Hinner tyvärr inte skriva så mycket mer just nu, så sammanfattar det med Col du Glandon och Col de la Croix de Fer (eller var det Col de Le? Da La? De La? De La?) i ett bräde, 30 km stekande klättring och fantastiskt väder och sällskap.
Bjuder på några fina bilder så länge..
Igår var jag och 14 andra cykelkompisar ute på en riktig social långrunda upp i Roslagen. Det började som en Vänern Runt-återträff, sen bjöds det in lite vänner här och lite vänner där och till slut blev vi 15. Vi träffades vid Hofvets klubbstuga uppe i Täby för vidare färd mot Roslagen. Ledarkollega Jenny hade ritat ut en fantastisk fin rutt som gick norröver på mestadels små och väldigt vackra småvägar med väldigt lite bilar och fin natur. Väderprognosen såg ju lovande ut med sol, lite moln och typ inget regn.
Det blev en väldigt fin dag med 20 mil i sadeln, jag valde att lufta Wilieran för en gångs skull för att hon mest står i garderoben och gråter om dagarna. Jag hade till och med utvecklat en spontan punktering sen jag sist använde henne för nästan exakt ett år sedan på förra årets ledaravslutning med just Fredrikshof. Men med lite fix och lite kärlek så gick hon att göra cykelredo ganska enkelt. Exan är nedpackad för alpäventyr och har jag två cyklar så borde jag ju använda den andra ibland också.
Vi stannade ute på Marholmen för lunch och det var fantastiskt fint där ute och väldigt god mat. Tyvärr fick vi dagens enda riktiga regnskur precis innan lunch så det var skönt att få sitta en stund i solen och torka upp lite.
Precis när vi rullade iväg sedan för hemfärd så var himlen kolsvart åt ena hållet…
Medans den var sommarpittoresk åt andra hållet…
Inte så mycket att orda om egentligen, en fantastiskt fin runda på 20 mil (inräknat till och från Täby hemifrån också). Sedan avslutade vi på Bockholmen med nästan två timmars häng i solen vid vattnet med en drink i handen. Nu borde jag ha nog med energi för att orka cykla runt i alperna i en vecka.
Bara några timmar till avfärd, ÄNTLIGEN!
I senaste numret av tidningen Bicycling så låg det en bilaga med från Velothon Stockholm, och vem hittar man där? Inte varje dag man ser sig själv i tryck.
Jag var tyvärr rätt sliten och hade precis kommit hem från New York när jag medverkade så det är otroligt att jag både låter normal och ser förhållandevis fräsch ut. Även fast mina svar var väldigt mycket längre och utsvävande så blev fokus på bra stämning, nya vänner och vänliga cyklister. Är ju förvisso rätt så talande för hur jag upplever cykling.
Egentligen hade jag inte planerat att cykla loppet (ni vet, snål snål snål, dyrt dyrt dyrt), men som tack för intervjun så fick jag en startplats och då cyklar jag gärna. Det kanske är svårt att tro att någon som betalar typ 20 tkr för att plåga sig runt 7 etapper av Haute Route är snål, men svenska motionslopp kontra storslagna alplopp går inte riktigt att jämföra. Låter jag t.ex. bli Vätternrundan närmsta 30 åren så kan jag ju cykla Haute Route en gång, bara en sån sak.
Hur som helst, trots att rykten florerade tidigare om att loppet inte hade tillstånd och “är det en ny Gran Fondo Stockholm vi ser här” så kan jag från säkra källor meddela att tillstånd finns och det är bara till att anmäla sig. Att få cykla från Gärdet och söderöver kommer ju bli fantastiskt, helt otroligt att man äntligen fått till detta. Jag tror att det kommer bli grymt, eventuellt en återkommande höstklassiker, vi får se.
Några bilder från fotograferingen:
En annan anledning till att jag kanske inte hade tänkt köra är för att loppet går 6 dagar efter jag avslutat Haute Route Dolomites. Jag vet inte hur sugen man kommer vara på att köra 150 km, det kanske var största anledningen egentligen till att inte köra. Men det får bli som det blir, finns ingenting som säger att det behöver gå fort om jag nu fortfarande är sliten då. Tror ni dom har korv med bröd?
Medans det i Sverige är kallt som vanligt (det är ju sällan juni månad är någon vädersensation så jag förstår inte varför folk blir så förvånade varje år) så är det nere i sydeuropa en liten värmebölja i antågande. Den verkar nå Sverige snart också så misströsta inte, snart är värmen här.
Tittar man prognosen för våran vecka nere i Bourg d’Oisans innan La Marmotte så kommer vi garanterat inte behöva frysa, verkligen inte. Precis tvärtom faktiskt.
Det där är ju prognosen nere i dalarna, men tittar man uppe på topparna så är det +20 grader och då är vi ändå uppe på över 2000 meters höjd. Herregud, det kommer bli stekta cyklister i mängder. Marmotte kommer nog skörda sina offer i år, tur att det är start 7.50 redan, gäller att ta i lite extra så länge det är morgonsvalt. För blir det 31 grader som prognosen säger och 1-2 m/s vind så kommer det bli kämpigt, rejält kämpigt. Vågar inte ens tänka på hur det kommer kännas uppför Alpe d’Huez, om jag tyckte det var varmt i fjol då det var betydligt mindre grader på termometern så vet jag inte hur +30 grader ska bli.
