Den korta versionen av dagens etapp skulle kunna vara någonting med “herrej*vlar vad varmt det blev” och “f*n vad bra jag är” men det vore ju tråkigt att lämna det så. Därav ska jag försöka mig på en lång version, dock utan att bli för långrandig, om det nu går.

Tyvärr har jag, blond som jag är, glömt att packa med någon slags eladapter så mina elkablar passar inte de Schweiziska uttagen så om inlägget tar slut typ här, så är det för att min dator dog och jag inte kan ladda den just nu. Förhoppningsvis kan jag få tag i en adapter redan imorgon annars hoppas jag på onsdag och annars vet jag inte vad jag gör. Men det borde lösa sig, hoppas jag…

Etapp 1 då?
Geneve – Crans Montana – 176 km – 4050 höjdmeter!
Vi startade 7.00 i ett sommarvamt Geneve, vindstilla nere vid sjön och termometern började närma sig 20 redan här. En varm dag var att vänta med andra ord, och med tanke på att vi har regn och snö i prognosen framöver så är det bara njuta. Etappen inleddes med 19 km gemensam färd mot veckans första startmatta.
Såklart sköt folk ut sig som typ kamikazepiloter direkt efter startmattan, här ska det minsann pressas när tidtagningen väl börjar. Vi har ju bara ~20000 höjdmeter framför oss så varför spara sig lite för vad som komma skall?

Dagens första klättring gick i skuggan genom skogen och blev en lätt historia vilket kändes som en skön början. Jag omgav mig med mer folk än vad jag minns att jag hade runt omkring mig dag ett förra året, det kändes skönt. Pressade konstant någonstans mellan 250-300 watt och jag vet inte så mycket om mina nivåer ännu men det kändes ändå som ganska lagom, inte för hög puls och inte för mycket syra.


Nej, jag vet inte vad tanten stirrar på..

Efter klättringen så följde en bit av utför – klättring – utför – klättring. Och det var magiska utförsåkningar bitvis. Det gick att ligga mellan 50-60 km/h långa stunder och inga skarpa serpentiner så långt ögat kunde nå. Den glädjen förtogs ju snabbt av oljegrusbiten av en utförslöpa. Jag vet inte vad tycker om grus och utförsåkning men det kändes rätt osäkert. Dessutom kändes det som om gruset kommit dit men inte oljan. På ett annat ställe så var det ett längre parti utför med uppfräst asfalt. Efter någon minut så kändes det som om både armar och fötter skulle skaka av cykeln. Hade man någonting löst på cykeln innan så skulle det definitivt ha ramlat av här. Men men, varför klaga när det vägs upp av fantastiska vyer och en omgivning som är hämtad direkt ur Sound of Music. Verkligen underbart vackert bitvis, glädjechock!

Efter ungefär 93 km när vi nådde dagens näst sista topp så väntade först en längre bit utförsåkning. Återigen sådär magisk och långa vägar där man lätt kunde ligga närmare 60-70 km/h utan att vara orolig eller rädd. Därefter var det dags för en ganska lång bit, närmare 45 km, av plattåkning i ett typ motlut. I dom här delarna av Europa så finns det inga “plattar”, är det platt så är det dolt motlut, det kan man räkna med. Några stannade efter utförsåkningen för att vänta in en större grupp att åka med, jag tänkte att jag vet hur man tar vind så jag har inget emot att cykla själv så jag drog iväg i mitt eget tempo. I Schweiz får man heller inte tävla utför eller när det är platt, så tidtagning stängdes av här och därför valda många att som sagt vänta in en större grupp.

