Cycling hurts

Ikväll var det tänkt att köra en lugn och fin runda med Lidingöligan, det gick väl sådär med det mest. Jag hade ju sagt ingen mer MTB innan Haute Route på grund av skaderisken men Lidingöloppsspåret är inte tekniskt utan mer CX-betonad så det kändes ändå ganska säkert. Men tjena.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fel nummer ETT, jag och Batman är tidiga och kör in i sista biten av Stockbys MTB-spår. Spåret är inte alls så speciellt klurigt utan ganska lättåkt, ett nybörjarspår även kallat bland MTB-ister. Lättåkt kanske inte var beskrivningen när jag 10 minuter senare i sista backen ut från spåret går över styret och fejsplantar ner i marken. Vet faktiskt fortfarande inte vad som hände, tror jag låste mitt framhjul och det var därför det tog tvärstopp. Det var brant utför och en sväng, men jag hade bra med vikt bakåt så det var inget sånt misstag. Hur som helst så kändes det som en dålig start men ingenting allvarligt förutom en öm läpp och en öm utsida hand.

Värre blev det sen när vi drog iväg på Lidingöloppsspåret. Senaste tidens regn har gjort att gruset delat sig och spruckit upp och stora fåror har bildats här och var. Jag kör klantigt nog ner i en sån här fåra när det går brant utför och sen svänger 90 grader. Jag behöver ju svänga upp ur fåran för att ta mig runt i svängen, såklart försvinner framhjulet under cykeln och där ligger jag igen. Nu med ett rejält uppskrapat knä som följd.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sen blev det ut ur spåret så fort som möjligt och direkt mot Lasses varenda för lite fika. Det var återigen inte så himla kul att köra vidare efter dubbla vurpor. Jag vill som sagt inte riskera något inför Haute Route så med två vurpor i bagaget kändes hemgång som bästa alternativet. Så, det blev tyvärr bara 10 km av Lidingöloppsspåret och sen fika och därefter hemåt. Inte alls en av årets roligaste turer. #klantkarro
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
karro-1

Synd att runda av innan Haute Route såhär, men det är inte så mycket att göra. Jag känner i alla fall inget omedelbart sug efter MTB och det är ju skönt med tanke på vad som komma skall. Det får bli revansch 2.0 i Stockby och i Lidingöloppsspåret när jag kommer hem igen. Revanschen på Fornstigen är också inplanerad. Skönt att jag har något att göra i höst, verkligen.

Lite tråkigt att cykla hem innan 20 och mötas av solnedgången redan, vackert var det men solen går ner alldeles för tidigt nu för tiden. Supertråkigt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Haute Route: 6 dagar till start

Om bara 6 dagar kulminerar mitt deltagande i Team Crescent med årets höjdpunkt, Haute Route. Tiden flyger förbi, senaste året har verkligen gott i raketfart. Om bara 3 dagar sitter jag på ett hotell i Barcelona och väntar nervöst på starten 3 dagar senare.

I veckan har vi mottagit en 85 sidor lång “Race Roadbook”, där står ALLT vi behöver veta om loppet och alla etapper. Som om inte det var nog så kommer idag “Accommodation book” på bara(!) 40 sidor, där står allt om hotellen vi ska bo på. Jag menar verkligen ALLT när jag säger ALLT, alltifrån vilka hotell som har WiFi, vilka hotell som har restaurang, var närmaste matbutiker ligger, karta med start/mål/hotell m.m. utmärkt och så vidare.

Största överaskningen i “Race Roadbook” var att av loppets 500 platser har man bara lyckats locka 250(!) personer, vi är alltså inte fler. HERREGUD, ökar nervösfaktorn avsevärt. Det kommer verkligen inte gå att gömma sig någonstans. Dolomiterna och Alperna lockade i alla fall runt 450 personer styck. Men nu är det bara jag och 249 andra riktiga galningar.

Eftersom ingenting någonsin flyter hundra procent här i livet så är den sämsta nyheten att mina roomie och parhäst Simona drog på sig en spricka i lillatån för ungefär en vecka sedan. I helgen tog hon slutgiltigt beslut att det kommer inte fungera med HR i år.
10357134_10152253038027050_5873276758341116891_n
Mest trist för henne såklart. I mitt lag på 8 personer är det nu jag och Niels som jag känner, sen är det massa andra svenska män och folk som känner folk och folk som gjort HR innan och sa jag att jag var med också? INGEN kommer cykla i mitt tempo av dessa personer, det hade Simona gjort, vi hade nog hållit jämna steg.

