Haute Route – Kort RR från Etapp 3

Till och börja med kan man ju undra varför jag döper dessa inlägg till “kort” RR, hur ser den långa versionen ut då?

Dagen började lagom tidigt med start 7.30, därefter följde 27 km kortege. Om jag tyckte kortege var coolt igår så tycker jag kortege är coolt i typ max 5 km idag. När vi rullade var det bara 8-9 grader, men eftersom det varnades för ännu en väldigt varmt dag så valde jag att inte ta något annat än kort-kort på mig. Det är inte lönt att behöva släpa runt på en väst i bakfickan hela dagen för att det är kallt 1-2h på morgonen.
Brun = ja! Väl insmord och glansig = ja! Tröttglad = ja!

7.30 gick som sagt starten och sen rullade vi ut på huvudgatan i lagom lugn takt. Det var ganska kallt, och lagom roligt att behöva bromsa sig utför och köra gummisnodd i 27 km. Men med tanke på hur många vi är, 200 personer, så gick det extremt välordnat till. Jag har precis lärt mig att man skriker “slow” alternativt “slowing” och sträcker upp stopp-handen när det saktas in. Ju mer det saktas in, desto högre skriker folk. Går det över till en kraftig inbromsning så övergår “sloooowing” till något i stil med “slloooooooooooooöööööööööh“. Bara ett form av brölande, varje gång lät det som om ett gäng fyllegubbar var på väg hem från krogen. Men hindrar det folk från att köra in i varandra så är det väl bra.

Sen small starten på riktigt och tidtagningen började och kortege avslutades och alla släpptes lösa i sin egen takt. Första klättringen för dagen, 15 km uppför i lagom lugn takt med lagom lutning.

Det var återigen överhört vackert på väg upp mot toppen, att cykla i dom här landskapen när solen reser sig är hur häftigt som helst. Nu började även värmen att tillta och det kändes än så länge skönt för det var som sagt lite i kallaste laget med kort-kort och 8-9 grader. Även om +30 grader som det snart blev inte heller är så behagligt oavsett klädsel.

Trots att första stigningen inte var så brant så kändes det mentalt jobbigt att behöva klättra så länge. Det känns att huvudet också börjar bli trött.

Efter dagens första klättring väntade en utförslöpa och sen var det en rejäl transportsträcka på nästan 30 km nere i dalen.

Jag bävade inför att behöva ta transporten helt ensam, men så dök den räddade ängeln upp. Mr Kvastcyklist Fergues (det är alltså ingen fara att stöta på honom först i sista klättringen, då ska man bli stressad). Han gick in framför mig när han kom ikapp och jag åkte med på rulle och vi turades om att dra. Det gick i bra takt och vi låg långa stunder i +35km/h. Efter ett tag kom vi ikapp en australiensisk man som jag träffat lite till och från, och sen kom vi ikapp Christian (legenden som cyklar alla tre HR och dessutom med bara ett ben, makalöst bra). Vid det här laget så verkade Fergues nöjd med att ta dragjobbet och jag hade inga ambitioner på att ta slut på mig så jag låg på hans rulle hela vägen till nästa depå. Mycket skönt, hade säkert tagit 10-20 minuter längre tid att cykla den sträckan själv. Väl vid depån så tackade jag för draghjälpen, fyllde om mina flaskor, och drog vidare mot dagens andra klättring.

Fram till den här punkten hade det ändå känts ganska ok men nu började det bli jobbigt på riktigt. Solen låg på konstant, Garmin visade 33-34-35 grader långa stunder och det gick bitvis ganska brant uppför. Att nå toppen kändes oerhört skönt, klättringen var bara 9 km och började rätt snällt så även fast det var jobbigt så kändes den inte jättelång. Men värre skulle det bli!

Klistermärke med alla stigningar på varje etapp på, mycket användbart!

Dagens sista stigning var brutal, kanske inte brutal i sig utan snarare i kombination med allting. Den började ganska snällt vilket kändes skönt, men sen blev det bara värre och värre. Solen låg på, benen började bli trötta, kroppen i övrigt började bli trött, huvudet började bli trött och så vidare. Det var liksom ingenting som var speciellt piggt efter över 6h i sadeln. Det var verkligen en kamp att ta sig upp och alla MC:S med medicinsk personal, media MC:n, filmteamet som filmade min smärta 4 km från slutet, Mavic-bilen som åker förbi och hejar stup i kvarten m.m. gav verkligen den lilla extra energi som krävdes för att orka ta sig upp. Jag stannade en gång med cirka 2.5 km kvar för det var så jobbigt så jag behövde vila lite men utöver det tog jag mig upp i ett svep.

Väl på toppen var det återigen någon som stack fram en filmkamera framför ansiktet och jag vet inte vad jag sa, men förhoppningsvis klipper dom bort det för det såg nog för hemskt ut. Därefter hittade jag Anj och 2 killar ur Team Salty Balls (lång historia) och vi fyra bestämde oss för att cykla resterande 30 km i mål tillsammans. Först var det runt 11 km rakt nedför där vi körde alla i egen takt och sen samlade vi ihop oss i botten och rullade i ett fint led hela vägen i mål i samlad trupp. Bitvis gick det plågsamt långsamt (en del kan verkligen inte cykla på platten/nedför) men jag tänkte att bättre att spara sig för vad som komma skall. Tror benen gillade att få cykla ned lite på riktigt.