Jag kom ikapp några, men det gick för långsamt så jag drog förbi. Sen kom en grupp ikapp mig, vi åkte sen ikapp en annan grupp och vips så var vi typ 12-14 personer och det gick enkelt att gömma sig från vinden. För naturligtvis blåste det motvind här, inte ska man ha det för bra inte Termometern visade nu stadigt över 30 grader, runt 33-35 och det var skönt att vinden kylde för det behövdes. Jag träffade även på Sam från InfoCrank här, han åker med under veckan och när han inte cyklar så meckar han med watt-mätare. Jag har ju noll problem med min så jag ska försöka att inte störa honom. Måste även nämna att Magnus Bäckstedt är här och kör hela veckan och han är ju också InfoCrank-återförsäljare (hoppas jag säger rätt nu så han inte bara är sponsrad) men jag tror han säljer dom i UK. Hur som så, kul att dom är här och hjälper till. Jag ska även få min data från dagens etapp analyserad, herregud, undra vad InfoCrank-coachen kommer säga? Antagligen att jag pressade för mycket watt första klättringen i förhållande till det lilla som jag fick ur min under sista klättringen. Men men.

Efter motlutet, så följde dagens sista depå 21 km från målet. Här träffade jag även Niels vilket kändes väldigt konstigt för han brukar alltid vara så långt framför mig. Men han tog det lugnt eftersom tidtagningen ändå var avstängd. Jag hade 15 minuter stopptid idag på nästan 9h cykling så ni kan ju inse att jag inte stod och vilade så mycket.

Vi lyckades även hamna på Haute Route-filmen nu igen, superkul:

21 km´s klättring återstod och sen målgång, jag fyllde snabbt mina flaskor och drack några muggar cola och sen gav jag mig iväg. Det gick väl en bit, sen började det bli väldigt jobbigt och jag började tappa energi. När 10 km återstod så var det total soppatorsk och värmen började ta ut sin rätt, återigen visade Garmin temperaturer närmare 40 grader (tror jag maxade på 38 grader idag) och det kändes. Mina trampdynor började bränna och jag var allmänt seg. Stannade en snabbis och drack och skakade ur fötterna. Cyklade vidare och fick sen göra samma sak igen när 5 km återstod. Sen var planen att försöka cykla hela vägen till mål.

2-3 km från mål så var jag tvungen att skaka ur fötterna igen och andas ur, sen försökte jag cykla iväg. Det var tyvärr sjukt jobbigt, jag fixar verkligen inte värme, mitt hjärta klarar inte av det. Pulsen var låg och jag kände allt tydligare mina hjärtslag och det kändes inte bra så jag funderade ett tag på om det ens skulle gå att ta sig upp, lyckligtvis var det så kort kvar så jag orkade med två snabba stopp till. Även om jag andades ut och lät kroppen återhämta sig lite i och med stoppen så kändes det inte bra när jag sen började cykla. Hade det varit +5 km kvar så hade vi nog haft en “La Marmotte”-repris med fullständig genomklappning och utslagen-Karro-i-valfri-serpentin. Jag har funderat i efterhand om jag var för mesig uppför Alpe d’Huez på Marmotte. Men nej, när det börjar kännas obehagligt i bröstkorgen runt hjärtat då är man inte mesig. Det var precis samma idag och det är bara konstatera att min smärtgräns går någonstans runt 35 grader och sen fixar jag tyvärr inte mer, det går inte.

I mål på 8h40min med 14:24 min i stopptid vilket är shysst med tanke på alla stopp uppför sista klättringen. Plats 16 av 25 bland damer och 310 av 400 totalt. Nästan 2h till cut off:en och betydligt fler efter mig än vad jag trodde. Och då är ändå inte mina BRA delar med i tidtagningen. Vänta bara tills vi kommer in i Italien och både utför och platten räknas! Då ska ni få se era bergsgetter!!).

Imorgon är det 144 km och 3150 höjdmeter och ett temperaturspann mellan max 18 grader och minst 8 grader och lite regn på det. Så, var det någon som hörde mig klaga på dagens väder? Jag behöver inte oroa mig för att det blir för varmt imorgon i alla fall.

Nu är det dags för den första etappen på årets äventyr!

