MTB i Stockby, Lidingö!

Idag tänkte jag ta revansch på Stockbys MTB-spår, för när jag och Mr Kålle var där förra veckan så guide:ade han oss FEL(!) så vi åkte inte hela spåret. Hemska tanke liksom. Därför tänkte jag att nu skulle jag försöka åka hela spåret, rätt väg. Jag hade förberett med GPS-spåret i Garmin eftersom Mr Kålle åkt iväg på semester och övergett mig! Inte för att han var mycket till hjälp, men i alla fall.

Stockbys MTB-spår som Friluftsfrämjandet ordnat för några år sedan börjar i princip på samma ställe som Lidingöloppet gör. Det är åtminstone skyltat till starten därifrån.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Spåret är 5.5 km och skyltat med små gula cykelskyltar!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag måste bara tillägga att jag älskar verkligen Lidingös naturliv, jag har ju uppnått den ansenliga åldern när jag börjar tycka att lägenhet är ganska beigt och att ett litet lagom stort hus kanske vore något. Hade jag haft några fler miljoner på banken så hade jag garanterat köpt mig ett litet krypin på Lidingö! Det finns ett centrum (typ, det är nära till Stockholm C iaf), det finns gott om landsväg för landsvägscykling och det finns massvis med MTB-spår (och på vintern skidspår), och gott om badställen för alla varma sommardagar och så vidare. Allt som krävs för att vara glad och lycklig alltså!

Well well, drömma går ju (är det nu jag ska skriva något om att det är väl bara att vänta på arvet då?)! Jag tror inte arvet räcker ändå, i så fall måste jag nog skaffa betydligt fler föräldrar. (OBS, skämt, jag önskar såklart inte livet ur mammsen och pappsen!).

Revanschen då i Stockby-spåret?
Jo, men det gick hur bra som helst NÄSTAN hela vägen. Jag klarade de flesta passager utan att sätta ner fötterna, jag klarade “döttshindret” (några stockar uppbyggda till ett litet hopp med typ 0.000000001 sekunder airtime) som jag försynt tvärnitade framför förra gången jag var där och rullade över med ena foten i marken. Sen med inte ens 500 meter kvar så drar jag av kedjan! Hur stark är inte jag liksom?
OLYMPUS DIGITAL CAMERAVilket antiklimax, jag försöker trycka ihop den trasiga snabblänken och tycker att “men det håller väl” och sen rullar jag fram till nästa uppförsbacke och den smäller såklart av igen. Vilket slut! Jag står där och irrar runt, “men men, jag är ju TYP framme… ” och jag tror jag hinner tänka tanken “men jag kanske kan springa sista biten“. Nej, det är bara ge upp. Jag inser snabbt att jag inte kommer kunna laga kedjan, jag känner mig så himla korkad när jag står där. Som en blondin på ett IT-konvent. Ingen hemma liksom!

Jag har en kedjebrytare på mitt lilla fantastiska multiverktyg som jag oftast har med mig när jag cyklar, men jag har även ett multiverktyg med inbyggt munstycke till kolsyrepatronerna och därför lämnar jag multiverktyget med kedjebrytaren hemma ibland när jag inte ska cykla så långt. Men vad gör det? Det är väl i skogen om någonstans man riskerar att dra av en kedja. K O R K A D ! ! !

Trots att jag cyklat enormt mycket med Fredrikshof Lidingö och därmed säkert känner +20 personer som bor där ute så är det INGEN hemma som kan skjutsa hem mig. Ännu värre har jag ingen annan att be om hjälp. Vad gör man liksom?

Jag går och rullar om vartannat, tänker ta taxi från Ropsten (fel om kollektivtrafiken hängde med i verkligheten så hade jag kunnat ta tunnelbana från Ropsten hela vägen hem). Efter ett tag hittar jag till slut någon som kan skjutsa hem mig och det blir ändå en ok kväll men oerhört snopet. Revansch 2.0 planeras inom kort!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen undrar jag också vem som placerat en snabblänk på min MTB? Inte var det jag i alla fall. Det är nog första ägaren av cykeln som gjort så. Jag ogillar snabblänkar för är det någonstans man får ett brott på en kedja så är det oftast på snabblänken.

