tog i alla vad jag kunde och med en medelpuls på 30 slag under vad jag bör ha på ett tempolopp (150 slag var medelpuls) så var snittet knappt över 32 km/h. Men det gick inte mer, det finns inga ursäkter, inget “jag är trött efter träningslägret” eller “jag sov för lite” eller “jag har inte tränat tillräckligt” utan baksidorna säger ifrån och det går inte att forcera förbi smärtan utan det är som en off-knapp och ju mer jag trycker med pannbenet desto ondare gör det = ett tecken på att man ska sluta trycka. Jag försökte trycka i början alltså, märkte att det inte gick och led mest i ett lugnare och mer behagligt tempo i resten av loppet. Lida ska man väl göra oavsett så det ska jag väl inte klaga på. Men nu är det nog dags att sluta cykla på någon vecka och hitta tillbaka till hela och fina ben som jag rehab:ade mig till i vintras. Det här funkar inte!

Tyvärr vara det bara 2(!) i DamElit och jag hade ändå inte vunnit om jag varit i slag så andraplatsen var att förvänta. Kul att försvara den från i fjol men då var vi åtminstone 5 startande i DamElit. Det är pinsamt dåligt med 2 personer, jag ska skriva om det någon annan dag, men vart håller alla tjejer hus? Vi har ju till och med ett elitsatsande lag i CK08 i Stockholm men det verkar inte hjälpa. Det är liksom poänglöst med en egen klass med två startande, “ställ upp i DamElit och du hamnar automatiskt på pallen”, är det bra reklam eller? Nej. Det ska ju vara DamElit, inte blåbärsserien.

För att byta ämne, under loppet så började det hagla lite (aj att köra +40 knyck med smattrande hagel mot huden) och efter målgång blev det än bättre.
Det blir ingen medaljbild idag, det känns inte värt efter att ha fått en gratismedalj, utan bara ett konstaterande att cykeltävlingssverige på damsidan inte alls tycks vara på frammarsch i Stockholm utan snarare tvärtom. Till tisdagens GP i Stockholms Landsvägscup så är det tydligen så få damer anmälda att det antagligen inte blir en egen startgrupp. Riktigt tråkigt.

Tyvärr så var det här nog min enda tävling på den här sidan av säsongen, det blir nog inget SM i år. Det är bara konstatera att benen håller inte och jag behöver fixa det först. SM finns kvar även nästa år. Kanske kan jag hitta någon tävling i höst men tempolopp växer tyvärr inte direkt på träden i det här landet.