Trots att jag tycker att jag har cyklat förhållandevis mycket i både distans och tid så har jag faktiskt aldrig cyklat förhållandevis mycket tre dagar i rad. Vänern runt visade med andra ord vad innebörden av rumpskav egentligen är. Tre dagar, 60 mil och någonstans en bit under 20 timmar i sadeln, det borde man väl klara? Har man inte testat så vet man ju inte vilka besvär och blessyrer som kroppen svarar med.

Normalt när jag cyklar mycket och länge så kan jag få skav i området precis mellan insida lår och underlivet (ursäkta nu, nu kommer resten av inlägget bara gå över gränsen åt alla håll och kanter, så fokusera på morgonkaffet och sluta läs om det känns jobbigt). I det lilla vecket som är precis där så kan det uppstå viss irritation i alla fall, men det är ingenting som inte lite (läs en rejäl näve) assoskräm (läs rövkräm) råder bot på.

Det är ungefär så mycket skav som jag kan få av mycket cykel, jag brukar aldrig få besvär med rumpan eller själva underlivet i sig utan det är bara det där lilla “mellanområdet” som kan bråka. Men i alla fall….

I lördags efter kanske 10 mil så började det strama och bränna lite i rumpan. Jag tänkte inte mer på det, i söndags när jag hoppade upp på sadeln så hade jag för första gången i mitt liv smort assoskrämt långt ut på skinkorna. Det gick säkert åt en hel burk på morgonen. Kanske hade jag gått för långt för det kändes ungefär som att sitta på en blöt svamp resten av dagen (och då var det ingen överproduktion av rumpsvett eller andra kroppsvätskor som var orsaken). Söndagens 13 mil var mest jobbigt för rumpan, faktiskt av Vänerns nästan 60 mil så är det jobbigaste minnet att rumpan gjorde ont.

Jag hade ju inte vågat titta på rumpan innan jag kom hem igår, det känns lite obekvämt att stå i ett öppet omklädningsrum och spegla sig i stjärten också. Det kanske inte de andra damerna i omklädningsrummet uppskattar. Igår när jag kom hem så var det däremot fritt fram, och herregud vad det ser ut (eller ok, så illa är det inte men det syns ju att något inte riktigt är så trevligt som det borde vara). Det är som om min rumpa gått en match med en finsk bastugubbe och hans björkris (och det var helt klart rumpan som förlorade matchen, med råge). Herregud, så mycket stryk har den aldrig fått förut (elleeer?).. ehrm, men nej. Inte på en cykel i alla fall.

Nu vet jag hur Randonneurerna typ känner sig efter två dygns cykling och typ en halv vecka återstår, eller tror ni att deras rumpor är gjorda av läder? Det kanske blir så automatiskt när man når över 70 bast och har cyklat tvåmiljoner mil under sin livstid…

Kvällens introduktionsträning ute vid Brostugan var ingen behaglig upplevelse för rumpan det heller, inte ens trots ett cm-tjockt lager med idomin. Nej, nu blir det rumpvila och återhämtning av densamma i några dagar så det går att cykla igen utan att fortsätta ge bort segern till den finska bastugubben!