En av behållningarna (beroende på hur man ser det) är att vi bor på nytt hotell varje natt, man vet aldrig riktigt vad man får. Det är dock alltid bra standard, mellan 2 och 4 stjärnor (ofta 3, ibland 4 och i princip aldrig 2). Nästkommande två nätter bor vi dock kvar i St Moritz och jag bor på världens kråkslott. Dessutom uppköpt av hotellet bredvid så det är i princip övergivit (receptionen är tom, restaurangen är tom, det är bara möbler och NOLL människor i detta gigantiska hotell som är hämtat från typ 1800-talet). Jag ska fotografera lite sen och delge er, det är fantastiskt. Som hämtat ur The Shinning. Dessutom står vissa rum helt öppna, och porten är öppen så det är bara kliva in. Jag har fått en suite helt för mig själv så jag klagar inte på någonting. Men nog om det.

I morse så ringde klockan i sedvanlig ordning en bit innan 6, gäst. Jag sov inte bra, det var varmt och jag vaknade hela tiden. Desto härligare att dra upp gardinerna och mötas av den här vyn. Helt fantastisk vy från balkongen, gör ju vem som helst pigg och glad. Frukosten gick knappt ner, som vanligt, jag har problem att äta så tidigt och när jag anstränger mig så mycket så blir jag bara illamående när jag ska äta. Det blir som ett jobb att äta, det är bara trycka ner skiten och intala sig att “it´s good for you”. Idag var det start i tre vågor, 7.00, 7.20 och 7.40! Jag startade 7.00 tillsammans med dom 140 cyklisterna som placerat sig längst bak, sen nästa grupp på 140 7.20 och därefter de “bästa” 7.40! Niels spenderade ju lång tid med sin havererade cykel igår så han fanns otippat nog också med i 7.00-starten, skönt med sällskap.

Starten gick och det blev fri fart direkt, vilket var skönt. Däremot är det “sådär” att åka 10 km utför med 140 andra galningar. Dom flesta kan ju cykla, men en del är lite “sådär”. Men det är bara hålla avstånd och vänta på att fältet ska smetas ut. Efter utförslöpan så skulle det vara totalt 57 km utan tidtagning fram till första klättringen. Terrängen var varierande med korta stigningar på bara några serpentiner och sen utför eller relativt platt. Det var många runt omkring och vi blev snabbt en förhållandevis stor grupp på platten och jag låg väl ganska långt bak i den.

Sen händer tyvärr en tråkig incident efter knappt 30 km när vi möter en buss på en raksträcka med fri sikt men någon newbe bestämmer sig för att trycka hårt på bromsen ändå. Det fortplantar sig snabbt bakåt och killen framför mig hinner inte med och går på hjul och drar i marken och jag har noll chans att undvika att följa med. Han bröt framgaffeln och jag styret, kolfiber-shit. Utöver lite skrap, trasiga kläder, gigantisk lårkaka och femton blåmärken så är jag ok (och han klarade sig bra också). Jag försökte vrida tillbaka styret men det lät som chipsmos så det var bara inse faktum.

40 minuter senare fick vi fortsätta på varsin fin gul lånecykel från Mavic. Min hade inte ens kompakt utan här kör vi med 53-39 i bergen tydligen.

Problemet nu var bara att alla som jag skulle ha en chans att kunna hänga på redan hade passerat. 7.20-gruppen har passerat sen länge och att jag skulle hänga på 7.40-gruppen med loppets 140 snabbaste cyklister finns ju inte på kartan. Det visar sig dock när dom kommer ikapp att det faktiskt inte går så hiskeligt fort. Det är ju ingen tidtagning så jag antar att alla sparar sig. Jag lägger mig bakom och när andra hinner ikapp så släpper jag snällt förbi dom, finns ingen mening att försöka bråka om positioner med det här gänget för alla är ju bättre cyklister än mig.

Bara någon km från vätskekontrollen vid 57 km där tidtagningen startar så går någon långt bak på hjul och jag är glad att jag låg några meter bakom för jag kan enkelt bromsa in och passera vid sidan. Men tråkigt att så snabbt igen behöva bli påmind om hur små marginaler det är inom cyklingen.

Jag stannar och fyller mina flaskor på kontrollen och förbereder mig sen för dagens längst stigning. Från 57 km till 113 km och där i mellan så var det mestadels uppför dock med lite utför och platta bitar. Den ihållande stigningen var väl någonstans strax över 15 km, det verkar vara lite oklart var den började.
 
