Bara för att reda ut saken så kan jag informera om att RCT = Rejlers Cycling Team och detta är egentligen “bara” ett gäng som tycker om att cykla tillsammans (ingen klubb). Ur detta har SCK = Stockholm CK bildats, som en riktig cykelklubb. Jag har ju medvetet inte cyklat fort i år, så det är först nu jag försöker smyga igång med det. Ni kan ju ana hur det är att försöka cykla fort med andra som cyklat hårt hela säsongen.
I går var jag ute med gänget för lite backträning ut mot Tyresö. Alla som känner mig vet ju att backar inte är min specialitet. Ni kan ju gissa hur det gick när jag dessutom dök upp på träningen redan toksliten i benen efter MTB både måndag och onsdag och RCT-kräksträning i tisdags. Ja, jag ska skärpa mig, max en sån här träning i veckan tills jag har blivit lite starkare och återhämtar mig från hårdkörning fortare. Nu är jag för ovan och det sliter för mycket och slitna ben gör ingen glad på en hård träning.
Jag hade ingen aning om vart vi skulle köra och kände väl aldrig igen mig under turen för den delen heller. Det som är fördelen med GPS, kan man kolla efteråt var man egentligen varit och cyklat. Vi cyklade i alla fall ut i gemensam trupp mot Tyresö.
Någonstans under uppvärmningen drogs tempot upp rejält och redan här så gjorde sig benen påminda men jag lyckades åtminstone med att inte bli avhängd redan på här. Men då ska också nämnas att uppvärmningen mera var av karaktär “uppvärmning”, det gick ganska fort bitvis alltså. Men jag lyckades i alla fall plocka ett riktigt rejält QOM mitt i detta. Det kanske var värt att klämma ur det sista i benen för det.
43.6 km/h snitt i över 3 minuter och det gick ju faktiskt bara utför sista biten. Eftersom mina ben redan var slut innan vi började så var uppvärmningen ungefär allt jag hade att ge. När vi stannade för att snacka igenom vad vi skulle göra, delade oss i två grupper och sen gav oss iväg i fritt tempot så startade vi med en uppförsbacke. Benen sa omgående “tack, men nej tack nu är vi för sura och trött” och jag tappade gänget redan här, efter typ 2 sekunder. Snopet och kanske inte jätteroligt, men jag tänkte att jag hittar dom säkert snart igen. Lyckligtvis hittade jag dom i en korsning några km bort och sen på vägen tillbaka så hade benen vaknat lite igen så då behövde jag inte cykla själv utan hade några andra som körde ungefär samma tempo. Lite bättre för självkänslan.
Sen satte Sara Penton upp spurten på hemvägen och de flesta av oss åkte av en efter en. Personligen tycker jag bara det är en ära att bli avhängd av Sara så tack för åkturen, du är grym! Jag hade ju ingen aning om var jag var eller vart jag skulle men kunde ansluta med två andra som släppt och när vi kom ut vid Sköndal så kände jag ju igen mig och dom andra skulle också mot stan så vi kunde cykla hemåt tillsammans. Höjdpunkten på dessa rundor är ju att få runda av med lite stillsam stadscykling och känna sig nöjd över dagens bedrifter. Därefter är det ju fosterställning i badkaret i en timme innan man har återhämtat sig och återfått medvetandet.
Sammanfattningsvis en perfekt kväll om vi glömmer det faktum att benen var för trötta redan innan start! Men jag är återigen oerhört tacksam för att kroppen, knoppen och benen är med igen. Jag har inte cyklat vare sig hårt eller fort på så länge (över ett år) så det är fantastiskt att det fungerar igen och att det är roligt. Det är roligt att köra på gränsen, det är faktiskt roligt att till slut behöva inse att “nej, nu åker jag nog av” och se resterande av gänget dra iväg. Det är roligt att försöka jaga ikapp andra som släpper och så vidare, det var säkert över ett år sedan jag tyckte någonting sådant var roligt.
Sen är ju inte formen i paritet med RCT-gänget som ju drog runt VR på 7h45min, men så länge jag kan gå på träningar och cykla MED dom förhållandevis länge så känns det bara inspirerande. Den dagen jag börjar bli avhängd på uppvärmningen eller “uppvärmningen” så ska jag nog söka mig till ett annat gäng däremot.
Nu ska jag bara inte göra en Karro och bli för överentusiastisk…. tror ni det går?