Geneva – Crans-Montana
176km | 4500M + | 2300 M –


Ascents of the day
Col de Cou, 1,116M (3rd class), 527m of altitude gain over 8km, 6.6% average
Col de Terramont, 1,096M (3rd class), 136m of altitude gain over 3.6km, 3.8% average
Col du Grand Taillet, 1,041M (2nd class), 483m of altitude gain over 8km, 6% average
Pas de Morgins, 1,369M (2nd class), 444m of altitude gain over 15km, 2.9% average
Crans-Montana, 1,500M (1st class), 982m of altitude gain over 21.5km, 4.6% average

Jag har inte lyckats hitta så mycket detaljerad information om klättringarna, det kan betyda flera saker. Dels att dom inte är “någonting” att ha, därför finns det inget skrivit eller dokumenterat om dom, eller så är dom bara inte så välbesökta men överj*vliga ändå. Det lärde jag mig i fjol att en okänd klättring är absolut inte lika med en lätt klättring. Jag tycker ändå att morgondagens etapp ser ok ut, det kommer förvisso bli en väldigt lång dag och många höjdmeter ska avverkas men det känns helt hanterbart. Jag ser framför mig La Marmotte innan vi nådde Alpe d’Huez och då känns det genast bra.

Col de Cou:

Pas de Morgins:

Jag är nervös för hur det ska gå, vilka är med? Kommer jag vara sist? Kommer jag klara cut off:en? Kommer jag vara bland dom sista 10-15 cyklisterna i år igen eller hur ska det gå? Vi är ungefär dubbelt så många som i fjol så det borde betyda att jag borde procentuellt ha flera individer bakom mig, sen tycker jag att jag är bättre så det borde också borga för samma sak. Men vi får se, jag vill bara komma i mål och klara tidsgränsen varje dag, mer bryr jag mig inte om!

NU KÖR DET IGÅNG!!

Haute Route, har ni hört talas om den förut? Börjar det bli tjatigt ännu? Ja, det är bara till och vänja sig för det kommer bli värre och värre ju längre veckan fortskrider. Eller så råder det internetskugga över hela Dolomiterna och ni kommer inte höra ett ord från mig, vem vet? Det lär visa sig.

När vi var nere i Race Village så passade vi på att fotografera oss och såhär i efterhand så kan man ju tycka att dom borde ha flyttat om så att den där ställningen inte skuggade hela bakgrunden och förstörde halva fotografiet men det är lätt att vara efterklok. Fotografen tyckte jag skulle hoppa eller göra något “roligt”, varpå Neil sa åt mig att lägga armarna på hans och Niels axlar och vips så var jag uppe i luften. Vem behöver podiumbrudar när man har Niels och Neil vid sin sida?

Sen hann jag vila några timmar på hotellet och framåt 14-tiden drog vi ut på en liten kort tur runt Geneve. Det blev cirka 45 km och 500 höjdmeter, lagom såhär dagen innan dagen. Det är skönt att vara ute och cykla lite och vänja benen vid lite berg.


Det är väldigt varmt här, över 30 grader och det rinner verkligen svett om en bara man sätter sig på hojen. Men det är bara till att njuta för det pratas om att vi är på väg mot ett regnoväder och det är just nu SNÖ (FATTAR NI, SNÖ!!!!) i prognosen för Stelvio. Jag vågar inte ens tänka på det, hur f´n åker man utför med racer om det är SNÖ? Naturligtvis kommer det inte lägga sig på vägen, men ändå? Vad ska jag ha på mig? Jag har inga vinterkläder med mig o.s.v!

Jag hoppas prognosen ändrar sig, det är ju rätt många dagar kvar men att vi inte kommer få 30 grader hela veckan är nog bara att ställa in sig på. Vi hade väldig tur förra året när vi hade perfekt väder varje dag så det hade varit för mycket att förvänta sig samma sak i år igen. Imorgon blir det dock fint, 18 grader redan 7 vid starten och närmare 30 när vi går i mål framåt lunch/eftermiddag! Inget att klaga på.

Morgondagens etapp på överröret, dom där klistermärkena är guld värda! 4 “små” klättringar, 176 km, 4050 höjdmeter, cut off-time på 10h30min och lite sol på det så!

Herregud, imorgon är det dags!
Dagen innan Haute Route består ALLTID av ett eller två eller tre eller femton logistikproblem beroende på hur man ställt till det för sig. Cykel och cykelväska måste ner till Race Village, dina grejer kan du lämna på ditt hotell, men din kabinväska som du åkte ner med måste “försvinna”. Jag får in min kabinväska i min cykelväska, så jag löser det problemet så, många reser med mjuka väskor och kan därmed få ner dom i sina Haute Route-väskor. För du kvitterar ut en stor 90 literstrunk som transporteras mellan dina hotell under veckan. Så du kan inte ha din egna kabinväska här, den ska ur spel men transporteras inte löst av organisationen utan dom tar bara din cykelväska.

