Eftersom jag aldrig hann cykla runt hela Stockbys MTB-spår innan kedjan gick sönder sist så blev det ett nytt försök igår. Jag försköt till och med stundande åka-bort-på-semester-i-några-veckor-resan bara för att hinna ta mig runt varvet. För att slippa den värsta värmen så gav jag mig iväg redan vid 8-tiden, jag vet inte om det hjälpte så mycket för Garmin visade snabbt +25 grader ändå.

Jag har cirka 14 km ut till Stockby, runt 40 minuter tar det med MTB:n men det är ganska ok ändå. Det är skönt att värma upp med lite lugn distans innan “helvetet” sätter igång.

Precis som sist var jag tämligen ensam i spåret, det märks även i skogen att det är semestertider. Planen var att bara åka spåret i ett svep så snabbt som möjligt utan att stanna och utan att få cykel-haveri.

Det rullade på bra i skogen, nu hittar jag ju första biten och kan på så sätt våga stå på lite mer. Jag vågade återigen köra över “dödshindret” utan att stanna och mesa över med foten i marken. Det är egentligen inget jättehinder, men jag vet inte varför jag blir så mesig och försynt i skogen ibland, helt obegripligt. Antagligen för att jag inte vill dö just nu. Eller så är det bara för att jag är dålig teknik, vi skyller på det!

Trots att spåret bara är 5.5 km och tar runt 25 minuter så hinner man bli riktigt trött. Jag hade riktigt jobbigt på slutet att orka stå på, sista 5 minuterna var nog mest “rulla igenom” snarare än att mata på.

Jag var ganska trött och nöjd när jag till slut rullade ner för slänten på bilden nedan och i mål. Skönt att allting höll, äntligen! Tredje gången gillt! Nu kan det bara bli bättre!

Stockby-spåret är verkligen perfekt för mig, det är inte för enkelt (absolut inte) men inte för svårt heller. Många av de andra spåren jag åkt har alldeles för många passager där man måste gå för att det helt enkelt inte är cykelbart på den nivån jag är på. Det blir lite tråkigt i längden med för många sådana passager. Stockby innehåller ingen sån passage som jag inte klarar av. Några branter där jag i olika omgångar inte lyckats ta mig upp (men vissa gånger tagit mig upp) finns det så det är både utmanande och överkomligt på samma gång. Sen är “dödshindret” ganska roligt fast det är läskigt. Mer sånt!

Sen rullade jag nöjd hemöver längst vattnet, Lidingö gör ingen besviken!