Så, det som betyder något att berätta om egentligen, själva loppet. Starten går till tonerna av en favoritlåt, dessutom i spansk tappning, känns skönt efter att någon kvinna ylat den amerikanska nationalsången i någon tappning så påminner om ungefär det värsta jag någonsin hört. Usch, hade jag varit amerikan hade jag blivit förbannad.

Redan på väg ut från bron så passerar någon och ropar “Heja Hofvet”, det påminner mig om att det är sjukt mycket svenskar här och jag har redan träffat cyklistkompisar “på stan” bara sådär och det talar väl om vilken uppslutning det är från både Sverige och Fredrikshof. Roligt med bekanta, det peppar även om man inte cyklar tillsammans!

Vi kör runt lite i stadsmiljö och det går väl 2-3 km MAX och sen är vi ute på landet bara sådär. Helt otroligt vad nära naturen New York ligger, vägen vi cyklar på att rätt så dålig och jag kommer ihåg att den var märkt “Rough road” på bankartan så det gäller att hålla i styret. Det går böljande upp och ner, men vad som kanske är värst (förutom att folk cyklar typ 4-5 i bredd och gärna till vänster istället för höger) är att det ligger rejält stora stenar här och var. Här kunde man önskat att en förpatrull kanske gett sig ut på morgonen och rensat, för det var verkligen stor risk för att knäcka både fälgar och köra åt helvete om man inte såg var man placerade hjulen. Det är svårt dock att i +20 graders värme och på cykeln att bli irriterad över sånt, känns fantastiskt att sitta på cykeln och ha Gran Fondo New York framför sig, lite surrealistiskt nästan.

3 filer för cyklister och en för bilar, här har ni lite att jobba med Vätternrundan…

Fältet sprider snabbt ut sig och det är svårt att cykla med andra, dels så cyklar människor precis så dåligt som Anders varnat för. Gärna till vänster istället för höger och jag undrar ibland om alla kanske kommer från länder med vänstertrafik och det är därför det ser ut såhär, men jag vet inte. Jag kör största delarna själv, hänger på i någon svans ibland, drar några andra ibland men är mest ensam. Kör på när det går utför och är platt, myser när det går uppför, passerar mängder av cyklister när det går utför, blir passerad av ungefär samma personer när det går uppför. Vi cyklar i varierande landskap, i nationalparker och igenom villakvarter. Länge håller vi oss nere vid vattnet och det bjuds på fantastiska utsikter och värmen börjar smyga sig på på riktigt fast klockan bara är någonstans innan 9.

Jag passerar första depån efter några mil och konstaterar att depåerna är fyllda, flaskorna är nästan orörda så det finns ingen mening att stanna här. Nästa depå är på toppen av Bear Mountain som är dagens enda riktiga stigning (5 km och 5-6% snittlutning) så jag är ganska säker på att det är inga problem att ta sig dit med det jag har på mig, känns bara onödigt att släpa upp två fulla flaskor för klättringen). Innan klättringen börjar vi möta cyklister, först kommer såklart ledarklungan, och det är alltid en fröjd att se människor som kan cykla på riktigt in action. Det går utför när vi möter dom och dom kör verkligen, nästan så jag ville vända om och försöka hänga med (det kanske hade gått en bit utför men uppför så hade det tagit en halv sekund innan dom kört av mig). När klättringen börjar så är det en hel del människor på väg ner, det känns ändå lite roligt att möta alla andra som redan varit uppe och vänt. Jag har rejält med cyklister omkring mig så jag känner mig inte speciellt ensam eller långsam, jag vet att jag är långt ifrån sist i loppet och känner ingen direkt hets över att ta mig upp för klättringen.

På väg upp så möter jag ännu några bekanta svenskar som är på väg ner. Precis innan jag når toppen så möter jag en man som skanderar “Born in the USA”, jag förstår varför 1 minut senare när jag når toppen och samma låt pumpas ut ur högtalarna på svinhög volym. Det känns väldigt klyschigt på något sätt. Väl på toppen så är det rejält varmt och flaskorna har precis tagit slut så det känns enormt skönt att äntligen få stanna och sträcka ut lite, fylla flaskorna och äta lite. 72 km har passerat ungefär och ~90 km återstår. Jag slösar ingen tid utan ger mig iväg förhållandevis snabbt.

