Jag tänkte att jag skulle runda av Haute Route-snacket med ett sista (Läs: det är typ minst femton inlägg kvar om saken) litet(!) inlägg om avslutningen och firandet som följde på kvällen efter loppet. Det blev tyvärr inte så storslaget som man kanske kunde ha förväntat sig.
Jag vet fortfarande inte om jag kommit till insikt med att det faktiskt är över och att jag faktiskt genomfört loppet. Det gick så fort, plötsligt var vi bara där, mitt i allt och lika plötsligt var det över och lika plötsligt var jag hemma i vardagen igen. Vad hände?
På sista etappen så gick vi ju i mål uppe på en klättring, det var ombett att åka ner därifrån förhållandevis snabbt för det fanns inte så mycket plats för oss där uppe. Vilket gjorde att det var ju bara funktionärer och inte så mycket cyklister när man väl kom dit. Även fast det kändes fantastiskt att ha klarat cut-off:en sista dagen och ha gått i mål på riktigt så kändes det lite märkligt eftersom det inte var där firandet var.
Lyckligtvis hade Anj och Kate dröjt sig kvar tillräckligt länge vid depån där uppe så jag fick lite kompissällskap vid min målgång. Det kändes väldigt roligt att se dom.
Anj lyckades till och med få oss fotograferade med en icke-svettig-apparatur…
Sen anslöt John och var så glad så över att få ha cyklat i mål och för att ha fått sällskap under så stor del av dagen och framför allt var han nog väldigt glad över att inte ha blivit upplockad av kvastbussen och det förstår jag. Mavic-Fred kom rullade sen också och han är en historia för sig. HELA veckan har han åkt i sin Mavic-skåpbil nere vid oss slöfockar, upp och ner i bottendelen av fältet och kollat att ingen fått haveri. VARJE gång han passerat med bilen har det varit med rutan nedvevad och ett “Gogogoogogogo” har basunerats ut VARJE gång han kört förbi. Efter halva veckan fick man även föräras med ett “Gogogogogo Karrroooooo” och det var ännu roligare. Han har även pace:at fram Fergus ibland, vilket känts orättvist ibland och ibland inte. Stackars Fergus har ju cyklat alla tre Haute Route efter varandra i ett helt annat tempo än sitt eget så han förtjänar nog att få hänga lite på Mavic-bilen ibland.
Just här ville jag dock strypa någon när dom drog ifrån mig med bilen i ett uppförslut.
Men avslutningen då?
Efter att ha gått i mål på toppen var det nästan 25 km nedrull till St Jean de Luz för en mer festlig målgång med alla andra och för att få medalj och finisher-tröja (den fulaste jag någonsin sett, usch). Vägen dit var halvjobbig med någon onödigt lång uppförsbacke men det kändes ändå hanterbart med tanke på att firandet med alla vänner väntade. Att nå dagens andra mållinje och ett gigantiskt jubel var såklart underbart. Extra plus för Niels som verkligen visat vilken fin människa han är den här veckan. Varje dag har han funnits i målområdet när jag behagat dyka upp och varje dag med ett leende och en kram. Han kunde ju tänkt på sig själv och gått till sitt hotell och vilat, men inte då. Veckans hjälte!
För att vara missnöjd över avslutningen låter jag inte vidare missnöjd väl?
Problemet med alla uppdelade målgångar var ju att man hela tiden väntade på något större, något mer. Sen kortege mot Biarritz och det var faktiskt väldigt roligt att åka i mer storslagen stil sista 15 km. Men det var alldeles för långt och för-bilen/MC:arna var alldeles för dåliga på att köra. Som någon sa “man kör i 28 km/h uppför och 18 km/h nedför“, problemet som jag upplevde var att bilen släppte på oss cyklister med fart i alla nedförsbackar och sen bromsade man in oss i alla svackor. Vilket betyder att så fort vi fått upp farten blev det kraftig inbromsningar för alla och i princip NOLL fart med sig uppför. Det var förhållandevis kuperat så det var lika farligt och irriterande varje gång. Faktiskt den absolut enda gången jag känt mig obekväm med säkerheten under Haute Route var under den sista kortegen, riktigt uselt kört av för-truppen. Kändes som ett under att ingen kraschade. Men om man inte ska gnälla allt för mycket så var det ett väldigt fint inslag i loppets avslutning så förslagsvis kortare sträcka framöver och kanske en bättre förtrupp som förstår hur inbromsningar m.m. påverkar en stor grupp med cyklister.