Sol i mörkret är att jag ska cykla (i tävlingsklass dessutom) Engelbrektsturen på söndag och bättre att dra av den nu än då! Laga –> revansch –> tävling söndag! Perfekt plan! Vattentätt, nu kör vi!

Revansch efter fredagens härdsmälta

Igår fick jag äntligen revansch efter fredagens härdsmälta på väg upp till Uppland. Jag var ju ute i nästan 6 timmar i fredags, och eftersom jag bara cyklade runt 4h20min av dessa så kan ni ju ana att det gick åt lite tid åt andra stillasittande aktiviter. Fascinerande ändå att dålig uppladdning kan göra så mycket med orken.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tyvärr blev det inget distanspass i lördags, för bakdäcket hade tappat trycket under natten och när jag försökte pumpa upp det så började slangen titta ut lite väl mycket. Jag fick i 5 bar ungefär och tänkte att det kanske fungerar en stund, efter 11 km tröttnade jag på känslan av platt däck, vände hem och tog en kort löptur istället.

Jag hade ändå tänkt tvätta och meka med cykeln igår nämligen så då la jag i en lagningslapp på insidan av däcket och bytte plats på fram- och bakdäck. Känns onekligen tryggare att ha en skada på framdäcket med tanke på att trycket från ekipaget är betydligt lägre där. Nya däck är beställda inför Haute Route i alla fall, då ska allt vara i topp-skick!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår, på samma distans som i fredags, så var jag ute i under 4h och ägnade 3h30min åt att cykla exakt samma sträcka som sist. REVANSCH! Tyvärr var det samma vägar och samma orange-färgade cyklist så jag har inte så många roliga bilder att bjuda på (det blir ju onekligen rätt beigt att cykla omkring och fotografera sig själv hela tiden). Kvällens behållning var annars, förutom vädret, att de första 5 milen gick i nästan 33km/h-snitt. Årsrekord för solokörning på landsvägshoj tror jag minsann! Det finns hopp om mig också med andra ord!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Haute Route – Och min nya BFF

I senaste “Riders News Letter” från Haute Route, som skickas ut med jämna mellanrum, så presenterades servicen “Lanterne Rouge“. Loppets hjälte om ni frågar mig och antagligen min nya BFF.
fergus
Läs mer här!

Jag har läst tidigare att det finns “Lantern Rouge” på Haute Route, men jag trodde i ärlighetens namn att dom a, var ett gäng och a, inte cyklade ALLA TRE Haute Route efter varandra och c, cyklade med dom som ligger sist (inte med dom som ligger precis på gränsen för att klara “Cut Offen”).

Vilken hjälte liksom, verkligen, på riktigt på riktigt. Jag har ju personligen räknat med att ligga där nere bland de sista 10%. Loppet tar emot 500 personer, det är inte fullt, ifjol ställde 30 kvinnor upp (jag kan ju i ärlighetens namn inte jämföra mig med män i det här fallet) så det är inte så många jag har att jämföra mig med. Jag skulle lika gärna kunna bli sista kvinna i loppet, men jag hoppas så inte blir fallet men om det nu blir så, så vad gör det? Det är gamla cykelproffs, OS-medaljörer, bergsgetter m.m. som ställer upp, behöver man jämföra sig med dom? Nej!

På Marmotte, innan Garmin dog, hann jag köra ungefär 150 km (4000 höjdmeter) med 15 km/h i snitt. På Haute Route ligger “Cut Offen” på mellan 15-17 km/h beroende på svårighetsgrad på etappen. INGEN etapp är lika hård som Marmotte, inte i närheten sägs det. Jag borde ha ganska bra odds ändå att klara mig? I alla fall de flesta dagarna. Problemet om man ligger på gränsen hela tiden är väl att man inte har någon mariginal till dag 5-6-7 när man dessutom är riktigt trött i knopp+kropp!

