Dags för andra dagen på det här galna äventyret, start vid 8.00 och vårt hotell hade inte frukost så det åt vi vid starten. Därefter var det bara slänga in sin ryggsäck i lastbilen och vänta på startskottet. Det var en väldigt kylig morgon och vindväst kändes obligatoriskt eftersom nästan 30 km utförsåkning väntade första delen av dagen.
Ja, jag har fått “lite färg”!
På grund av säkerhetsrisker av olika slag så åkte vi i kortege första 8 km, sen började tidtagningen och alla släpptes loss. Jag tycker det är hemskt mäktigt att glida igenom de små byarna i samlad trupp. Det blir en rätt cool effekt med 200 cyklister, MC:s, ambulanser, poliser, servicebilar m.m. Även om det just utför är lite smått irriterande också för jag vill gärna köra på där!
Men efter att startskottet gått på riktigt så kom VÄRLDENS bästa utförslöpa, jag skojar inte när jag säger att jag låg i över 60 km/h i flera km. Det var nog en av det bästa utförslöporna någonsin, jag körde även om en MC (eller flera) varav en kom ikapp på platten och applåderade i luften när han passerade mig. Jag körde även om ganska många cyklister vilket är skönt för då vet jag att jag får sällskap sen när det går uppför. Vore jag långsam nedför så skulle jag nog inte ha en chans här.
Därefter blev det två små klättringar som uppvärmning, det var bara några km styck och ingen lutning att prata om. Sen blir man alltid fint applåderad när man når toppen, oavsett om man är först eller sist eller där mellan.
Därefter bar det ner igen och transport bort mot dagens stora utmaning, 15 km klättring med över 8% i snitt (usch). Det här var en ganska jobbig bit, utförslöpan i början var dålig och man fick alltid upp världens fart men så svängde det hela tiden så det gick aldrig att ta nytta av farten. Olidligt tråkigt faktiskt. Sen kom vi ner i dalgången och cyklade i ett irriterande motlut i säkert 20 km, eller kanske mer.
I motlutet så blev jag även fotograferad av en funktionär, från en bil, med dennes mobilkamera. Ändå ganska bra foto givet förutsättningarna. Jag kan ju meddela att om man åkte hit ensam (vilket jag i och för sig inte gjort) så får man snart hundratals nya kompisar. ALLA (typisch i alla fall) är verkligen hur trevliga som helst. Funktionären som fotograferade mig i farten är extremt trevlig. Hon kom glatt efter målgång när jag satt och väntade på massage och förklarade att hon fått världens bästa bild på mig och så vidare. Skulle det hända på typ Vättern? Kanske, men antagligen inte. Klockrent!
Motlutet i dalgången var hemskt, här började jag även bli orolig för att hinna upp för dagens värsta klättring i tid. Jag hade nämligen för mig att “cut off:en” på toppen gick 12.50! Jag tänkte att om jag har 2h på mig så har jag gott om tid, 1h50min kanske går, mindre går inte. När jag nådde botten efter oändligt lidande i motlutet så hade jag 1h45min. Suck. Jag brukar aldrig behöva köra klättringar under press men det här blev hemskt. 
Jag försökte köra på så fort det bara gick, men långa stunder gick det knappt i 7-8 km/h. Jag struntade i depån halvvägs, drog bara förbi. Jag led extremt bara för att jag inte ville missa tiden redan nu. Med 6-7 km kvar börjar jag inse att det kommer nog inte gå, med 3-4 km vet jag att det kommer inte gå, med 1-2 km kvar undrar jag om jag läst fel för varken kvastbil eller kvastcyklist har passerat och vi är ändå ganska många (ett tiotal) som kommer upp på fel sida om 12.50! Med 500 meter kvar cyklar Fergues om mig (kvastcyklisten) och meddelar att det är 7 bakom, han säger inget om tiden men jag tänker att om cut:en redan gått (klockan var nästan 13.00 när jag kom upp) så borde inte han vara här. Väl uppe säger han att det är en stund kvar innan cut:en går. Jag är inte övertygad ändå för jag vet vad jag läste innan, men jag tänker att skönt att jag tog ut mig nästan totalt typ i onödan.
Med 1 km kvar av klättringen ungefär! 100% pain!
Jag vet när målet stänger, och vill inte slösa en minut, så jag lämnar depån på toppen efter bara några få minuters lugn och ro! Nu går det utför igen, länge. Nästan 20 km innan det är dags för dagens sista klättring. 8.3 km med 8% i snittlutning.
Dagens sista klättring är bara en enda stor hemlängtan, det är ingen idé att känna efter utan bara köra. Jag vet att jag har över 2h på mig innan målet stänger och det är nog dagens lyckligaste stund när jag inser att jag INTE behöver jaga en tid under en klättring till idag. I botten möter jag Niels och Des som gått i mål redan och är på väg till byn där vi ska bo för natten. Det ger jättemycket energi, hela vägen uppför möter jag cyklister, okända som kända, och säkert mer än 75% skriker något uppmuntrande hejarop på vägen. Med 4 km kvar möter jag Paul som meddelar att det är inte mer än 5.5 km kvar och det går även nedför sista biten. Jag hör bara att det är 1.5 km mer än vad jag tror (jag har passerat “5 km to finish” sen länge och dör lite på insidan över hans nyheter.
Det är bara cykla vidare och inte göra så mycket åt det, jag stannar två gånger på vägen upp och dricker lite och andas ut. Jag har jättegott om tid och känner att jag bara vill spara mig så mycket som möjligt för resten av veckan. På vägen upp cyklar jag och en australiensisk tjej, Anj, om varandra. Hon cyklar om mig och jag cyklar om henne när hon stannar, vi har gjort varandra sällskap till och från hela dagen. Med 1 km kvar kommer hon ikapp mig igen och vi cyklar sista biten i mål tillsammans, det är ingen som försöker spurta i från den andra utan vid ser bara till att ligga bredvid varandra och njuta av att dagen äntligen är över.
Fy f´n är min sammanfattning. 40 minuter tillgodo i mål, jag klarade alla tidsgränser och det tog väl runt 6h att ta sig i mål idag.
Återigen, fy f´n! Det tog rejält på orken idag, speciellt med den långa klättringen där jag jagade en felaktig “cut“. Jag känner mig redan rejält trött och det är 5 dagar kvar. Tror tröttheten i kroppen är mycket värre än tröttheten i benen, benen känns mer än ok än så länge men jag är riktigt trött. Men, det är inte så mycket att göra åt det än att vila så mycket som möjligt och ladda för morgondagen! 2 down, 5 to go!