Den korta versionen av dagens etapp skulle kunna vara någonting med “herrej*vlar vad varmt det blev” och “f*n vad bra jag är” men det vore ju tråkigt att lämna det så. Därav ska jag försöka mig på en lång version, dock utan att bli för långrandig, om det nu går.

Tyvärr har jag, blond som jag är, glömt att packa med någon slags eladapter så mina elkablar passar inte de Schweiziska uttagen så om inlägget tar slut typ här, så är det för att min dator dog och jag inte kan ladda den just nu. Förhoppningsvis kan jag få tag i en adapter redan imorgon annars hoppas jag på onsdag och annars vet jag inte vad jag gör. Men det borde lösa sig, hoppas jag…

Etapp 1 då?
Geneve – Crans Montana – 176 km – 4050 höjdmeter!
Vi startade 7.00 i ett sommarvamt Geneve, vindstilla nere vid sjön och termometern började närma sig 20 redan här. En varm dag var att vänta med andra ord, och med tanke på att vi har regn och snö i prognosen framöver så är det bara njuta. Etappen inleddes med 19 km gemensam färd mot veckans första startmatta.
Såklart sköt folk ut sig som typ kamikazepiloter direkt efter startmattan, här ska det minsann pressas när tidtagningen väl börjar. Vi har ju bara ~20000 höjdmeter framför oss så varför spara sig lite för vad som komma skall?

Dagens första klättring gick i skuggan genom skogen och blev en lätt historia vilket kändes som en skön början. Jag omgav mig med mer folk än vad jag minns att jag hade runt omkring mig dag ett förra året, det kändes skönt. Pressade konstant någonstans mellan 250-300 watt och jag vet inte så mycket om mina nivåer ännu men det kändes ändå som ganska lagom, inte för hög puls och inte för mycket syra.


Nej, jag vet inte vad tanten stirrar på..

Efter klättringen så följde en bit av utför – klättring – utför – klättring. Och det var magiska utförsåkningar bitvis. Det gick att ligga mellan 50-60 km/h långa stunder och inga skarpa serpentiner så långt ögat kunde nå. Den glädjen förtogs ju snabbt av oljegrusbiten av en utförslöpa. Jag vet inte vad tycker om grus och utförsåkning men det kändes rätt osäkert. Dessutom kändes det som om gruset kommit dit men inte oljan. På ett annat ställe så var det ett längre parti utför med uppfräst asfalt. Efter någon minut så kändes det som om både armar och fötter skulle skaka av cykeln. Hade man någonting löst på cykeln innan så skulle det definitivt ha ramlat av här. Men men, varför klaga när det vägs upp av fantastiska vyer och en omgivning som är hämtad direkt ur Sound of Music. Verkligen underbart vackert bitvis, glädjechock!

Efter ungefär 93 km när vi nådde dagens näst sista topp så väntade först en längre bit utförsåkning. Återigen sådär magisk och långa vägar där man lätt kunde ligga närmare 60-70 km/h utan att vara orolig eller rädd. Därefter var det dags för en ganska lång bit, närmare 45 km, av plattåkning i ett typ motlut. I dom här delarna av Europa så finns det inga “plattar”, är det platt så är det dolt motlut, det kan man räkna med. Några stannade efter utförsåkningen för att vänta in en större grupp att åka med, jag tänkte att jag vet hur man tar vind så jag har inget emot att cykla själv så jag drog iväg i mitt eget tempo. I Schweiz får man heller inte tävla utför eller när det är platt, så tidtagning stängdes av här och därför valda många att som sagt vänta in en större grupp.

Jag kom ikapp några, men det gick för långsamt så jag drog förbi. Sen kom en grupp ikapp mig, vi åkte sen ikapp en annan grupp och vips så var vi typ 12-14 personer och det gick enkelt att gömma sig från vinden. För naturligtvis blåste det motvind här, inte ska man ha det för bra inte Termometern visade nu stadigt över 30 grader, runt 33-35 och det var skönt att vinden kylde för det behövdes. Jag träffade även på Sam från InfoCrank här, han åker med under veckan och när han inte cyklar så meckar han med watt-mätare. Jag har ju noll problem med min så jag ska försöka att inte störa honom. Måste även nämna att Magnus Bäckstedt är här och kör hela veckan och han är ju också InfoCrank-återförsäljare (hoppas jag säger rätt nu så han inte bara är sponsrad) men jag tror han säljer dom i UK. Hur som så, kul att dom är här och hjälper till. Jag ska även få min data från dagens etapp analyserad, herregud, undra vad InfoCrank-coachen kommer säga? Antagligen att jag pressade för mycket watt första klättringen i förhållande till det lilla som jag fick ur min under sista klättringen. Men men.

Efter motlutet, så följde dagens sista depå 21 km från målet. Här träffade jag även Niels vilket kändes väldigt konstigt för han brukar alltid vara så långt framför mig. Men han tog det lugnt eftersom tidtagningen ändå var avstängd. Jag hade 15 minuter stopptid idag på nästan 9h cykling så ni kan ju inse att jag inte stod och vilade så mycket.

Vi lyckades även hamna på Haute Route-filmen nu igen, superkul:

21 km´s klättring återstod och sen målgång, jag fyllde snabbt mina flaskor och drack några muggar cola och sen gav jag mig iväg. Det gick väl en bit, sen började det bli väldigt jobbigt och jag började tappa energi. När 10 km återstod så var det total soppatorsk och värmen började ta ut sin rätt, återigen visade Garmin temperaturer närmare 40 grader (tror jag maxade på 38 grader idag) och det kändes. Mina trampdynor började bränna och jag var allmänt seg. Stannade en snabbis och drack och skakade ur fötterna. Cyklade vidare och fick sen göra samma sak igen när 5 km återstod. Sen var planen att försöka cykla hela vägen till mål.

2-3 km från mål så var jag tvungen att skaka ur fötterna igen och andas ur, sen försökte jag cykla iväg. Det var tyvärr sjukt jobbigt, jag fixar verkligen inte värme, mitt hjärta klarar inte av det. Pulsen var låg och jag kände allt tydligare mina hjärtslag och det kändes inte bra så jag funderade ett tag på om det ens skulle gå att ta sig upp, lyckligtvis var det så kort kvar så jag orkade med två snabba stopp till. Även om jag andades ut och lät kroppen återhämta sig lite i och med stoppen så kändes det inte bra när jag sen började cykla. Hade det varit +5 km kvar så hade vi nog haft en “La Marmotte”-repris med fullständig genomklappning och utslagen-Karro-i-valfri-serpentin. Jag har funderat i efterhand om jag var för mesig uppför Alpe d’Huez på Marmotte. Men nej, när det börjar kännas obehagligt i bröstkorgen runt hjärtat då är man inte mesig. Det var precis samma idag och det är bara konstatera att min smärtgräns går någonstans runt 35 grader och sen fixar jag tyvärr inte mer, det går inte.

I mål på 8h40min med 14:24 min i stopptid vilket är shysst med tanke på alla stopp uppför sista klättringen. Plats 16 av 25 bland damer och 310 av 400 totalt. Nästan 2h till cut off:en och betydligt fler efter mig än vad jag trodde. Och då är ändå inte mina BRA delar med i tidtagningen. Vänta bara tills vi kommer in i Italien och både utför och platten räknas! Då ska ni få se era bergsgetter!!).

Imorgon är det 144 km och 3150 höjdmeter och ett temperaturspann mellan max 18 grader och minst 8 grader och lite regn på det. Så, var det någon som hörde mig klaga på dagens väder? Jag behöver inte oroa mig för att det blir för varmt imorgon i alla fall.