Vi hade även bokat boende ihop så eftersom det inte går att avboka (hon tog ingen avbokningsförsäkring) så betyder det åtminstone lyckligtvis för mig att jag inte behöver bo med någon okänd människa utan jag får ett dubbelrum helt för mig själv. Kanske är skönt? Trött Karro = osocial Karro. Det är i alla fall inte så mycket att göra utan parhäst, det är bara köra!

Haute Route Dolomiterna och Alperna som gått/går precis har bjudit på EXTREMT dåligt väder. En av dagarna i Dolomiterna klev 26(!!) personer av under en etapps första utförskörning på grund av vädret, det var regn, iskallt och dimmigt så sikten var tydligen obefintlig. Jag antar att folk inte vågade cykla vidare helt enkelt, låter helt bisarrt.
_DSC1594 _DSC1641 _DSC1767 10356011_734345903302027_4429189786056793089_n 10455437_731371530266131_4168883366267527041_n 10620784_731814996888451_661846552077561393_n 10628219_734494069953877_2931638967704477984_n 10635759_734494019953882_7556860017946604033_n

Jag kommer INTE synas i varken hjälmmössa eller gul regnjacka, det kan vi ju vara på det klara med. Jag kommer definitivt INTE packa med några långa benvärmare heller. Pyrenéerna kommer visa sig från sin bästa sida och bara bjuda på kanonväder, det har jag bestämt mig för.

Prognosen för Ripoll strax utanför Barcelona där starten går på måndag är just nu 25 grader och strålande sol så det bådar ju ändå för åtminstone EN dag med fint väder. Jag är optimistisk! Alla tre bergskedjorna kan ju inte bjuda på regn och 4-5 grader?

Annat fokus på Stockholm Triathlon

I helgen har jag inte tränat (mer än att gå väldigt väldigt mycket) utan varit lekledare (förlåt, Teamledare) på en av sträckorna på Stockholm Triathlon. Närmare bestämt sträckan Lejonbacken (fast det heter väl ändå Slottskajen?) och Norrbro. Där har jag och mina hjälpredor (funktionärer) ansvarat för bansäkerhet och övergångar. Exemplariskt har dom skött sig också.

I fredags var vi förbi området och förberedde lite och tittade lite på uppbyggnaden av målområdet. Det vore ändå rätt coolt att få springa i mål på Slottsbacken någon gång men då får dom nog fixa en IronMan-distans om dom ska få mig att ställa upp. Om det så blir det sista jag gör så ska jag fasiken lämna in med enbart IronMan-distansen i bagaget och inga kortdistansare, ju längre desto bättre ju.
DSC_0244-1 DSC_0247-1

I lördags tävlade eliten och då var det såklart extra mycket fokus på att hålla banan helt stängd och se till att absolut inga människor tog sig in. Det gick smärtfritt på min sträcka, på några andra sträckor åkte några cyklister omkull (banan är en stillstudie i 90-graderssvängar och med regn går även elitcyklister “lätt” omkull tyvärr) men inga allvarliga tillbud tack och lov utan mest skrapsår.
DSC_0260-1 DSC_0281-1
På herrsidan blev det snabbt en kamp mellan Brownlee och Brownlee, jag lär mig aldrig vem som är vem så oklart vem som är vem på bilden och vem som vann minns jag inte heller. Det var förvånande att se att dom redan efter bara något varv (av totalt fem) gick loss på cyklingen och sen växte luckan mer och mer och det var aldrig någon annan som var i närheten av att hota dom båda. På löpningen så ryckte sedan ena Brownlee uppför Slottsbacken och då var andra Brownlee rökt (skönt att jag inte kommenterade tävlingen kanske på tal om koll).

DSC_0293-1 DSC_0301-1
På damsidan gick Groff loss på löpningen, ungefär precis innan bilden ovan togs och sen höll hon det hela vägen i mål. Det var ingen sekundstrid med andra ord utan en ganska given vinnare. Tyvärr var inte Lisa Nordén med, det hade varit något att se henne tävla på hemmaplan. Förhoppningsvis är hon mer skadefri nästa år än hon varit i år, känns som om hon haft extremt oflyt sista året.

