CykelVasan 2015: Vad hände?

Lika bra att ta det från början, MEN HERREGUD HUR SVÅRT SKA DET VARA?

För det första så tycker jag inte om min MTB längre (men det är en annan historia, men den har gjort sitt i min ägo). Jag rullade ensam ner till starten för dom jag bodde med startade senare och den enda som skulle startat med mig dök upp med halsont och fick tyvärr stå över. Trots att solen lös och termometern visade över 10 grader så var det svinkallt om händerna att rulla utan handskar ner från Lindvallen till Vasaloppsstarten, men utsikten var ju magnifik så varför klaga?
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Väl på plats så la jag min cykel i startfålla 12, hamnade förhållandevis långt fram så jag var nog lagom tidigt på plats. Sen blev det ett obligatoriskt besök i bajamajan (jag måste alltid gå på toa precis innan start, det är något psykologiskt, det måste göras bara).
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
När den långa långa långa kön avverkats så var det ungefär 15 minuter till start så jag bestämde mig för att gå och ställa mig i fållan bara, bättre att vara vid sin cykel när det börjar närmar sig än ute på fält. På morgonen hade jag behövt höja sadeln på väg ner mot start, men jag tänkte inte mer på det, jag trodde jag haft den lite för lågt bara.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Starten gick och mitt första mål för dagen var att ta det lugnt i den nästan 3 km långa inledande backen. Jag minns från i fjol att jag gick för hårt i början av backen och blev sedan omkörd av alla jag kört om i början av backen. Så i år tog jag det lugnt i början, men kände mig stark och pigg så efter ett tag kunde jag öka takten och backen gick mycket lättare i år än i fjol och det gick superfort att ta sig upp.

Tyvärr märkte jag redan här att sadeln gled ner och jag insåg snabbt varför. För när jag cyklade i förrgår så skulle jag höja sadeln lite, men jag lyckades inte stänga snabbkopplingen för egen kraft. När någonting som jag äger är skruvat för hårt så brukar jag alltid titta på min sambo med höjt ögonbryn och undra hur han tänkt nu? Han skyllde på EngelbrektsTuren och smuts i skruven och jag tänkte inte mer på det, vi lossade på skruven till snabbkopplingen (herregud, heter det så på sadeln ens #blondie?) och satte den på en nivå så att jag klarade av att stänga den själv. Jag insåg ju på CV idag att skruven antagligen var dragen så hårt för att sadel-j*veln åker ner annars. Jag stannade efter 12 km och höjde sadeln, men hade ingen insektsnyckel lättåtkomlig så jag tänkte att jag får gå in i depån om det fortsätter. Tyvärr gjorde de det… så i Mångsbodarna fixade (trodde jag) servicekillarna saken jättefort och jag kunde snabbt hoppa på cykeln igen.

Sen rullade det på bra, jag kände mig fortfarande pigg även om jag gick hårt och det var jobbigt för pulsen. Jag hade 2 minuter tillgodo i Mångsbodarna på fjolårets tid, tyvärr rök dom minuterna när jag var tvungen att stanna. OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Dagens enda fältbilder… är svårt att fota på MTB-lopp (speciellt eftersom man vill använda de flesta släppa-styret-stunder till att äta eller dricka något).

Efter ett tag så glider sadeln ner IGEN, “SUCK, är det jag som är för tjock eller var servicekillen väldigt svag?” tänker jag snabbt och inser att jag nog måste stanna igen för det fungerar inte att trampa fort när man inte kan utnyttja hela rundtrampet och alla delar av benmusklerna. Suck. Rullar in i depån i Evertsberg och basunerar ut att jag behöver hjälp, återigen är dom snabba och den här gången ber jag dom dra åt extra hårt. Tyvärr sätter jag sadeln lite snett och för högt (idag var jag nästan papphammar) men jag tänker att det får vara så till mål, bättre lite för högt än flera dm för lågt. Lyckas slå den förhållandevis rakt åtminstone, så det var alltid något. Återigen var jag 2 minuter före på min tid i fjol i denna depå, men dessa förlorade jag på stoppet.

Sen är det bara kötta vidare, tyvärr börjar jag känna mig spak och sliten. Jag kör ändå på och det svarar, men det är väldigt jobbigt, väldigt mycket mer jobbigt än vad jag minns det som i fjol. När jag passerar Hökberg så har jag en minut tillgodo på min tid från i fjol och jag inser snabbt att det här blir nog tufft att slå. Jag är väldigt sliten och i fjol var jag väldigt stark på slutet och lyckades avsluta i en väldig fart.

Jag försöker köra på så hårt det går men när 11 km återstår så ger jag upp, det går inte, jag måste släppa ner och återhämta mig lite om jag ska överleva. Det håller i sig tills ungefär 5 km återstår och då kan jag trycka på lite igen. Jag inser att det kommer vara på håret mot fjolårets tid och att det ska till en monsteravslutning om jag ska fixa det. Jag känner själv att jag inte har någon energi alls för en monsteravslutning.

