För att inte vara förutsägbar så blev det inget sedvanligt “nu-är-det-söndag-och-nu-har-jag-visst-cyklat-i-3-timmar-igen“-inlägg (eller så har jag bara inte haft tid men det behöver man ju inte nämna här). Däremot blev det visst ett nästan 4 timmar långt MTB-pass (anledningen till att jag inte cyklar CX så mycket just nu är mest för att jag cyklar i skog och på lite mindre grusvägar som ofta är rätt ovänliga/isiga/snöiga o.s.v.).

Den här veckan var det is på schemat, mest nästan hela tiden, jag tänkte när jag gav mig iväg att det kommer vara ett under om jag kommer hem utan att ha ramlat minst en gång (men under sker tydligen, för inga vurpor blev det trots isgator bitvis). Eller det var nog inget under utan bara en enormt skicklig cyklist… kanske.

Fast vem bryr sig om isgator och underlag när man kan prata prylar? Och inte vilken pryl som helst utan närmare bestämt cykelskor och inte vilka cykelskor som helst, utan cykelskornas cykelskor. Hur var skorna då?

Tyvärr var det inte kallare än 1 grad så det blev ju inget riktigt eldprov på den fronten, men trots 4 timmar ute med 1.5 grad som medeltemperatur så frös jag inte det minsta om fötterna. Inte ens om lilltån. Skorna är riktigt bekväma också, som att stoppa ner foten i en fleecebädd.

Hade man däremot förväntat sig en kolfibersula a lá 200 gram så är det här helt fel sko. Det känns ju på foten att man har något mastigt på sig, det är ju inte en nätt liten sko utan en ganska rejäl sko. På gott och ont kanske man ska säga, om jag ska ut i skogen och cykla supersupersuper tekniska MTB så jag tror att jag behöver klicka ur mycket och därmed vara kvick i fötterna så kanske jag skulle välja mina vanliga vinterskor. Men för all annan vintercykling så gör det åtminstone inget för mig att dom väger lite mer än en vanlig sko. Det gör ju bara benen starkare tänker jag och vill jag spara 500 gram per ben så är det väl bara sluta äta choklad i en dag eller två.

Nu laddar vi om för rejäl snöcykling nästa gång för nu är det tydligen alldeles vitt i Stockholm igen (äntligen!!). Dessvärre hinner jag inte ut i helgen så det får bli kvällscykling istället. Pannlampa har väl sin charm det också tänker jag?

Jag verkar ju ha något slags varannan-intervall på underlaget på mina distanspass, varannan vecka är det bar mark och varannan gång har det precis fallit en hög med snö. Så, varför skulle det bli något annorlunda denna gång? Eftersom det var bart och snöfritt för en vecka sedan så var det snömoddigt och snöfall denna gång.

Dessutom blåste det hemskt otrevligt, faktiskt hela rundan.

Jag skulle inte ut på någon lång tur egentligen, utan bara 2h30min så planen var att cykla ut till Ekerö och dra ett varv i Knalleborgs 10km´s spår och sen hem igen.
Ja, fy fan, nu har jag börjat fotografera mig själv igen. Cykel mot trädet blir rätt långtråkigt i längden. Beigt liksom.

Efter 1h15min så hade jag kommit ganska precis till rondellen precis innan Ekerö Centrum, det var alltså tidsmässigt dags att vända och ännu typ 10 minuter fram till Knalleborg. Det var inget val åt vilket håll jag skulle ta vägen utan jag vände såklart hem igen. Man kan ju inte vara ute och cykla för länge, hur skulle det se ut?

Jo, men jag var tvungen att fotografera cykeln mot trädet åtminstone en gång. Hur skulle det se ut annars om jag missade det?

Sen hittade jag självutlösaren på kameran på vägen hem och passade på att spendera onödigt mycket tid på att försöka få till någon bra bild där hela jag kom med. Resultatet blev väl sådär men det var ju inte en egenfotograferad-bild-på-mitt-fejs-eller-en-cykel-mot-ett-träd åtminstone?

Trots att snön yrde in i ögonen (såklart hade jag inga glasögon) under så gott som hela turen så blev det en väldigt mysig vinterrunda. Långsamt och vintermysigt. Precis lagom avslutning på helgen. Hoppas snön ligger kvar även till nästa helg så blir det en lite längre runda i ett förhoppningsvis lika vackert vinterlandskap.