Mina funktionärer skötte sig utmärkt som sagt och det var inga konstigheter att vara teamledare när allt flöt. Dagens funktionärsinsats går till Batman som tappert lagade min punktering (på tantcykeln dessutom, som t.o.m kräver skiftnyckel för att få av bakhjulet) det sista han gjorde innan hemgång. Undra om man alltid kan ha honom med när det är dags att meka med cykeln?
20140823_155155-1 DSC_0323-1

I dag var det ungefär “samma sak” fast motionstävlingen att ta hand om, jag hade dessutom inga cyklister på min sträcka utan bara löpare. Även idag flöt det på utan problem. En del människor var upprörda över avspärrningarna och svor och andra var trevliga och glada. Ungefär som man kan förvänta sig.
DSC_0332-1 DSC_0335-1 DSC_0337-1
Dagens pris för “tuffaste-medelåldersmannen-i-Sverige” går till herren om lätt puffade undan en av mina funktionärer samtidigt som han basunerade ut “jag sk*ter i era j*vla avspärrningar, jag jobbar i Gamla Stan” och klev rätt ut i tävlingsbanan med näsan mot just Gamla Stan (och sin partner trippande efter i snöre). Fantastiskt uppförande. Man kan ju vara trevlig och ändå strunta i avspärrningarna om man är på det humöret, men han hade nog helt klart inte vaknat på rätt sidan (alternativt inte fått så mycket &%¤&#¤& på ett tag). Det är inte så mycket att göra mer än att le och vara tyst, han kommer inte bli gladare av att man försöker förklara varför man slussar över folkmassan i lagom stora portioner och inte har öppet rakt ut i tävlingsbanan. Tröttsamt.

DSC_0348-1 DSC_0349-1

En fin helg trots att min egen träning bara bestod i att gå väldigt mycket och möjligen glida några km på tantcykeln. Knät tyckte säkert om vilan. Det var kul att hjälpa till lite och helt klart värt det trots att betalningen består i lite presentkort på en cykelbutik och inte så mycket mer. Mina funktionärer var nöjda i alla fall och någon frågade till och med om jag var Scoutledare (är det en komplimang eller förolämpning egentligen?). Vi säger att det betyder att man är organiserad och tydlig, det låter bäst så.

Blir nog en Teamledarrepris nästa år och då önskar vi mindre regn och Lisa Nordén på banan, tack!

Återbesök på Fornstigen

Man skulle kunna kalla gårdagens cykeltur för en lyckad MTB-afton i skogen på Lovön (Fornstigen), eller är inte definitionen av en lyckad MTB-kväll att man behöver tejpa ihop knät vid hemkomst? I så fall har jag lyckats, men det tar vi senare.

Först åkte vi förbi Brostugan på Kärsön och hälsade på torsdagsträningen och våra ledarkollegar. Rent officiellt så var min och Batmans täckmantel att vi planerar att köra MTB någon torsdag och vi skulle egentligen bara ut och reka igår. Inofficiellt så lockade inte landsväg alls när MTB fanns att välja (men det ska vi inte berätta för dom andra).
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi fick faktiskt nästan napp på sällskap när två stycken som varit en hel del på våra introduktionsträningar under våren (som jag leder ibland) besviket frågade varför vi inte sagt något, “jag åker ju bara landsväg för att orka cykla snabbare i skogen, det är ju MTB som är ROLIGT“. Kanske finns underlag för en MTB-grupp ute på Brostugan då?

Innan det blev skogscykling så åkte vi ut till FRA-varvet och spanade på “snabbsnabbsnabb”-gruppen (vars frontklunga snittade 42(!) km/h förra veckan) som idag efter 5 km redan hängt av alla utom 4. Det är ändå liiiiite härligt att se andra lida så hårt. Sen kom det dock ett rödljus och dom andra kom ikapp.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Därefter bar det av in i Fornstigen, planen var väl att göra ett bättre försök än sist i våras då det klevs av cykeln i parti och minut. Onekligen var det rätt så mycket torrare i går än vad det var i våras. Nu gick det i princip att cykla över alla diken och lerhålen lös nästan helt med sin frånvaro. Det var inte alls så svårt och tekniskt som jag minns det.OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Helt klart flyttar man fram sina gränser rätt kvickt när det gäller “vad som är tekniskt” eller inte. Jag hade världens flyt första halvan och hamnade topp3 på Strava i fin konkurrens med långloppcupsprispallstjejer! Jag tror jag kom på under turen att när det är halvtekniskt så är jag ganska konkurrenskraftig i jämförelse med tjejer som kan cykla MTB på riktigt, däremot när det blir riktigt tekniskt så tar jag mig bättre fram nu än i våras men däremot går det alldeles för långsamt. Men det kanske kommer? Kul är det i alla fall att det går framåt så snabbt. I våras räckte det ju med en stubbe så klev jag av (inte riktigt, men nääääästan i alla fall). R_1 R_2
Jag ser “alltid” ut sådär när jag cyklar över spångar/broar… D Ö D S Å N G E S T.. (även fast det blivit ooooerhört mycket bättre, i våras hade jag klivit av här och sådär ser jag nog förhoppningsvis inte ut så ofta).