Trycker på så hårt det går, rullar i mål på 3:45 och missar min tid från i fjol med 1 minut ungefär. Inte riktigt vad jag tänkte och det känns väldigt tråkigt men jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda. Eller ja, inte skruvat på sadelstolpsskruven i torsdags såklart, men det är ju lätt att vara efterklok. Ur kroppen fick jag nog ut max och hade jag inte behövt stanna 3 ggr och fixa med sadeln så hade jag åtminstone varit några minuter bättre än 2014, men nu ville det sig inte riktigt.
CV-1
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vet inte varför jag ser så glad ut i mål? Kanske var tidsmissen inte så illa ändå? Jag är rätt besviken men ingen mening att älta det här, det är som det är. Tittar man på resultaten så tror jag att det var sämre förutsättningar för att cykla fort i år jämfört med i fjol. Såhär ser det ut för mig och det är ju ändå en ganska stor tröst:
CV-2014-2 CV-2015-2
Totalplaceringen är ändå över 700 nummer bättre i år och jag blev 48e kvinna i år mot 85 i fjol. Så jag tror att det var många som cyklade långsammare i år än i fjol och därför så anser jag mig väldigt nöjd ändå. Jag är starkare, lättare, i bättre form och allmänt så mycket mer “cykla-snabbt-inställd” nu än 2014 så det finns inte på kartan att jag skulle vara sämre om förutsättningarna varit identiska. Det var en lite annan bana 2014, mindre asfalt nu och det gör stor skillnad, en del säger att det var längre i år men det håller min Strava inte med om, men någonting gör ju att jag kan vara 1 minut långsammare än 2014 men 700 placeringar bättre.

Men nu ska ni få höra om vad dagens RIKTIGA utmaning var, bussfärden tillbaka till Sälen med Vasaloppsbussarna. Jag bor ju i Sälen under helgen, i fjol bodde vi i Mora och åkte därför buss på morgonen till starten och det fungerade över förväntan så jag hade inga andra förväntningar nu än att det här går väl snabbt och smidigt. Nu skulle jag alltså åka tillbaka till Lindvallen där jag bor. Det går smidigt att köa, snabbt, jag lastar cykeln på lastbil (bubbelplastad såklart) och det går smutt och sen hoppar jag på bussen. Tyvärr fanns det bara plats på våning 2 och näst längst bak men vad gör väl det tänkte jag. Vi sitter en kort stund och folk börjar klaga på att det varmt, ni vet “men kör då så vi kan få lite AC” och jag håller med för det är rätt varmt när vi väntar.

Bussen åker iväg, busschauffören förklara att det tar nog en stund innan det blir kallt på riktigt “ni är många och varma och det är mycket luft att kyla och bla bla bla“, men visst tänker jag, “han har säkert rätt“. Vi åker, busschauffören förkunnar att vi ska åka den “lilla” nätta om vägen via Malung(!) till Sälen på grund av trafikläget på Vasaloppsvägarna. Visst, låt gå, jag hade ju inte bråttom direkt. Sen börjar helvetet på jorden (men typ i alla fall), AC:n kommer aldrig i gång, det blir bara varmare och varmare, folk börjar svettas rejält, jag märker själv att det rinner om armarna och ansiktet. Jag mår dessutom lite illa, jag har inte ätit något efter målgång, och tänker att fortsätter det såhär mycket länge till så svimmar jag. Jag har tyvärr inget vatten kvar i camelbaken heller så det är bara “suck it up”. Efter en stund börjar rutorna imma igen på bastubussen, personen framför mig som är en av dom stackarna som duschat innan dom hoppat på bussen börjar torka av sig med bussgardinen och jag förstår honom. Jag är glad att jag valde att åka i cykelkläderna, för det är bara hem och byta om för alla som duschat. Folk börjar klä av sig, det är fler personer utan tröja än med. Jag närmar mig bristningsgränsen och tänker att snart måste jag göra något för annars kommer jag verkligen kräkas och svimma, jag har svimmat en gång i mitt liv och jag minns precis känslan och det var precis samma känsla som i bussen. Busschauffören har nog fått ta emot “lite” klagomål för när vi närmar oss Malung så ropar han ut att han ska försöka fixa AC:n genom att stanna på en mack. Hjulen hinner ju knappt stanna innan folk börjar kasta sig ut, det är verkligen en befrielse att lämna bussen.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vi köper läsk och isglass, jag fyller min camelbak med vatten. Dessvärre fortsätter min papphammardag för jag vet inte hur det gick till, men när jag sätter mig i bussen igen och lutar mig tillbaka så klämmer jag i princip ut allt vatten över ryggen och ner i cykelbyxan. PapphammarKarro orkar inte bry sig utan tänker att det blir väl svalt och skönt ett tag bara. AC:n går tyvärr inte igång men glass och läsk hjälpte lite och jag överlever turen (med nöd och näppe). Dessutom insåg jag när jag steg av att självaste Bröderna Sedin (hockey FFS) sitter på raden bakom. Inte ett uns gnäll hörde man från dom under hela resan, norrlandsgenen gissar jag.

