I helgen har jag inte tränat (mer än att gå väldigt väldigt mycket) utan varit lekledare (förlåt, Teamledare) på en av sträckorna på Stockholm Triathlon. Närmare bestämt sträckan Lejonbacken (fast det heter väl ändå Slottskajen?) och Norrbro. Där har jag och mina hjälpredor (funktionärer) ansvarat för bansäkerhet och övergångar. Exemplariskt har dom skött sig också.

I fredags var vi förbi området och förberedde lite och tittade lite på uppbyggnaden av målområdet. Det vore ändå rätt coolt att få springa i mål på Slottsbacken någon gång men då får dom nog fixa en IronMan-distans om dom ska få mig att ställa upp. Om det så blir det sista jag gör så ska jag fasiken lämna in med enbart IronMan-distansen i bagaget och inga kortdistansare, ju längre desto bättre ju.

I lördags tävlade eliten och då var det såklart extra mycket fokus på att hålla banan helt stängd och se till att absolut inga människor tog sig in. Det gick smärtfritt på min sträcka, på några andra sträckor åkte några cyklister omkull (banan är en stillstudie i 90-graderssvängar och med regn går även elitcyklister “lätt” omkull tyvärr) men inga allvarliga tillbud tack och lov utan mest skrapsår.

På herrsidan blev det snabbt en kamp mellan Brownlee och Brownlee, jag lär mig aldrig vem som är vem så oklart vem som är vem på bilden och vem som vann minns jag inte heller. Det var förvånande att se att dom redan efter bara något varv (av totalt fem) gick loss på cyklingen och sen växte luckan mer och mer och det var aldrig någon annan som var i närheten av att hota dom båda. På löpningen så ryckte sedan ena Brownlee uppför Slottsbacken och då var andra Brownlee rökt (skönt att jag inte kommenterade tävlingen kanske på tal om koll).

På damsidan gick Groff loss på löpningen, ungefär precis innan bilden ovan togs och sen höll hon det hela vägen i mål. Det var ingen sekundstrid med andra ord utan en ganska given vinnare. Tyvärr var inte Lisa Nordén med, det hade varit något att se henne tävla på hemmaplan. Förhoppningsvis är hon mer skadefri nästa år än hon varit i år, känns som om hon haft extremt oflyt sista året.

Mina funktionärer skötte sig utmärkt som sagt och det var inga konstigheter att vara teamledare när allt flöt. Dagens funktionärsinsats går till Batman som tappert lagade min punktering (på tantcykeln dessutom, som t.o.m kräver skiftnyckel för att få av bakhjulet) det sista han gjorde innan hemgång. Undra om man alltid kan ha honom med när det är dags att meka med cykeln?

I dag var det ungefär “samma sak” fast motionstävlingen att ta hand om, jag hade dessutom inga cyklister på min sträcka utan bara löpare. Även idag flöt det på utan problem. En del människor var upprörda över avspärrningarna och svor och andra var trevliga och glada. Ungefär som man kan förvänta sig.

Dagens pris för “tuffaste-medelåldersmannen-i-Sverige” går till herren om lätt puffade undan en av mina funktionärer samtidigt som han basunerade ut “jag sk*ter i era j*vla avspärrningar, jag jobbar i Gamla Stan” och klev rätt ut i tävlingsbanan med näsan mot just Gamla Stan (och sin partner trippande efter i snöre). Fantastiskt uppförande. Man kan ju vara trevlig och ändå strunta i avspärrningarna om man är på det humöret, men han hade nog helt klart inte vaknat på rätt sidan (alternativt inte fått så mycket &%¤&#¤& på ett tag). Det är inte så mycket att göra mer än att le och vara tyst, han kommer inte bli gladare av att man försöker förklara varför man slussar över folkmassan i lagom stora portioner och inte har öppet rakt ut i tävlingsbanan. Tröttsamt.

En fin helg trots att min egen träning bara bestod i att gå väldigt mycket och möjligen glida några km på tantcykeln. Knät tyckte säkert om vilan. Det var kul att hjälpa till lite och helt klart värt det trots att betalningen består i lite presentkort på en cykelbutik och inte så mycket mer. Mina funktionärer var nöjda i alla fall och någon frågade till och med om jag var Scoutledare (är det en komplimang eller förolämpning egentligen?). Vi säger att det betyder att man är organiserad och tydlig, det låter bäst så.

Blir nog en Teamledarrepris nästa år och då önskar vi mindre regn och Lisa Nordén på banan, tack!