Ska skriva lite mer senare, men vi tog oss i mål och sista dagen fick vi äntligen njuta av MEDVIND!!! Äntligen efter två dagar med väldigt jobbiga vindar. Kommer lite mer detaljerad rapport så fort det finns lite tid över… så länge blir det bildkalas..
—————————————————————————————————
Sådär, en 9 dagar senare så kanske det är dags att skriva några avslutande ord om sista etappen på årets runda runt Vänern? Vi fick återigen börja i SOL, prognosen sa dock lite mer moln än dagen innan och mycket mycket MEDVIND, äntligen!
Sista dagen är ju “bara” 13 mil vilket känns galet kort med tanke på att de två tidigare etapperna är på drygt 23 mil styck, då blir 13 mil inte så mycket. Till första depån var det dessutom i princip bara 40 km på spikrak och stor väg (inte bilden nedan då vi tillfälligt fick besöka en sväng cykelbana) så det gick väldigt fort, precis som i fjol.
Väl i depån så höll Kapten Bengt på att frysa ihjäl (observera vem som har kort-kort, *host* *host*) och jag hann i princip bara gå på toa innan han började ropa att vi skulle ge oss iväg. Det blev att trycka i sig en risi-frutti i panik och sen ge sig iväg igen (eftersom nästa depå bara var 37 km bort så kändes det ganska ok att inte få långfika just här). Helt galet egentligen att hinna klämma två depåer innan man nått 80 km, var är världen på väg? Dekadensen är total… fattas bara att dom serverade choklad också!
Det flöt på bra till depå två, återigen medvind och verkligen vind i seglen. Väl i depå två så var det återigen dags för KORV! Varmkorv gör sig verkligen bra som fika för en hungrig cyklist, det måste jag säga. Sen att man rent energimässigt kanske inte behöver trycka två varmkorvar då man rullat 37 km sen man tryckte en risi-frutti är ju en annan sak. Men det är skönt att äta lite mer normalt inte trycka sötsliskiga energiprodukter, det är liksom inte lika gott.
Sen var det inte så mycket mer att skriva hem om eller snacka om, vi cyklade på, det gick en hyfsat tempo även fast några var trötta. Vi hjälptes åt och någon knuff här och var i ryggen på de tröttaste gjorde att vi ändå kunde hålla ett bra tempo. Sista milen mot Örebro gick som en dans och plötsligt var vi i mål.
Kapten Bengt försökte lägga vantarna på alla medaljer själv men vi lyckades stoppa honom innan det var försent!
Inte så mycket mer att tillägga annat än att återigen så visar sig “mysgruppen” från sin bästa sida och att lida i nästan 600 km är ju säkert roligt men att mysa i 600 km är desto roligare så jag är glad att jag cyklade i ett långsammare tempo även i år igen.
Det finns en stor risk för en repris även nästa år, ska först bara övertyga sambon om att det är en bra idé att inte vara hemma på hans födelsedag… . .. . ehrm… .. “men du fyller ju år varje år“, funkar det som argument?