Jag inser såhär i efterhand att bastubuss-storyn kanske har lite “you had to be there”-stämpel över sig men jag tycker ändå det är en historia att återge. Tror det är en 2h´s resa som vi som var med sent kommer glömma. På riktigt så var bussresan mer plågsam än loppet och då körde jag ju ändå slut på mig på loppet. Det kanske förvisso hjälpte till att göra bussresan så illa….  .. .

CykelVasan 2015: Imorgon smäller det

Imorgon är det dags för en av årets höjdpunkter, nämligen CykelVasan! 94 km MTB (ej teknisk, utan mest grusväg/skogsväg/lite asfalt och lite stig). Det är över huvud taget inte tekniskt och finns faktiskt folk som kör CX (fast det skulle jag personligen inte göra för det är rätt brötigt och stötigt bitvis och då är MTB:n grym). KUL KUL blir det hur som!

Väderprognosen ser fantastisk ut och det kommer vara nästan 20 grader redan vid starten (min start går redan 8:50!). Jag kör i Rejlers-kitet (ibland tänker jag att jag borde bränna det för jag har inte förtjänat att förknippas med detta fantastiska gäng som körde VR på 7.45 men någon måste ju vara maskot) och dessutom sticker outfiten och hjälmen ut så det är bra så man syns. Inte för att någon spanar på mig imorgon ändå.DSC_0429-1 DSC_0434-1
Tyvärr är hjälmen lite solskadad, men jag har försökt använda den sparsamt för att bespara den mer skada (detta är ett tidigt prov-ex, POC är medveten om problemet med färger som bleknar så räds inte POC-hjälmar, detta är bara ett äldre undantag).

Nummerlappen sitter på cykeln så jag kommer inte gå att missa imorgon (det är något med lopp och en stor nummerlapp på styret alltså). Jag förstår ju syftet med att ha en lapp framifrån, men jag har kablar i vägen på alla mina cyklar! Speciellt på min racer där jag faktiskt inte kan få dit en nummerlapp på styret utan att den i princip hänger i luften i kablarna. Varför kan man inte göra en lite mindre nummerlapp om den nu måste sitta på styret? Jaja, gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll… .. vem bryr sig? Nummer 3961 är jag, det är väl egentligen det viktigaste att veta om man är intresserad av att stalka mig. DSC_0430-1Det går att följa spektaklet HÄR: Resultatservice (och mitt nummer är som sagt 3961)

Mina tider från 2014:
CV-2014

Det tog alltså 3:44:08 från startled 12 och jag har precis lyckats seeda upp mig till startled 12 även i år. Det sägs att banan är ~1km längre i år, oklart om det är bekräftat dock. Men förutsättningarna är bättre med mycket torrare underlag och en rätt stökig bit (som 2014 bara var lervälling) vid Oxberg är borta och det är betydligt snällare just där när dom dragit om banan.

Jag hade ju förhoppningar när jag körde EngelbrektsTuren men dessa blev ju grusade. Det berodde i och för sig mest på att banan var betydligt mer teknisk stig än tidigare år och framför allt på att det bara var lervälling överallt. 2014 var det snustorrt på EngelbrektsTuren och det gör ju stor skillnad. Nu är det tvärtom på CykelVasan, blött 2014 och snustorrt 2015, det är mycket lovande måste jag säga. Oavsett så SKA jag slå min tid från 2014, annars kommer jag bli rejält besviken.

Sub3h40min vore shysst och Sub3h30min vore lite överkurs och ett riktigt bra resultat. Men vi får se, så länge jag slår min tid från 2014 så är jag nöjd! Håll tummarna!

Efter regn kommer cykelvård!

Efter Ride of Hope så har Exan varit i akut behov av lite kärlek, vevarna/pedalerna började knaka sista dagarna och på sista etappen så lät det pinsamt mycket varje gång jag tog i. Jag gillar inte att åka omkring med en knakande cykel men när det inte hjälpte att dra åt grejerna så insåg jag ju att en rejäl tvätt antagligen behövdes och det var lite svårt att få till ute på fält. Så det var bara leva med knaket tills resan var över.

Nu har jag tvättat upp pärlan, kollat vevarna och där fanns det inte smuts men däremot så hade ena pedalen grusat till sig rejält. Sadelstolpen innehöll ett mindre grustag också så den är rengjord och när jag testcyklade i går så var cykeln helt tyst. Äntligen!