Oavsett så tror jag att jag kommer se en del av Herr Fergus, förhoppningsvis om det sker så är det för att han cyklar bredvid mig och inte ifrån mig. Cyklar Fergus ifrån en så är man ju illa ute så det vill jag inte vara med om. Oavsett så känns det tryggt att åtminstone EN person planerar att röra sig i de undre regionerna rent tidsmässigt.

Det kommer bli bra det här! Vad kan gå fel liksom?

Haute Route – Hur illa kan det vara?

När jag detaljstuderade alla etapper avHaute Route nyligen så hittade jag den här (uppmuntrande) listan på deras hemsida.

Hur illa kan loppet vara egentligen kanske ni (och jag också för den delen) undrar? Ungefär såhär tydligen:
—————————————————————————–
The Haute Route is probably NOT for you if you…
• Don’t like getting up early in the morning, for 7 days in a row
• Prefer racing on flat roads, this event is all about climbing the biggest cols
• Don’t think you are capable of averaging 15km/h on a 4000m+ climb, over 150km, on 3 cols day after 2 or 3 days in the saddle
• Think you can turn up without having really trained for it
• Are not ready to push yourself to your limit
• Are new to the sport and aren’t prepared to train adequately and/or get some experience in mountain cyclosportives
• Are expecting it to be a luxury holiday, or a cyclo-tour – its a very tough, and certainly the highest, 7 day cyclosportive
• Think that it’s possible to stay in a 4* hotel for the duration of the event every night on our best accommodation package. Very few 3* or better hotels exist in certain resorts visited by the Haute Route events.
• Believe you will be staying right next to the start line every day
• Think you can have a massage every day within an hour of arriving
• Are coming just to do fast descents – dangerous riding will not be permitted and some new speed controls are likely to be in place
• Don’t feel it’s important to come to a safety briefing each evening – despite being tired
• Are not tolerant enough to understand that we need to brief and communicate in both English and French, and that there are many different cultures present to respect
• Throw your rubbish on the road when you are cycling
• Don’t understand that investing in media and communication of the event is important, as the event needs support from sponsors and host venues in order to be able to deliver the event at a top level and keep entry costs down as low as possible, and sponsors expect a return on their investment
• Expect every detail to be perfect, in a super-complex multi-day event with big logistical challenges (even if we are striving for perfection!)
• Think the roads can be completely closed for us – they won’t be, even if the riders will benefit from a priority of way between the real start and the finish lines
• Are not prepared to stop for a rider who has had an accident, or needs help
• Are not open-minded to get along with 35+ other nationalities, all with their own different views and expectations
————————————————————————

Redan på första raden så går det utför, att ta ut sig riktigt ordentligt rent fysiskt och inte få sova ordentligt och länge är ju den värsta kombinationen som finns för min del. Jag kommer vara i trött-trans (trams?) typ mer än halva veckan.

Jag har ingen aning om hur kroppen kommer reagera på så hård ansträngning så många dagar i rad, det kommer onekligen bli rätt så “spännande” att uppleva det. Jag är redo (typ), blir man någonsin riktigt redo för det här egentligen? Redo med en lätt (läs: gigantisk) sväng av nervösångest kanske vi kan sammanfatta det med!

Bara 6 små veckor kvar tills vi sitter där i Barcelona och väntar nervöst på att tidernas äventyr ska rulla igång.
DSC_3145-1

Distanspass och halvbonk

Idag tänkte jag att jag skulle få till ett riktigt distanspass på 3-4 timmar. Ungefär 11 mil var tanken. Eftersom det är Haute Route snart (ni vet, 20.000 höjdmeter, bergsget, lättviktare och bla bla bla) så tänkte jag att det kan vara fördelaktigt att skrota de sista kilon som går innan det är dags. Jag kommer ju antagligen ta mig runt oavsett (ni ser, hon är redan kaxig, vänta tills jag ligger där i fosterställning vid frukosten 05.00 på dag 4-5 och gråter av utmattning redan innan start), men med mindre kilo kanske det blir lättare hur som helst.

Distanspass, kaloriunderskott, det kan vara en svår nöt. Det är skillnad på kaloriunderskott och svält liksom. Ingen orkar cykla helt dränerad på energi, speciellt inte ett distanspass på 3-4 timmar.

