För att undvika att skriva världens längsta inlägg (det har jag redan gjort så många gånger redan) om Gran Fondo New York så får det bli 2-3 stycken av världens (typ) längsta inlägg. Vi börjar med det mest naturliga, till start!
Loppet börjar ju 7, kommunikationen utåt sa att George Washington Bridge som starten går på skulle stänga 6.15 redan så det gällde ju att vara där i tid. Jag bodde ungefär 14 km från start (kanske inte så strategiskt, men eftersom jag reste med två icke-cyklister så prioriterade vi att ha lite närmare ner på stan istället för nära till loppstarten).
Det jag absolut hatar och avskyr mer än allt annat med alla lopp jag kör är onaturligt tidig uppstigning. Det är liksom inte normalt att ställa klockan på 4.30, det tar verkligen emot att gå och lägga sig och veta att man ska upp så tidigt. Hur som helst, så, strax efter 5 lämnade jag lägenheten vi bodde i och redan då var det 18(!!) grader ute. Helt sjukt. Jag tog med mina långa handskar ut på gatan, för jag brukar mest frysa om fingrarna när det är kallt ute, men det var ju jättevarmt så det var bara lämna dom. För att inte tala om den där Gran Fondo New York-västen som jag köpte för 100$ bara för att kunna se lite enhetlig ut, fanns ju inte en tanke på att ta på sig den. Verkligen väl spenderade pengar, suck. Nej, jag måste ha en genomskinlig väst istället!
Eftersom det var så långt, tidigt och knöligt att ta sig till start så stannade mina medresenärer kvar i lägenheten och jag cyklade ensam i väg mot start. Efter att ha varit på lite för mycket promenerande sightseeing dagarna innan så hade jag stenkoll på hur jag skulle hitta mot start, vilket kändes tryggt. Stå och virra på New Yorks gator 5 på morgonen känns inte riktigt aktuellt. För en gångs skull var det förhållandevis lugnt på stadens gator också, vilket kändes jätteskönt, det var några enstaka bilar men desto fler grönklädda cyklister ute. Ju närmare bron man kom, desto fler cyklister blev det.
Redan innan bron köade det upp så det var bara kliva av cykeln och rätta in sig i leden. Här hittade jag också två svenska kompisar, syskonen Sköld, Anders hade tappat ena bromsklossen fram och var lite stressad över det. Man kan ju tycka vad man vill om arrangemang och service, men att ha servicepersonal och mekaniker men inga bromsgummin på plats känns lite katastrof i kombination med orutin. Några bromsgummin tar ju ingen plats i packningen och det bör ju ha hänt förr att någon av flera tusen cyklister eventuellt kanske behöver ett innan starten går. Men men…
Väl uppe på bron så var det en fantastisk utsikt i morgondimman, riktigt härligt att få starta i dessa förhållanden. För några år sedan var det tydligen 3 grader och småspik vid start (usch). Eftersom man fick startfålla efter åldersgrupp så hamnade jag längre fram än mina vänner och vi vinkade hej då när vi passerade deras fålla. Jag tänkte för en sekund att jag kanske skulle backa bak och starta tillsammans med dom (det får man göra, men såklart inte gå framåt) men tänkte sen att ju färre jag behöver köra om, desto bättre. Jag hamnade i startfålla 1000-1500 (det gick enda till 5000) så jag stod väldigt långt fram (äntligen en rejäl fördel av att fortfarande vara förhållandevis ung).
Det var inte så lång väntan i startfållan innan det var dags att ge sig iväg vilket kändes skönt. Det blev kanske 10-15 minuter, lite nationalsång och sen var det dags.
7.00 gick startskottet och det tog inte ens 2 minuter innan jag fick rulla över startlinjen. Jag hade blivit varnad av Anders som cyklat loppet innan att det tydligen är många som kör det här loppet som inte kan cykla eller trafikregler. Det märktes ju tydligt redan innan man nått startlinjen. Men mer om det senare…. ….