MTB på Lidingö!

ÄNTLIGEN cykel!

Jag och Kålle (som är en skäggig makrill som jag lärde känna på Mallis 2012) bestämde dagen till ära träff ute på Lidingö för att cykla lite MTB på ön. OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lidingö är verkligen landet mitt i stan, oerhört mycket grönområden och mängder med MTB-spår. Vi började med MTB-spåret i Stockby som är 5.2 km! Det visade sig vara lagom tekniskt och perfekt när man inte suttit på en MTB på alldeles för länge. Jag har ju kört alldeles för många nu-kommer-jag-snart-köra-åt-helvete-och-dö-spår i vinter så jag välkomnar varmt spår där man faktiskt inte behöver köra på gränsen HELA tiden, ibland är det såklart superroligt men inte jämt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stackars Kålle som satsar på en bra tid på CykelVasan har tyvärr varit sjuk i två månader och jag är ju nyförfriskad (precis frisk från förkylning, inte full alltså) efter en 1.5 veckas förkylning. Men det kändes faktiskt förvånansvärt bra att cykla. Inga problem med benen, inga problem med andningen, ingen bergsklättringensångest utan bara kravlöst och härligt.

Efter Stockby tog vi en bit av Lidingöloppsspåret som ju är 30 km i sitt originalutförande (samma spår där löploppet Lidingöloppet går i september alltså). Det är ju inte alls tekniskt utan mer grusspår och väldigt kuperat. Kändes i benen att bergen gjort lite nytta, jag kände mig förvånansvärt stark. Känns bra inför HR, kan man åtminstone låtsas vara i något slags toppslag.

Sen tog vi “The Scenic Route” längst med vattnet, hann spana en räv i buskaget samt hitta en Lasse i trädgården med sin nya MTB.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter lite fika i Lasses trädgård så blev det sen hemrull i solnedgången! Cirka 45 km och en blandning av halvtekniskt spår i Stockby och mer kuperat grusrull i Lidingöloppsspåret! Jag och Kålle konstaterade nöjt båda två att “herregud vad härligt det är att cykla, det hade jag nästan glömt att det var såhär skönt“. Vet inte varför man är så senil ibland, men svenska sommarkvällar och cykel passar verkligen som handen i (herregud vad roliga grejer man kan skriva nu) men jag nöjer mig med att skriva det som förväntas, vanten!OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På vägen hem så konstaterade jag lite bitterat att jag antagligen bryter mot någon regel efter Marmotte. Mina Crescentbyxor är lite längre än övriga och solen tog extremt bra under Marmotte. Cykelbrännan är FÖRSTÖRD, livet är över….. snart kommer jag vara en tvättäkta Zebra!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lopp utomlands: Medical Certificate

För att få cykla lopp utomlands nere i Sydeuropa behöver man oftast (läs typ alltid) ett “Medical Certificate” som påstår att man är mer eller mindre frisk. Det går ju att tvista länge om det är mentalt friskt eller inte att anmäla sig till lopp som La Marmotte eller Haute Route men det är en annan historia.

Jag har så himla mycket problem med intyg för intygens skull, det är ju ingen som tittar på dom här intygen. Om jag dör i en hjärtattack under loppet så vill arrangörerna antagligen kunna svära sig fria från skuld och är jag undersökt innan och dom har bevis på det så är dom skuldfria. Känns på något sätt så himla icke värt, men ok, det kanske är bra för dom handfulla personer som faktiskt är sjuka och som stoppas vid en undersökning, hur ofta det nu händer, vad vet jag.

Till Marmotte så fixade jag ett intyg genom privata kontakter men till Haute Route så ville jag göra det riktigt, eftersom det är en veckas ansträngning så känns det ändå värt. Men sen insåg jag vad det kostar, mellan 1000-2000 kr hos svensk sjukvård. För att få ett papper där det står att jag är frisk? Det krävs inget EKG/arbetsprov utan mer hälsoundersökningsstuket. Bäst är att undersökningen tar i tid och kostar vad en normal undersökning kostar, 200 kr. Sen är tillägget varierande för själva pappret där det står att du är frisk, jag försökte fråga olika VC varför det är så men det blev bara svar i stil med “våra intyg kostar så mycket“. Men ok, +1000 kr för ett A4a och lite bläck, perfekt. Inte ens när jag försökte förklara att jag hade en mall där man bara skulle signera och stämpla så hjälpte det. Jag förstår verkligen inte vad det är som kostar extra om själva besöket i tid och ansträngning motsvarar en undersökning för 200 kr.

