Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro ibland när man ser mig köra utför så har jag på äldre dagar fått ganska stor respekt för att köra just utför. Det ÄR roligt, men det kan vara fullkomligt livsfarligt också. Jag kör aldrig på gränsen i utförskörningar jag aldrig kört innan, har jag däremot koll på utförskörningen så tänjer jag gärna på alla gränser som finns. Trots att jag tyckte att jag tog det förhållandevis lugnt nedför i alperna så blev veckans hastighetsrekord 73(!) km/h… och då låg jag ändå på bromsen för jag visste att vägen för eller senare skulle svänga!

Det som är farligt med alperna är att serpentinerna kan vara så långa, en serpentin kan vara uppåt en km innan den svänger och lutar det brant nedåt kommer man ganska fort upp i ganska bra fart. På filmen lutar det 11-12% i sista rakan och där behöver man inte anstränga sig för att rulla i varken över 60 eller 70 km/h.

Det är barnsligt roligt, men samtidigt fullkomligt galet! Cykling är verkligen en sport med extremt små marginaler och jag skulle verkligen inte vilja träffa asfalten i 70 km/h! Jag är ungefär lika glad varje gång jag kommer ned för ett berg helskinnad som jag är över att ha fått köra utför! Någon slags barnslig skräckblandad förtjusning.