Vad hände sen då?
Nu rullade vi i mål för TREDJE gången under dagen (nere i Biarritz precis vid havet) och det var såklart ännu skönare att äntligen veta att nu var det äntligen färdig-cyklat. Det blev en kort prisceremoni för dagens vinnare och sen försvann alla dock iväg till sina hotell m.m.
Jag lämnade in min cykel i bike-parken medans prisceremonin pågick och när jag var på väg därifrån så mötte jag Graham (som jag sa någon gång att jag skulle berätta mer om). Graham är head-funktionär, eller head-organisatör (förlåt, men jag minns inte hans titel) men han var någon form av ansvarig för människorna i organisationen. Han höll alla säkerhetsbriefings på kvällarna. Han samlade in våra ryggsäckar samt vinkade oss hej då på morgonen och hälsade oss i mål varje eftermiddag.
Spelar ingen roll hur sent man anlände, Graham var där (här hade faktiskt till och med jag gått i mål sen länge dock).
Och ni vet hur det börjar, man är obekanta med varandra, det börjar lite trevande med ett god morgon och inlämning av ryggsäcken varje morgon. Det övergår sakteligen till ett “Goooooood morning Karrooooooooooo, goood luck toooday” och ett leende större än solen när man rullar i mål senare under dagen. Och övergår sedan till världens största kram i målområdet i Biarritz och ett tack för att man deltagit i loppet. Hur ofta händer det? Kan ni se framför er hur Eva-Lena Frick går runt i Stadsparken i Motala och kramar folk efter Vätternrundan och tackar för deltagande? Ok, Vättern är lite större, dålig jämförelse. Men ändå! Men berätta inte för dom andra, men jag tror inte det var så många andra som fick den kramen och tacket. Jag tolkar det som att Graham tröttnat på spinkiga medelåldersmän i stora lass (förlåt, ni är också välkomna såklart men variation förnöjer och behövs).
Jaha, men vad har jag att vara missnöjd över?
Det börjar jag nästan också fundera över, men antiklimax kom sedan på banketten på kvällen när det var dags för firande på riktigt. Det man liksom väntat på hela dagen. 3-4 glas rosé och en öppen bar som inbjöd till betydligt mer kan ju låta som en bra kombination? Men inte när man cyklat nästan 40 timmar senaste veckan. ALLA var bara trötta och redan innan 21 började jag snegla på klockan samt byta rosét mot vatten. Väntan på bussen tillbaka till hotellet som gick 22.30 kändes som längre än hela loppet och firandet blev väldigt kortvarigt och ganska obefintligt. Inte alls som jag hade målat upp det i huvudet.
Vad som däremot livade upp festen var massage-gänget som glatt ville fotografers med mig och Niels. Jag vet inte varför, dom kanske bara var glada över att slippa massera våra svettiga ben mer? Men att få massage varje dag har verkligen räddat mina ben en hel del. Det har varit extremt avkopplande och bra för välbefinnandet också.
Missnöjd är nog ett starkt ord att ta till, men firandet som jag gått och väntat på hela dagen blev liksom aldrig av. Nästan gång(!) ska jag fira bättre och mer under sista delen av sista etappen, för då kommer jag veta att sova lockar mer än alkohol och firande på kvällen. Jag får ändå medge att jag är extremt nöjd med sista dagen och att loppet nog tagit förstaplatsen från IronMan Kalmar 2012 när det gäller bästa idrottsupplevelse i mitt liv. Jag har en straffspark i en final i en fotbollscup i tonåren (jag la normalt aldrig straffar, så den där minns jag) ganska högt upp men jag tror nog HRP vinner även den matchen!
Oförglömligt och fantastiskt! Lite sorgligt att konstatera att ett nytt deltagande i Haute Route nog inte kommer innebära samma fantastiska upplevelse. Gäller att leva på den här länge med andra ord och komma ihåg hur fantastiskt det var!
