Tre veckor med i princip noll cykling inledde årets sista kvartal, men sedan var det dags för årets sista solcykelresa, nämligen säsongsavslutning på Mallorca. Jag funderade länge över om jag verkligen skulle åka men bestämde mig till slut för att ändå följa med, allt var ju betalt och bokat så varför inte. Det blev fyra härliga dagar med värmerekord där nere (30 grader nästan varje dag, inte illa för slutet på oktober).

Bara några dagar efter hemkomst nås jag av beskedet att Per, en klubbkamrat, avlidit nere i Spanien tidigare under dagen. Nyheten kommer som en chock och är svår att ta in, en vecka senare minnescyklar ett stort gäng klubbkamrater i hans ära.

Jag hinner även klämma in pappas begravning mitt i allt och månaden är rätt så tung. Att årets första snöfall nådde Jämtland precis samtidigt som begravningen kändes väldigt fint, det kan jag gärna ta på min begravning också.

För att stilla min ångest över att sitta stilla (eller är det bara så att jag gillar sol, cykel och lite kämpande extra mycket?) så passade jag även på att anmäla mig till både La Marmotte och Haute Route (fast Dolomiterna den här gången) 2015!

Eftersom försäsongen inleddes så åkte även trainern fram igen och intervallerna började ta form och spyan i halsen blev ett faktum allt för ofta under december månad.

Jag fick även äran att vara med på ett väldigt fint möte med Magnus Bäckstedt, cykelhjälte från “förr”, som arrangerades av och för Swedbankgänget. Jag bestämde mig sedan kort därefter för att jag inte kommer cykla så mycket med Swedbank nästa år. Men 2015 blir det mer fokus Karolina även om det kommer bli en del aktiviteter med Swedbankgänget ändå.

Cykelmässan gick av stapeln i Kista och jag var där och dreglade över nya läckra prylar! Tyvärr gick jag hem helt tomhänt även den här gången, surt sa räven!

Eftersom jag gillar äventyr och annorlunda saker som har med cykel att göra så begick jag tillsammans med några vänner cykelorienteringsdebut. Det gick sådär när vi villade bort oss i skogen men väldigt väldigt roligt var det och revansch väntas 2015!!

RAAM kom på tapeten för 2016 och jag blev genast intresserade och var med på ett första möte om loppet. Återstår att se vad som händer med detta framöver.

Eftersom mörkret nådde oss så kom även pannlampan fram för första gången nu i december. MTB och mörkercykling blev mer regel än undantag och Vildmarksspåret fick sig ett besök och äntligen hittade vi hela vägen runt.

Som en tidig julklapp tillkännagavs banan för Haute Route Dolomites och höjdmetrarna var betydligt fler än vad vi hade räknat med. Ville vi ha en utmaning större än årets så var det verkligen vad vi fick, herregud hur ska det här gå?

Sedan var det dags för ännu en begravning och det blev en väldigt vacker och värdig sådan. Aldrig har jag sett så många människor på en begravning, det vittnar kraftigt om vilken fantastisk människa Per var. Så himla orättvist och alla tankar till hans närmaste.

Den största överraskningen på en cykeltur kom en söndagförmiddag ute på Lovön när jag och Zebran stillsamt cyklade omkring och plötsligt stöter på Kungen och Drottningen. Helt galet och så himla oväntat, men ett roligt minne från året.

Sen ger jag mig själv en tidig julklapp när jag anmäler mig till GFNY!! New York HERE I COME!! Det krävs inte mycket för att övertala mig och det kommer bli sjukt häftigt att köra loppet, jag längtar verkligen.

Cykelåret avslutas sedan med lite rundor ute på Järvafältet, bara 2 dagar innan julafton är det helt bart men några dagar senare får jag cykla in i solnedgången på ett snöigt Järvafält. Kunde väl inte slutat bättre?

Ofattbart allt som hänt, blir verkligen tydligt hur mycket som hunnits med det här året när det sammanfattas i fyra inlägg. Katalysatorn för det mesta som hänt heter Team Crescent och jag är innerligt glad för att jag blev utvald och fick den där nödvändiga knuffen som behövdes för att våga anmäla mig till Haute Route. Haute Route som sedan blev bland det bästa jag någonsin gjort i mitt liv.

Nu återstår det att se vad 2015 har att erbjuda, men jag hoppas på att det blir minst lika mycket solskenscykling och betydligt mindre dödsfall än året! Tre begravningar på ett år är åtminstone tre för mycket!

Sverige är ännu en gång lämnat och bergsklättrandet tar fart igen. Eftersom jag inte alltid vet vad lagom är så startar alpresan med värstingen, Mont Ventoux!!

Eftersom jag hade problem med andningen dagen till ära och ingen astmamedicin så blev det en kamp att ta sig upp (och då är klättringen ärligt talat inte så illa). Jag fick stanna och släppa ner andningen ett tiotal gånger innan jag lyckades ta mig till toppen..

Desto härligare sedan att väl nå toppen och få njuta av den fantastiska utsikten!

Veckan fortsatte sedan med vilopass i dalgången, bergsklättring uppför Glandon och Alpe d´Huez och slutligen den stora prövningen, La Marmotte!