Det känns väldigt lyxigt att få vara den som är på väg ner när alla andra är på väg upp, möter betydligt fler cyklister än jag hade räknat med. Jag är ju ingen bergsget direkt så jag är förvånad att så många inte tagit sig längre, men men. En bit från klättringen möter jag Jonas och Anders också som har någon km till klättringens början, dom ser oförskämt glada ut när vi hejar på varandra i farten.

Dryga skyltar fanns det gott om utefter banan… rätt så roande faktiskt!

Jag tror att vi var många som såg Bear Mountain som dagens jobbigaste och enda klättringen. Men sträckan därefter visar sig betydligt värre än vad i alla fall jag hade räknat med. Det är rejält varmt, närmare 30 grader, det är fuktigt och det känns i huvudet att solen ligger på stora delar av tiden. Jag har ju väldigt tjockt hår så när solen ligger på blir mitt huvud alltid väldigt utsatt, jag har Resorb Sport och High5zero i flaskorna och ser till att dricka kontinuerligt hela tiden för jag vet att det behövs. Det går mer uppför än vad jag hade räknat med, det kommer en hel del elaka “knäppar” med 15-20% i kanske 50-60 meter bara. Det känns i benen även om det är korta sträckor det är så brant. Efter närmare 88-90 km så börjar banan se ut som ett slagfält, folk kliver av och letar sig in i skuggan efter vägkanten. Det sitter folk och krampar här och var, folk ligger i diket och stretchar. Jag ser några jättekonstiga vurpor, folk som välter mitt på vägen, någon får armvärmarna i bakhjulet och välter, en annan person ställer sig upp och välter bara, jag förstår inte riktigt hur folk förberett sig för det här loppet, det är ju ändå 160 km och +2500 höjdmeter, men helt klart är det många som börjar få problem. Blir passerad av en del svenskar, många ser min cykel och flera gånger hör jag “En Crescent, du måste vara svensk” och mycket riktigt så stämmer det. Träffar en kille som läst om Marmotte i min blogg (anmäl dig NU till 2016 FFS!!) och påminns om hur liten världen är egentligen.

Jag dricker ur mina flaskor och ser mest fram emot att nå nästa depå så jag kan fylla på lite igen och få vila lite och gömma mig från solen för bara en stund.

Jag stannar i den näst sista depån och fyller på, det är 50 km till mål och det finns en depå om 30 km men jag ser till att stoppa på mig det jag behöver för att ta mig till mål utan att behöva stanna. Sista biten mot mål känner jag mig ändå ganska fräsch, det är varmt och jobbigt i solen men jag dricker bra och har bra med energi kvar. När vi passerar sista depån så har jag noll behov av att stanna utan kan glida vidare sista 20 km mot mål vilket känns skönt. Jag börjar sukta på sub7 (hade tänkt 6.5-7h som ungefärlig tid innan jag sub7 kändes shysst att nå) och jag blir motiverad att hålla tempot. Tyvärr är det rätt så mycket uppför sista biten mot mål men jag försöker hålla uppe farten och ta hjul på andra runt omkring och sista 1-2 km mot mål så är det platt och jag håller över 40 km/h stora delar och inser när det är 1 km kvar att jag kommer nog klara på mig på rätt sida sträcket med bara någon liten minut.

Märker att jag har någon på hjul som såklart går om precis innan mållinjen, väl efter mål visar det sig vara “Marmotte-mannen” från Sverige som undrar om det är så att Marmotte väl är värre än det här? Jag menar på att det här var betydligt värre än jag hade tänkt, mycket på grund av värmen, men Marmotte är nog ändå snäppet värre, det är ju nästan 5000 höjdmeter trots allt.

På min egen klocka hade jag en minut i mariginal, men då tänkte jag inte på att jag ju inte startade 7.00 utan 7.02 så väl i mål kommer jag på 6h57min18sek (någonting) så det var ju shysst att klippa sub7 (jag hade iofs inte brytt mig så mycket om jag missat, men ändå). Alltid något!