Igår körde jag premiärupplagan av Pearl Izumi MTB Skandisloppet, 50 km MTB stod på schemat. Eftersom jag försöker cykla förhållandevis soft nu för tiden så valde jag motionsklassen och inte tävlingsklassen, och tur var väl det med tanke på hur loppet utvecklade sig.

Det var regn i luften vid start men förhållandevis varmt så jag funderade länge på om jag inte skulle skippa armvärmarna men till slut fick dom följa med ändå. Tänkte att det kanske är bra skydd för huden om jag kör åt helvete, risken finns ju på MTB-lopp.

Efter lite svängande genom stan så gick vägen ut i skogen och på stigar. Det var många som punkade i början och jag kände mig nöjd som slapp, då visste jag ju inte att det snart var min tur. Det blev en hel del trafikstockning i början men sen släppte det upp och man kunde sträcka ut och cykla på i sitt eget tempo.

Efter cirka 10 km kommer dagens första punktering, jag lever i förnekelse ett kort tag och cyklar vidare men till slut går det inte mer. Bakhjulet fladdrar omkring och beter sig så det var ingen mening att försöka cykla vidare, lika bra att fixa punkan. Jag byter slang, det går inte sådär jättefort som det brukar, tror jag blir stressad av alla som cyklar förbi på stigen. Gör inget bra jobb alls i att rensa däcket, det kommer nog in mer skit än vad jag lyckas peta ur. Drar i alla fall i två CO2-patroner och kommer sen äntligen iväg igen. Tyvärr har många passerat och det blir trafikstockning genom hela stigpartiet och rätt så tråkigt med mycket av och påstigningar i väntan på att andra ska ta sig upp/ner.

Märker tyvärr efter någon km att det inte är mycket luft i bakdäcket, i depån efter 17 km lyckas jag hitta en pump och kan pumpa upp däcket. Sen är det dags för Sunnerstagropen och en jättebacke uppför, här var det ingen som cyklade hela vägen. Eliten passerar och såklart cyklar dom upp, även om en kille hoppade av en snabbis, men det kändes verkligen vilken enorm skillnad det är på elit-herrarna och oss motionärer som är ute och flanerar lite stillsamt.

Cyklar på hur som helst, varv 1 avverkat och ut på varv 2. Mycket mindre folk nu och alla passager där man behövde stiga av och gå för det var folk i vägen går mycket smidigare nu. Jag kan cykla både uppför och nedför på ett annat sätt när ingen är i vägen. Tyvärr börjar benen känna rätt mosig sen igår och energin håller verkligen på att rinna ur. I sista depån så fyller jag på rejält och ger mig ut på sista milen.

Tyvärr går luften ur totalt, både ur mig och bakdäcket, när jag punkar för andra gången 5-6 km från mål. Jag har ingen slang kvar, inga patroner utan bara en värdelös liten handpump som inte skulle göra så mycket nytta. Det finns ingen support längst banan så jag bestämmer mig bara för att cykla på, hur svårt kan det vara? Visst finns risken att däcket kränger av men jag försöker ta det lugnt.

Sista delen av loppet är en pina, det går sjukt långsamt på asfalt/gruspartierna eftersom jag inte har någon luft i däcket, i skogen blir skillnaden i hastighet mindre. När jag väl når slottsbacken för andra gången så har jag knappt någon energi för att cykla upp men lyckas vingla mig hela vägen i mål.

Sjukt besviken med dubbelpunkan, luften gick liksom ur efter den andra och sen blev avslutningen mest plågsamma. Jag körde CykelVasan 90 km på 3.44 och det här på 50km tog 4.07… så ja, det var en aning mer tekniskt och mycket mer stig såklart, men det gick sjukt långsamt sista delen och punkteringarna tog både för mycket tid och energi. Lyckligtvis var jag i motionsklassen så det spelar faktiskt ingen roll hur lång tid det tog, vilket kändes skönt.

Man får ändå vara nöjd med helgens bedrifter och börja ladda om för Gran Fondo New York på söndag, helt sjukt att det är dags om bara några dagar.