Jag lider tyvärr av “sjukdomen” alldeles alldeles för tjockt hår och även om det kan te sig som ett icke-problem så är det på cykel, i värme, tvärtom ett ganska stort problem. Är det riktigt varmt så blir mitt huvud stekt, nästan läge att skaffa sig en flint kanske? Fyller ju 30 snart, det är väl nu håret börjar försvinna naturligt ändå? Men det blir säkert fint oavsett, varför klaga? Kunde vart 10 grader och regn också.
Jag har i alla fall införskaffat och packat alla möjliga tillgängliga solprodukter och extra lager av både resorb sport och High5-zero-tabletter. Man får göra vad man kan för att försöka lura solen och överleva utan att bli ett soloffer.
Det som glöms av de flesta är solskydd på läpparna, det misstaget gjorde jag 2012 på Mallorca och det gör jag inte om. Brända läppar gör ganska ont och ser ganska illa ut också om man är åt det fåfänga hållet. Läppsyl med SPF30 är det bästa när man cyklar, speciellt om den har “skjutfunktion” så man kan applicera i farten utan att behöva skruva av en kork.
2 dagar till avresa… ÄNTLIGEN!!
Och nej, jag blev inte förkyld igen även om det verkligen kändes så i måndags-tisdags.
Den omtalade förkylningen är smygande på väg tillbaka, eller jag känner mig minimalt snuvig och får panik och tror att den är på väg tillbaka? Har i alla fall vilat extra länge över midsommarhelgen, även fast jag kände mig fräsch för att träna redan i lördags. Tränade igår och känner mig omedelbart seg igen, lite snuvig och huvudvärk. Hoppas det går över, under tiden så fokuserar vi på lite berg.
Nämligen Marmotte-bergen!
– Col du Glandon (1 924 m)
– Lacets de Montvernier (777 m)
– Col du Mollard (1 630 m)
– Col de la Croix de Fer (2 058 m)
– Alpe d’Huez (1 880 m)
Tycker man om snittlutning hit och dit, längd, information om var exakt klättringarna brantar på, exakt hur långa dom är, när vilan (utförslöpan) kommer och så vidare så har ClimbByBike.com aldrig gjort någon besviken. Fantastisk hjälpsam sida för alla klättringar tillgängliga på denna planet (eller typ, klättringarna värda att notera i alla fall).
Col du Glandon
24.12 km lång – 4.8% snittlutning (max 11-12%) – 1152 höjdmeter att klättra till toppen som ligger på 1924 meters höjd (farligt nära 2000 här).
Minne från ifjol är att den där rampen på 11-12% känns, rejält. Man har precis fått lite vila, brant utför, det svänger lite och sen så sitter man där med asfalten i fejset om man inte växlar ner i tid. Kör man åt andra hållet så kommer man lätt upp i över 80 km/h här (sen svänger ju vägen längst ner så det gäller att bromsa i tid om man vill överleva). Värt att komma ihåg eftersom årets Marmotte-sträckning går tillbaka den här vägen.
Lacets de Montvernier
3.24 km lång – 8.5% snittlutning (max oklart) – 277 höjdmeter att klättra till toppen på 777 höjdmeter.
I sammanhanget så låter det här ju som en ganska liten puff, men 3.24 km med snittlutning 8.5% är inte så roligt egentligen. Sen att kartan nedan inte stämmer överens med 8.5% är ju en annan sak. Verkar vara en rätt okänd liten topp, så det blir väl en överraskning vad som väntar egentligen. Tidigt på loppet så borde gå “lätt”.
Col du Mollard
Inräknad i klättringen nedan!
Col de la Croix de Fer
30 km lång – 5.1% snittlutning (max oklart) – 1522 höjdmeter att klättra till toppen som ligger på 2058 meters höjd. Äntligen över 2000!
På pappret tycker jag inte det här ser så illa ut egentligen, men skenet bedrar tror jag tyvärr. Speciellt om man läser runt bland andra som kört den här klättringen, det är inte så behagligt som det ser ut. Bara det faktum att klättringen är 30 km talar ju emot att det på något sätt skulle vara behagligt. Det kommer ju bli klättring i flera timmar, lyckligtvis ser man ju på höjdprofilen att vilan kommer med jämna mellanrum, det känns skönt! Inbillar mig på något sätt att detta är lättare än Telegraph och Galibier som Marmotte traditionellt går över, man kan ju ha fel på den punkten, vem vet?
Alpe d’Huez
13.2 km – 8.1% snittlutning (max 13%) – 1071 höjdmeter att klättra till toppen som ligger på 1880 meters höjd. Äntligen loppets sista anhalt!
Det är ju här det blir jobbigt på riktigt, första biten är det över 10% och det känns rejält i benen efter 4000 höjdmeter och drygt 157 km som man redan har cyklat. Ifjol var det dessutom rejält varmt här, det är inte mycket skugga på väg upp för detta berg.
Målet för i år är att inte behöva kliva av cykeln 10 gånger (eller var det tvåhundrafemtiosju gånger egentligen?) på väg upp för denna klättring. En eller två gånger kanske på sin höjd kan vara ok, men jag hoppas kroppen kommer orka ta hela klättringen i ett svep. I fjol så var det ingen chans att ta denna i ett svep, jag var helt död och behövde vila med jämna mellanrum för att sänka pulsen. Men nu har jag ju gjort detta en gång? Plus Haute Route, då borde väl kroppen lärt sig? Håll tummarna!
Håll tummarna för en SUB10-tid nu!!
9.47 ger silvermedalj, bara en sån sak.. (fast SUB11 är ok det med förvisso)..