Om jag har problem med intyg för intygens skull så har jag ännu mer problem med att ta-så-mycket-betalt-som-möjligt-bara-för-att-man-kan! Osmakligt. (Gnäll gnäll, jag vet!). Tips om man vill komma lite lindrigare undan är IntygsGruppen, där kostar det i alla fall bara 600 kr för allting.

Sagt och gjort så , det blev den privata vägen igen och nu är intyget inskickat till HR och jag är numera välkommen på riktigt!
HR

H J Ä L P!
Ångesten är komplett…

För övrigt är jag konstaterad frisk nu efter två timmar på gymmet igår (där jag bland annat lyckades skaffa mig en lårkaka modell fotboll efter att en kvinna sparkade in bensparksmaskinen rätt i mitt lår när jag stod och vilade mellan mina övningar. Fel och se sig för lite då.). Ikväll planerar jag att göra skogen på Lidingö osäker med MTB:n! Äntligen cykel igen!

Post Marmotte: Utdragen förkylning

Belöningen för att ha tagit sig igenom Marmotte blev dessvärre en rätt utdragen förkylning. Men det är lite mitt signum, om jag gör något så gör jag det verkligen helhjärtat. Inga halvmesyrer här inte. Det gäller även förkylningar, blir jag väl förkyld, då blir jag förkyld. Jag tolkar det som om min kropp är rätt så motståndskraftig ändå så att när jag väl blir smittad så är det något lite mer aggressivt som det tar lite längre tid att bli av med. Jag har passerat stadiet när näsan rinner så mycket så att man går över till att trycka in två bomullstussar i näsborrarna för att man inte orkar snyta sig hela tiden till stadiet med lite hosta och rossliga lungor. 2-4 dagar återstår skulle jag gissa med andra ord.

Det kliar verkligen i cykelbenen nu, 8 dagar utan att få cykla kan ju inte vara mänskligt. I helgen har jag istället ägnat mig åt viktiga ting så som att bland annat plantera om min örtodling. Egentligen borde jag nog låtit bli för det ter sig eventuellt som så att hälften av grejerna nog fick sätta livet till, ehrm. Känns som en tant-sak det där, hade mamma gjort det så hade säkert allting överlevt plus förökat sig. Myntan verkar överlevt i alla fall och det är ju egentligen det viktiga (så man kan göra Mojito).

Jag har även ägnat en lördagskväll åt att detaljstudera varenda klättring på Haute Route med reaktioner i stil med “men det här är ju inte så farligt” till “herregud, är dom på riktigt eller?”, “men här går det ju inte att cykla“, “men vi har ju redan cyklat uppför 3 berg, det här går ju inte också“, “helvete, det här kommer ju aldrig gå“, “jag måste sluta äta fram till september” samtidigt som jag spelade sönder ett gäng franska poplåtar så till den grad att Grooveshark frågade mig typ 10 gånger om jag fortfarande var i livet.
Ax_Bonascre_Ax_les_Thermes_profile
Ser inte alls tungt ut, inte alls.

Egentligen tycker jag att det är dags för Haute Route nu, jag har ingenting mer att vänta på! Låt mig cykla bara. Fördelen med att det ändå är 7 veckor kvar är att jag a, hinner bygga om min Dura Ace Di2 bakväxel till att kunna lira med 11-32 (har kört 11-28 innan men det räcker inte i Pyreneerna) samt b, hinner sluta äta choklad och minska kroppsvikten med 5-10 kg (kommer göra all skillnad i världen i Pyreneerna).

