Monsteretapp på agendan, över 3500 höjdmeter fördelade över bara 120 km. Återigen en varm dag utlovades så jag smorde in mig rejält innan med solskydd. Normalt brukar jag vara “inbränd” såhär års, men solen tar extremt bra här nere.

Start 8.00 och lite sovmorgon vilket kändes skönt, först kortege i 2 km (precis lagom långt) och sen dags för dagens första klättring på 15 km.

Därefter bar det uppför i 15 km som sagt, det var en fantastisk fin morgon och fantastiska vidder. Man såg serpentinerna extremt långt i förväg och även fast det såg väldigt brant ut på håll så var det helt klart hanterbart när man väl var där.

Jag kände mig förvånansvärt fräsch, även om benen såklart skriker brutalt om man försöker trycka på lite hårdare (det är bara glömma). Återigen var jag i bottenskrapet och ganska ensam men lyckades i alla fall köra om 2 stycken på vägen upp.

Sen bar det nerför igen (idag var verkligen bara en upp och nerför dag, nästan ingenting platt). Det kändes inte alls så farligt med första klättringen så jag kände mig lite kaxig och tänkte att det här blir väl en ok dag ändå. Men tjena…

Först ner och sen dags för dagens andra klättring, det började extremt jobbigt genom en liten by där det lutade 16-17% i förvisso bara 100 meter men det kändes ändå. Sen gick det uppåt i cirka 10 km i 6-7-8-9%. Inte så himla farligt utan hanterbart. Här kom Fergues ikapp mig och jag tänkte att nu kanske jag är illa ute, men det försäkrade han mig om att det inte alls var någon fara.

Mosade på hela vägen upp och var ganska trött när jag kom upp, men helt ok ändå. Nästan mer jobbigt mentalt än i benen. Dessutom vill min puls inte gå upp utan jag blir andfådd på 20-30 slag lägre nivå än normalt. Tror kroppen börjar känna av ansträngningen lite.

Väl på toppen så bad jag en av loppets MC-läkare att fotografera mig och han insisterade på att vara med på bilden själv (jag tror jag fått ett litet fan här). Han åker omkring hela dagarna och vinkar när han kör förbi och känns som en “typisk” go och glad fransk gubbe. Mycket charmigt och det hjälper faktiskt när man är trött. Han pratar inte så bra engelska, men han fått fram något i stil med “strooong girl”.

Därefter var det bara åka utför igen, fick även stanna en snabbis och saxa mellan några hästar som tyckte vägen var bra att stå mitt i.

Sen dags för dagens “höjdpunkt”, Tourmalet. Sammanfattning angående dagens sista klättring går i stil med resten av veckans “fy f´n i h*lvete”. Det börjar ok i botten, det går några km och det går bra. Det är ungefär 15 km att klättra varav väl de sista 13 km typ aldrig går under 7-8-9-10% speciellt ofta (om dom ens gör det alls).

Jag cyklar på i början men sen börjar lidande bli olidligt. Jag vet att det finns en depå när det är ungefär 4.5 km kvar. Jag siktar in mig på den och orkar absolut inte tänka på att det är 4.5 km till efter den. 3.5 km från depån är det dags att ta dagens första stopp. Jag lutar mot en bergvägg i en minut ungefär och låter kroppen vila lite. Sen är det bara fortsätta. 1.5 km från depån är jag tvungen att gå av cykeln en liten stund och vila. Fergues har passerat tidigare och meddelat att det är gott om tid så det är ingen stress vilket känns extremt skönt för jag är helt slut.

Stannar en kort stund i depån, fyller flaskorna och hinkar cola. Sen är det bara fortsätta, nästan bara 4 km kvar. Det är extremt tungt. Med 3 km kvar måste jag stanna igen, det går inte mer, det är för jobbigt. Med 2 km kvar stannar jag igen och står och gråter en stund vid vägkanten för att det är så tungt. Vid 1 km samma sak, helt surrealistiskt och inte så mycket att göra åt. När jag börjar rulla igen kommer såklart film-teamet och trycker upp filmkameran i ansiktet på mig. Jag säger inte ett ord, stirrar ner i marken och hoppas att dom ska försvinna. Han springer i cirklar och filmar och jag fortsätter stirra ner i marken tills han försvinner.


Med 500 meter kvar kommer Fergues och möter upp och meddelar att nu är det nära. Sen åker han ner och möter Anj som är 4-5 minuter efter mig (vi har kört om varandra till och från under hela dagen). Hon är riktigt slut vid toppen och börjar gråta.

MEN ÄNTLIGEN UPPE!!
Vilket himla svinigt lopp det här är, såhär några timmar efteråt känns det “inte så farligt” utan snarare ganska bra. Men jag tror inte man står och gråter vid vägkanten om det är “inte så farligt“.

Sen var det bara rulla nästan 40 km rakt ned, otroligt härligt (samma väg som vi ska upp imorgon). Imorgon väntar Tourmalet igen, fast nu från hållet vi åkte nedför idag. Andra gången på ett dygn, fantastiskt.

I mål mötte jag en kille som jag cyklat till och från med under dagen, tyvärr minns jag inte hans namn, men han är jättehärlig och har till och med sina föräldrar med som åker bil med under etapperna (hans mamma verkar dessutom Power walk:a vissa av klättringarna, coolt). Han berättade i alla fall när jag sa att jag stod och grät på Tourmalet att han gjorde exakt samma sak när 4 km återstod. Känns ändå skönt att det inte bara är jag utan att vi var några stycken som hade det lite tungt.

Annars en ok dag i sadeln och 30 minuter till cut off:en så ingen fara där! 4 down, 3 to go!