Det började bra, jag kände mig pigg och fräsch och “oj vad roligt det ska bli, och vad fint väder“. Sen cyklade jag på en stor sten mitt i den lyriska yran och drog upp ett litet hål i däcket. Detta bara efter en knapp timmes cyklande! Punkteringen var ett faktum, det tog typ 0.5 sekunder så var bakdäcket helt tomt.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklar ju inte omkring med ett däck i bakfickan så jag tänkte att det får väl hålla så länge det håller, vad kan gå fel liksom? Det blev ju ett hål så slangen syntes, men den bubblade liksom inte ut så det kändes ändå som om det kunde hålla. Lärdom till framtiden, ha alltid en bit gaffa/eltejp på en av kolsyrepatronerna. Hade varit guld värt vid ett sånt här tillfälle.

Efter lite möda lyckades jag fixa problemet och ta mig iväg igen, tyvärr brände jag en kolsyrepatron i onödan för när den var tom så hade jag en liten bubbla på däcket precis vid ventilen. Tyvärr hade slangen letat sig upp och tryckt upp däckkanten. Jag tänkte en snabbis, “men det kanske går en bit” … men efter två hjulrull så märktes det att det går INTE. Bara av med allt och fixa, ny patron och sen färdigt.

Lite avbrott i det fina flytet och sen iväg! Efter två timmar började jag bli rejält seg i huvudet och kroppen. Riktigt urlakad. Jag stannade och fyllde mina flaskor och sen hittade jag en plats i skuggan och vilade en stund. Mitt huvud gillar verkligen inte ihållande sol, inte alls. Speciellt inte om man redan är lite energitom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen satt jag där en stund och gömde mig från solen och drömde om bad och kalla drycker. Jag insåg ju tyvärr snabbt att jag aldrig skulle komma fram om jag bara hängde i någons trädgård så jag kände mig tvungen att cykla iväg efter en kvart eller så. Tyvärr fortfarande rätt så energitom eftersom jag valde medvetet att inte ta något med mig att äta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklade ändå på förhållandevis ok och försökte njuta så mycket som möjligt av vädret, de fina bilfria vägarna och omgivningen. Ibland när jag cyklar långt själv så har jag för vana att lyssna på musik (ja, det kan vara farligt men det är ju inte förbjudet för hörselskadade och döva att cykla direkt). Jag tycker det kan vara ganska skönt med musik ibland. Speciellt om man är riktigt trött. Rätt låt kan ju pigga upp vem som helst. Tiesto räddade mig idag, den mannen gör ju underverk med vilken låt som helst! Dagen till ära ägnade jag mig åt solosjungande med röstläge modell högt och var flera gånger tvungen att vända mig om bara för att kolla att jag verkligen var ensam på riktigt. Pinsamheten av att cykla omkring och sjunga och ha någon på rulle efter sig vet ju inga gränser. Jag klarade mig idag dock.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Efter drygt tre timmar så insåg jag att det här inte riktigt var värt, så jag bestämde mig för att stanna i nästa lilla ort och nödfika. Det fick bli en fulfika på ICA i metropolen Örsundsbro. En banan har aldrig smakat bättre, eller en kall cola, eller en macka med vitt bröd och kyckling. Den fikan räddade nog dagen från total katastrofdålig. Sen rullade jag vidare, fick äntligen lämna de uppländska slätterna och leta mig in på skogsvägar i skugga från solen och i skydd från den elaka motvinden som enligt Yr.no skulle vart medvind(!).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
4h10minuter senare nådde jag slutmålet och möttes av något i stil med “du ser mer sliten ut än efter La Marmotte“. Men TACK för den. Fast det kändes så också. Jag sov dåligt i natt, var trött och hade ätit för lite för att orka med ett distanspass. Solen och motvinden tog mig och då är man ganska svag.

Men det kunde vart värre. Ett bra distanspass och några gram har jag säkert gjort mig av med på vägen och allt räknas ju. Jag tror inte fikan förstörde något ur den aspekten, snarare tvärtom.

Imorgon ska jag försöka distanspass:a igen, men då blir det mycket sömn och en rejäl frukost innan så blir det nog mycket bättre än idag!