Nej men, lite mer fransk popmusik och halstabletter så kanske det blir en bra måndag det här också!
DSC_2748-1

Alpveckans hastighetsrekord

Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro ibland när man ser mig köra utför så har jag på äldre dagar fått ganska stor respekt för att köra just utför. Det ÄR roligt, men det kan vara fullkomligt livsfarligt också. Jag kör aldrig på gränsen i utförskörningar jag aldrig kört innan, har jag däremot koll på utförskörningen så tänjer jag gärna på alla gränser som finns. Trots att jag tyckte att jag tog det förhållandevis lugnt nedför i alperna så blev veckans hastighetsrekord 73(!) km/h… och då låg jag ändå på bromsen för jag visste att vägen för eller senare skulle svänga!

Det som är farligt med alperna är att serpentinerna kan vara så långa, en serpentin kan vara uppåt en km innan den svänger och lutar det brant nedåt kommer man ganska fort upp i ganska bra fart. På filmen lutar det 11-12% i sista rakan och där behöver man inte anstränga sig för att rulla i varken över 60 eller 70 km/h.

Det är barnsligt roligt, men samtidigt fullkomligt galet! Cykling är verkligen en sport med extremt små marginaler och jag skulle verkligen inte vilja träffa asfalten i 70 km/h! Jag är ungefär lika glad varje gång jag kommer ned för ett berg helskinnad som jag är över att ha fått köra utför! Någon slags barnslig skräckblandad förtjusning.

Going down Mont Ventoux

När jag körde utför Mont Ventoux förra veckan så hade jag med mig min actionkamera och filmade utförsåkningen. I april när jag var på Mallorca och filmade så monterade jag kameran lite för snabbt och märkte när jag kom hem att jag i princip bara filmat asfalt. Asfalt kan ju vara rofyllt, men blåa hav och klarblå himmel och fantastiska bergslandskap slår ju asfalt alla dagar i veckan. Det var bara slänga all film med andra ord. Den här gången tror jag det blev lite bättre efter lite noggrannare fastsättning.

Man kan ju tycka att det inte går så fort, problemet var bara att det blåste halvstorm (i svenska mått mätt, i franska alpmått mätt så blåste det nog sådär). Mitt framhjul ville inte riktigt bete sig och uppåt +40 km/h tog vinden tag i det lite för mycket och det började antyda en lätt wobblande känsla och det var med andra ord ingen mening att försöka köra fort just när jag var där. Högprofil i alperna kanske inte var veckans smartaste bud, men i alla fall. Jag sparade ljudet på filmen så kanske man kan få en liten känsla för hur mycket det faktiskt blåste där uppe.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag tittar på filmen själv så slås jag av hur fantastisk den där bergstoppen är, jag tycker verkligen landskapet är extremt fascinerande och utsikten är ju magiskt. Det var helt klart när jag var där och förhållandevis varmt (11 grader på toppen men efter att man klättrar i flera timmar så skulle nog 0-gradigt upplevts som varmt, initialt i alla fall). Det går att se mil efter mil åt alla väderstreck och ja, sa jag att det var magiskt? Jag kanske låter som en trasig skiva, men så var det. Om man ska ta sig till något berg i Frankrike och alperna så rekommenderar jag Mont Ventoux före allt annat (typ Alpe d’Huez (totalt överreklamerat), Galibier, Glandon m.m.)! Ingenting toppar Mont Ventoux, inte för mig i alla fall!
DSC_3015-1

Vi skulle kunna säga att det var lite kärlek vid första ögonkastet, hur ofta händer det i livet? Undra hur många svettiga fransmän som har *llat den där stolpen för övrigt? Usch….
DSC_3039-1

Övriga tips om Mont Ventoux är att verkligen kolla väderprognosen innan ni ska ge er upp, tydligen blåser det mer än 90km/h(!!!) under 240 dagar om året så ni kan ju ana att det är få dagar som är riktigt fina. Sista 6 km stängs av när det är farligt att bege sig dit upp, jag vet inte hur ofta det sker, men antar att det är förhållandevis ofta. Sen är det ju roligare att klättra berg om man inte har svinblåst i ansiktet, jag hade motvind ibland och när det är långa bitar av +10% så behöver man inte stark motvind också. Men det kanske är så att Mont Ventoux inte är legendariskt bara för ingenting? Det kanske hör till att det blåser snålvind i ansiktet? Jag vet inte, jobbigt var det i alla fall!
DSC_2978-1