Idag tänkte jag ta revansch på Stockbys MTB-spår, för när jag och Mr Kålle var där förra veckan så guide:ade han oss FEL(!) så vi åkte inte hela spåret. Hemska tanke liksom. Därför tänkte jag att nu skulle jag försöka åka hela spåret, rätt väg. Jag hade förberett med GPS-spåret i Garmin eftersom Mr Kålle åkt iväg på semester och övergett mig! Inte för att han var mycket till hjälp, men i alla fall.

Stockbys MTB-spår som Friluftsfrämjandet ordnat för några år sedan börjar i princip på samma ställe som Lidingöloppet gör. Det är åtminstone skyltat till starten därifrån.

Spåret är 5.5 km och skyltat med små gula cykelskyltar!

Jag måste bara tillägga att jag älskar verkligen Lidingös naturliv, jag har ju uppnått den ansenliga åldern när jag börjar tycka att lägenhet är ganska beigt och att ett litet lagom stort hus kanske vore något. Hade jag haft några fler miljoner på banken så hade jag garanterat köpt mig ett litet krypin på Lidingö! Det finns ett centrum (typ, det är nära till Stockholm C iaf), det finns gott om landsväg för landsvägscykling och det finns massvis med MTB-spår (och på vintern skidspår), och gott om badställen för alla varma sommardagar och så vidare. Allt som krävs för att vara glad och lycklig alltså!

Well well, drömma går ju (är det nu jag ska skriva något om att det är väl bara att vänta på arvet då?)! Jag tror inte arvet räcker ändå, i så fall måste jag nog skaffa betydligt fler föräldrar. (OBS, skämt, jag önskar såklart inte livet ur mammsen och pappsen!).

Revanschen då i Stockby-spåret?
Jo, men det gick hur bra som helst NÄSTAN hela vägen. Jag klarade de flesta passager utan att sätta ner fötterna, jag klarade “döttshindret” (några stockar uppbyggda till ett litet hopp med typ 0.000000001 sekunder airtime) som jag försynt tvärnitade framför förra gången jag var där och rullade över med ena foten i marken. Sen med inte ens 500 meter kvar så drar jag av kedjan! Hur stark är inte jag liksom?
Vilket antiklimax, jag försöker trycka ihop den trasiga snabblänken och tycker att “men det håller väl” och sen rullar jag fram till nästa uppförsbacke och den smäller såklart av igen. Vilket slut! Jag står där och irrar runt, “men men, jag är ju TYP framme… ” och jag tror jag hinner tänka tanken “men jag kanske kan springa sista biten“. Nej, det är bara ge upp. Jag inser snabbt att jag inte kommer kunna laga kedjan, jag känner mig så himla korkad när jag står där. Som en blondin på ett IT-konvent. Ingen hemma liksom!

Jag har en kedjebrytare på mitt lilla fantastiska multiverktyg som jag oftast har med mig när jag cyklar, men jag har även ett multiverktyg med inbyggt munstycke till kolsyrepatronerna och därför lämnar jag multiverktyget med kedjebrytaren hemma ibland när jag inte ska cykla så långt. Men vad gör det? Det är väl i skogen om någonstans man riskerar att dra av en kedja. K O R K A D ! ! !

Trots att jag cyklat enormt mycket med Fredrikshof Lidingö och därmed säkert känner +20 personer som bor där ute så är det INGEN hemma som kan skjutsa hem mig. Ännu värre har jag ingen annan att be om hjälp. Vad gör man liksom?

Jag går och rullar om vartannat, tänker ta taxi från Ropsten (fel om kollektivtrafiken hängde med i verkligheten så hade jag kunnat ta tunnelbana från Ropsten hela vägen hem). Efter ett tag hittar jag till slut någon som kan skjutsa hem mig och det blir ändå en ok kväll men oerhört snopet. Revansch 2.0 planeras inom kort!

Sen undrar jag också vem som placerat en snabblänk på min MTB? Inte var det jag i alla fall. Det är nog första ägaren av cykeln som gjort så. Jag ogillar snabblänkar för är det någonstans man får ett brott på en kedja så är det oftast på snabblänken.

Sol i mörkret är att jag ska cykla (i tävlingsklass dessutom) Engelbrektsturen på söndag och bättre att dra av den nu än då! Laga –> revansch –> tävling söndag! Perfekt plan! Vattentätt, nu kör vi!