I torsdags begravdes Per (en cykelvän som gick bort för 1.5 månad sedan), trots att jag inte var nära vän med Per kändes det oerhört självklart att gå på hans begravning.

Jag tror inte det är någon som var vän eller bekant med Per som kände på något annat sätt. Det är omöjligt att inte vilja ta ett sista farväl av denna varma och härliga människa. Jag älskar verkligen lättsamma människor som inte tar allting på så stort allvar, som är sig själva, som är naturliga och inte försöker vara något “mer”! Utan en enkel, vanliga och lättsamma person. Precis det var Per! Inget krångel och alltid ett skratt på väg.

Om det här var min favoritbild innan så är det definitivt min absoluta favoritbild efter det som hänt. Jag har länge tänkt att jag ska göra en fotovägg (eller sektion kanske är en bättre beskrivning) hemma med mina bästa och finaste fotografier från mina cykeläventyr. Den här bilden kommer definitivt få den största platsen i centrum!

Vilket #%&¤%/¤%”# livet är ibland..