När jag ändå höll på så passade vi på att skruva lite på växlarna på MTB:n. Det vankas ju CykelVasan på lördag så det är bra om växlarna sitter där dom ska. Jag gjorde misstaget att lämna in cykeln på gaffelservice och sa samtidigt ja till en “grundkoll” och när jag fick tillbaka cykeln så var mina perfekt justerade växlar mycket sämre än innan. Kanske inte helt optimalt att åka omkring med hoppande växlar på CykelVasan så jag hoppas det är justerat nu. Ska försöka få till en sista liten provtur i eftermiddag för redan imorgon på morgonen bär det av norrut mot Sälen!

Ska bli roligt att få avsluta semestern med en helg i dalarna och ett nytt PB på CV:an!

Ride of Hope 2015 – Etapp 7: Uppsala – Stockholm

Det kanske är värdigt att skriva några korta ord om avslutningen av Ride of Hope och resan mellan Umeå och Stockholm. Den sista etappen gick mellan Uppsala och Stockholm och var bara 85 km, helt sjukt kort egentligen.

Första depån var redan efter 36 km, på den sträckan hann man ju knappt få igång benen innan det var dags för att stanna och fika igen. Men först så rullade vi ju från hotellet, i solsken såklart, till starten i samlad trupp. Nu var vi ju lite fler än uppe i Norr så det blev en rätt så fin effekt med alla cyklister som rullade milen till start.
DSC_2420-1 DSC_2422-1 DSC_2448-1 DSC_2449-1 DSC_2528-1 DSC_2540-1 DSC_2552-1
Innan start så blev det ju precis som tidigare under veckan en lång väntan på snabbgruppsstarten. Eftersom vi haft sol (eller i alla fall uppehåll) varje morgon så har denna väntan på ungefär +60 minuter inte gjort så mycket. Men hade vi haft hällregn och behövt stå där i +60 minuter så hade någon stackare nog fått höra några väl valda ord från mig. Jag förstår syftet med att alla ska rulla till start tillsammans, men det är ur väldigt många aspekter kanske inte optimalt, men men.

10.50 kom vi iväg i alla fall och dagen löpte sen på fort som bara den.
DSC_2595-1 OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
DSC_2661-1
DSC_2675-1
DSC_2708-1
Vi fick draghälp av 14(!) endagsåkare och blev hela 26 personer sista dagen, lite skillnad från de 12 vi varit hela veckan. Lyckligtvis gick det lugnt och städat till, för mina ben har då verkligen gjort sitt sen länge, jag har inte haft något att ge senaste dagarna. Känns egentligen rätt dumt att fortsätta cykla när musklerna är så pass slitna, men vad ska man göra? Mina ben hade behövt en lugnare start, nu gick det lite för hårt uppför första etapperna när det var så pass kuperat och det satt i sen hela veckan.

Kul i alla fall att få avsluta med ännu en fantastisk dag och nu är det här äventyret över!

Glöm inte att det fortfarande går att lämna bidrag till Barncancerfonden HÄR.

Ride of Hope 2015 – Etapp 6: Västerås – Uppsala

Etapp 6, Västerås – Uppsala och bara 94 km stod på dagens schema, det kändes som en droppe i havet efter alla långa etapper vi haft tidigare dagar.

Lite medvind var allt som krävdes för att höja snittet till över 36 km/h, kändes svårt att misslyckas med det med tanke på fantastiska vägar och rätt vindar. Vi körde om många grupper under dagen och fick även några nya deltagare i gruppen. Vi är ju egentligen samma 12 personer som kört tillsammans alla dagar, men sista dagarna från både Västerås och Uppsala så ansluter många endagsåkare så idag hade vi 6 nya deltagare. Hälften av dom hade vi inte med oss i mål sen, men det är ju en annan sak.

Det var hur som en fantastisk dag, men benen är ju totalt slut. Vi körde ganska hårt första etapperna uppe i Norr, speciellt när det gick uppför och det har i alla fall jag fått betala för under hela veckan. Men men, nu är det bara sista dagen kvar så det ska man väl överleva, förhoppningsvis. Intressant ändå vad lite för hård körning gör med musklerna, mina ben är MYCKET mer slitna nu än under Haute Route. Under Haute Route kände jag aldrig så som jag gör nu i benen, men då tog jag ju det å andra sidan lugnt uppför varje dag. Det gjorde vi allt annat än etapp 1 och 2. OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Imorgon är det dags för sista etappen mellan Uppsala och Stockholm, endast 87 km behöver vi ta oss. Förhoppningsvis går det lika smidigt som idag, jag hoppas det i alla fall. Som sagt så är ju mina ben helt slut men det är väl bara bita i och hoppas på det bästa, har jag orkat hela vägen hit så borde jag fixa sista dagen också.