Sen gick det åt helvete. Så himla klantigt. Det känns som om det nästan alltid är det när man kör MTB och vurpar. Vurpan hade lätt kunnat undvikas men ändå ligger man där och blöder helt i onödan. Det var en stor stenhäll, som var ganska brant men inte så lång. Det borde vara enkelt att cykla upp. Jag fick inte nog med fart, hann inte trampa mig vidare, hann inte klicka ur, men hann däremot vända ut vänsterknät för att börja klicka ur så mycket att hela jag + cykel landar rätt på stenhällen med knät.

Aldrig någonsin har jag känt sån smärta faktiskt (inte vad jag minns i alla fall), det verkligen ilade i hela knäskålen och jag var övertygad om att något var rejält trasigt. Det gjorde så ont så att jag knappt kunde andas, det kändes ungefär som att tappa luften. AJ. AJ. AJ. Det var lyckligtvis inte värre än ett fint jack och ett extremt ömt knä. Första gången jag lyckas spräcka min egen hud, måste ju ändå vara värt några stilpoäng? Det kanske inte ser så illa ut, men det kändes (och känns).
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sen var det inte så j´vla roligt att cykla längre, trots det cyklade vi färdigt stigen men det kändes rätt oinspirerat resten av vägen. Det gjorde ont och en kort sväng efter vurpan höll jag på att sladda omkull på en sten och efter det kändes det lönlöst att ta någon som helst risk. Hade jag vurpat igen på samma knä så hade det känts bisarrt mycket.
R_3

Vi synkade sedan vår exit ut ur skogen med Brostugans snabbgrupper som precis kom tillbaka från deras träning. Det var lika roligt att se dom åt det här hållet hänga på ett snöre efter varandra och köra sk*ten ur varandra (så länge inte jag behöver vara med och bli avhängd så är det roligt alltså). Sen blev det naturligtvis en tröst-räkmacka på Café Brostugan efteråt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Nej… Fornstigen, revansch 2.0 planeras!

Men INGEN mer MTB innan HR, det är illa nog med det där jacket som kanske inte hinner läka ihop i tid. Nu blir det mer riskfri cykling nästa vecka så kan jag leka i skogen hela hösten+vintern istället när det är mer ok att skada sig. Då attans ska den där j´vla slingan få stryk HELA vägen! No more klant-vurpor!

Endura Alpen-Traum: Det finns alltid något värre

Det spelar egentligen ingen roll vad man tar sig för att göra i form av utmaningar, för det finns ALLTID något värre och några individer som är värre. Vi som körde La Marmotte i somras tyckte ju att de 18 milen och strax över 5000 höjdmeterna var något utöver det vanliga. En utmaning som verkade nog så tuff att genomföra.
profil1

Men jämför man med Endura Alpen-Traum så är det ju inte riktigt i närheten. Eller kanske lite i närheten, men det sistnämnda är ändå betydligt värre.
endura

Fast “bara” 1000 höjdmeter mer (med betoning på “bara“) och ändå nästan 8 mil längre antyder ju att det kanske inte är riktigt lika brant. Alltid en tröst, om man nu ska jämföra. Annars tror jag att det är en god idé att låta bli att jämföra sina egna utmaningar med andras, för 4 år sedan var Vätternrundan det mest skrämmande jag någonsin hört talas om. 30 mil lät så himla obegripligt långt och jag trodde aldrig i mitt liv att det skulle gå vägen. Det hade ju inte direkt hjälpt att börja läsa om vare sig Marmotte eller Alpen-Traum då.

Nej, det finns alltid något värre så håll jämförelserna till dig själv eller till andra som befinner sig på ungefär samma nivå, annars blir det inte så roligt!

Men Alpen-Traum kanske vore något? Får lägga det i “cykellopp att genomföra innan det är dags att lämna in“-högen. Jag har faktiskt en sådan lista i huvudet, nu börjar det samla på sig saker så det är nog snart dags att börja skriva ner innan seniliteten tar över helt! Egentligen tror jag att min fascination för att göra lite saker utöver det vanliga på cykeln ligger lika mycket i själva cyklandet som i att uppleva nya miljöer och se nya saker. Aldrig sen jag började cykla har jag upplevt så mycket i mitt liv på så kort tid, det tillför verkligen en helt extra dimension till tillvaron! Fantastiskt bra!