Sen måste du, cykel och cykelväska ner till Race Village. Inte nödvändigtvis samtidigt dock, du kan lämna cykelväskan senare under dagen men du får inte ut några saker utan att din cykel blivit kontrollerad först. Jag tänkte försöka cykla med min cykelväska i morse, eftersom det bara är 2 km nedförsbacke till Race Village. Men nej, det gick inte. Då tänkte jag gå istället, men nej, det blev för jobbigt med cykel och väskan. Så jag fick snällt be hotellreceptionen beställa en taxi modell större som kunde transportera mig, cykel och cykelväska och det gick smidigt och kostade strax under 200 kr så det var väl ok om än onödigt. Jag kunde ha gått ner två gånger men jag ville få det undanstökat.

Väl nere i Race Village får man sin cykel och hjälm inspekterad, därefter kan man kvittera ut sitt kit med väskor (stor väska och ryggsäck, ryggsäcken får du direkt vid mål varje dag och den stora väskan står på hotellet när du kommer dit) och kläder m.m! Därefter lämnade jag in cykelväskan (med min kabinväska i) och dom ser jag inte först i Venedig om en vecka när dom står på mitt hotell och väntar.Mavic står för kläderna i år och det ingår tröja, byxa, armvärmare och strumpor. Trots att jag var snabb med att byta min damtröja till en herrtröja så var den inte riktigt anpassad för någon som är över typ 160 cm lång. Det hör ju till vanligheterna att damkläder är väldigt korta, därför kan jag i princip aldrig ha sydeuropeiska damtröjor. Det funkar inte, armarna slutar i armhålan och tröjan når knappt ner till naveln även om jag skulle ta en XXXXL. Herrmodell brukar däremot alltid passa i längd men Mavic kör väl på den franska stilen så det blev ganska kort i magen och däremot armar som nästan når ner till armbågen och en hals som fladdrar, då i en storlek L. I övrigt sitter den som ett ormskinn så nu måste jag väl bli jättesnabb? Eller?

När jag tog upp min nummerlapp och skylt för cykel (YES, en gigantisk skylt på styret, IGEN) så insåg jag snabbt att jag måste bytt nationalitet. Men Sverige och Schweiz är väl nästan typ samma land? Det är väl ingen skillnad? Vi ligger ju så nära varandra också. Jag var tvungen att titta om det blivit fel när jag anmält mig, jag kan ju ha valt fel land själv men nej, jag var anmäld som svensk. På Marmotte var jag faktiskt anmäld som man men lyckades snabb reda upp det och förklara att jag faktiskt är en kvinna.

Här skyllde man hur som på att systemet språkmässigt inte riktigt fixar att Sverige och Schweiz heter så lika på franska och erbjöd en svensk flagga modell större att tejpa över den Schweiziska. Tror inte jag hade stått ut att cykla omkring en vecka med folk som försöker prata tyska, franska eller italienska med mig (ja, schweizare pratar för många språk) så det känns tryggt med en svensk flagg. Nu kommer alla förstå att svenska eller engelska är det enda som funkar om man vill ha någon kommunikation tillbaka, vilket känns tryggt.

Medans mina kamrater fortfarande håller på att lösa sin logistik, så degar jag på hotellet och väntar på att vi ska ta en liten kort cykeltur senare. Imorgon smäller det på riktigt och nedan kan ni se vilka orter vi landar i allt eftersom veckan fortskrider.

Vi lämnar Geneva klockan 7 imorgon och 176 km och 4050 höjdmeter senare står jag på toppen av Crans-Montana (oklart vad berget heter, Crans-Montana är väl orten på toppen). Dag 3 har vi ett TT uppför ett litet berg så därför bor vi i St Moritz två nätter innan färden fortsätter vidare mot Bormio och Italien!