Marmotte överlevde jag knappt och fick med bara 20 minuters mariginal klättra uppför Alpe d´Huez (20 minuter efter jag gav mig iväg drogs nämligen repet). När många gav upp och lämnade in chipet utan att ens försöka så seglade jag glatt iväg och tog mig upp, med en stor del möda skall dock tilläggas.

När jag äntligen nådde svensk mark igen började jag oroa mig för viktiga ting så som att ha en korrekt cykelbränna på benen..

I slutet av juli började jag även inse att Haute Route inte längre var så långt bort och att det kanske är dags att skärpa till sig och fokusera lite (ha ångest alltså).

Fergus presenterades av HR organisationen och jag förstod att vi skulle bli vänner…

Eftersom fokusen inte riktigt var hundraprocentig så cyklade jag mest MTB och tänkte att det blir man ju också stark av. Tydligen så stark så man drar av kedjan mitt ute på Lidingö och får åka bil hem till fastlandet..

Därefter laddade jag om för Långloppscupen och en fjärdeplats på Engelbreksturen!

MTB:andet fortsatte och nästa stopp blev CykelVasan i mitten på augusti, där förlorade jag tyvärr huskampen mot starkare motstånd men gjorde rätt så bra ifrån mig ändå!

Sen fanns det tyvärr inte så mycket mer att gömma sig bakom, sanningens minut och Haute Route närmade sig med stormsteg och det var bara inse faktum, NU ÄR DET FASIKEN DAGS!

Jag värmde upp inför HR genom att sista veckan innan loppet “spräcka” båda knäskålarna. Riktigt riktigt bra jobbat, årets prestation kanske.

Lyckligtvis gav såren ingenting annat än ett stukat självförtroende men mitt deltagande i HR påverkades det inte alls (förutom att alla frågade mig konstant i en vecka om jag vurpat). Och helt plötsligt var vi bara där i Barcelona och redo för start i tidernas lopp.

Etapp 1 blev en oväntad prövning i enorm hetta och en överraskning över hur hårt det var redan från dag 1. Herregud, 6 dagar till av det här var reaktionen..

Dag 2 (jag älskar den här bilden) var jag både brunbränd som en papparkaka och sjukt trött i ett. Det låg en förkylning i systemet och jag började ta Alvedon dagligen (och det hjälpte faktiskt). Etappen blev tung, riktigt tung, och jag satt länge (så länge att läkarbilen svängde förbi och frågade intensivt om jag behövde hjälp med något, “are you sure”, “are you really sure”, “are you REALLY REALLY REALLY sure”) några meter efter målet och återhämtade mig innan jag orkade cykla ner till mat/massage/hotell.

Dag 3 så slutade man bli förvånad, det var bara att förvänta sig hetta och kamp!

På dag 4 kom den riktiga härdsmältan, fantastiska vyer och ett gott humör men tröttheten gjorde sig påmind och några (typ 8) timmar senare stod jag 2 km från toppen av Tourmalet och grät för att jag var så trött och hade så långt upp. Men skam den som ger sig och upp och i mål kom jag även här dagen, men nu började tröttheten sätta in.

Dag 5 var den “berömda” vilodagen och bara 18.5 km uppför Tourmalet (IGEN, för andra gången inom 24h). Riktigt lugnt och behagligt och skönt att återhämta sig.

Ännu en lång och tung dag väntade den sjätte dagen och det var även här jag träffade “Mr Haute Route” för första gången och kanske gjorde ett liiiitet avtryck hos honom. Mitt i en stekande klättring stannade han med bilen och kollade läget precis när jag höll på att smälla av, av både värmen och utmattning. Men ännu en gång tog jag mig i mål!

Den sista dagen var bara glädje och en känslomässig defilering från start till mål, en otrolig känsla att ha överlevt Haute Route Pyrenees och tillryggalagt nästan 20.000 höjdmeter på EN vecka! Otroligt egentligen.

Sen hem till verkligheten där jag inte alls kände för att vare sig prestera eller ta i på cykeln. Vad mer fanns att bevisa liksom? Hängde istället runt som Funkis på Fredrikshofs årliga klubbmästerskap och viftade lite med en flagga.

Följde sedan med på klubbens årliga säsongsavslutning och fincyklade lite, passade även på att hålla ett föredrag om Team Crescent och Haute Route-äventyret, riktigt uppskattat. Detta kom även att bli sista gången jag fick äran att umgås med klubbkamrat Per som förolyckades några veckor senare nere i Spanien. Fantastisk glad för att han var med den här helgen och att vi hann umgås en hel del en allra sista gång!

Månaden avslutades sedan på värsta tänkbara sätt när sjukhuset där min cancersjuka far befann sig ringde och meddelade att den stundande natten förmodligen skulle bli hans sista. Mycket riktigt så somnade han in tidig morgon den 29/9 och jag är väldigt tacksam för att jag hade möjlighet att vara där hela vägen fram till sista andetaget. Hade känts väldigt ovärt att vara iväg på en cykelresa i detta ögonblick, oförlåtligt till och med tror jag.

Årets sista kvartal blev inledningsvis ganska cykelfattigt men tog sig allt eftersom, mer om det senare.