En sista glimt av Team Sweden går att se på det avslutande klippet från Haute Route Pyrenees 2014. Återigen ett jättefint klipp och faktiskt lätt (Läs: väldigt mycket) sorgligt att titta på det såhär några dagar senare hemma i Sverige igen.
Jag har ju minne som en guldfisk för det enda jag känner just nu är, “igen, igen, igen, igen, IGEEEEEEEEEEEN“. Även fast jag vet att jag till exempel under etapp 6 när jag hade långtgående funderingar på att bryta faktiskt tänkte att “inte i h*lvete kommer jag någonsin göra om det här, jag är väl inte efterbliven heller?”. Men tänk vad snabbt man glömmer det dåliga och bara minns det bra. Tur är väl det kanske!
När man vart borta så där minst 1 v och kommer hem inser man att det man håller på med hemma suger. Det tar några veckor innan man är tillbaka i vardagen igen och sätter upp nya resor och mål :-)
Det vore ju förjäkla grymt att bara njuta på cykeln för jämnan. Men det gör man ju å andra sidan hemma med :-)
Det skulle ju inte heller vara lika roligt att åka iväg och cykla om det var ALLT man gjorde på heltid, kontrasterna mellan vardag och cykling förhöjer ju cykelupplevelserna med sååå mycket.
Däremot blir det ju alltid lite avslaget att komma hem till vardag när man haft det så himla bra. Men sen kommer man in i lunken och uppskattar allt här hemma desto mer! :)
Och det bästa är ju att det finns ALLTID nya cykelresor att planera ;-)