Det följer en bit med uppför, utför, platt om vart annat och det är Fukarpasset vi är på väg mot men jag har inte riktigt koll på när klättringen börjar. Den är utmärkt som 15 km på våra stickers men alla har ju sett på banprofilen att det börjar långt innan det. Jag cyklar på och åker förbi en Fukarpass Open-skylt och antar att det är väl nu det börjar. Klättringen börjar inne i skogen och det känns skönt att äntligen vara där.

Ganska snabbt så tonar någonting majestätiskt upp sig i bakgrunden och det är bisarrt nästan att titta upp. “Herregud, är det dit vi ska?” och “Nu vet jag vad jag gör nästkommande timmar i alla fall” eller varför inte “undra hur långt upp jag skulle vart på dom där 40 minuterna jag stod och väntade på Mavic?” och så vidare.


Lika magiskt som det är att titta upp dit man är på väg, lika magiskt är det att titta ner och inse vart man precis varit och hur långt man klättrat redan.

När jag kommer runt nästa hörn så inser jag att “shit, det kanske är DET DÄR berget vi ska uppför?” och mycket riktigt blir det så! En bit fram så svänger vägen åt Fukarpasset och berget som döljer sig bitvis bland molnen är målet för dagens första riktiga klättring.
Jag klättrar på, det är ungefär 11 km kvar när jag inser vilket berg jag ska upp på och det är bara harva på. Jag har hela dagen blivit störd av min “Ass Saver” och inser väl här någonstans att jag satt dit den åt fel håll på Mavic-cykeln. Inte undra på att den stack ut på framsidan av sadeln… ehrm. #tröttmössa!

Precis som igår blir jag lite låg på energi ju längre klättringen går, jag passerar en järnvägsövergång och hör varningssignalerna men bommarna går inte ned och det lyser inte rött. Jag överväger att stanna då den ligger i en dold kurva, ungefär då inser jag att det är alpkossorna med bjällror som låter. Jag tror det var dom som lät när jag hörde glassbilen tidigare under dagen också, tror inte det konceptet finns i Schweiz och definitivt inte med Hemglass-musiken. Det duggar väldigt lite bitvis och temperaturen kryper nedåt, men det är ingen fara och jag fryser inte utan det är ok.
2 km från toppen står Photorunning-fotografen och tar dagens idolbild, jag har slutat bry mig sen länge om att försöka le och se oberörd ut, energin finns inte för det. Intressant det där ändå när man når det där stadiet när man liksom inte är närvarande och verkligen inte bryr sig om någonting, “och hej, där var det en trottoarkant 2 mm från framhjulet, well what ever“, eller “oj, nu var jag nästan i vänsterfilen i den här dolda serpentinen, well, what ever“, eller “oj, där körde jag ner i det där hållet, well det var väl lika bra det, what ever“.

Jag börjar nynna på Icona Pop – I love it, “I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.  I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.  I crashed my car into the bridge. I don’t care, I love it.  I don’t care.” och passar på att tänka något i stil med att den där Mavic-cykeln skulle lätt kunna åka utför ett stup utan att jag skulle bry mig. Fast såhär efteråt så är det såklart inte på kartan att jag skulle göra det.

När jag når toppen så börjar det precis regna och termometerna visar 7 grader men jag är ack så nöjd att vara där uppe. Folk runtomkring står i dunjackor, dubbla tjocktröjor och det syns även en och annan mössa. Och där kommer jag i kort-kort och mår “bra”.

Sen börjar den sista färden, det kändes i alla fall som om det kunde blivit det. Det är SÅ kallt, redan på toppen så inser jag ju hur kallt det är och det blir ännu mer tydligt så fort jag börjar rulla. Jag tappar helt förtroende för cykeln och bakbromsen tar först när man har reglaget tryckt hela vägen mot styret och knappt ens då händer det speciellt mycket. Armarna och händerna är iskalla, trots långa handskar, det hjälper inte. Det regnar och jag tänker att jag ska ta på mig glasögonen men jag vågar inte släppa styret med händerna (och då har ni att göra med någon som släpper styret, tar fram kameran ur bakfickan och fotograferar när det går i 50-60km/h utför). Men här är det klippt. Det går inte, allting är för stelt så det är ingen mening.

Världens tråkigaste utförslöpa följer, jag meskör för jag litar inte på cykeln och det är så kallt. När dalen närmar sig och det dessutom slutar regna så känns det magiskt, äntligen. Jag försöker veva igång händerna och armarna och dom kommer tillbaka ganska snabbt. En roligare och rakare utförskörning väntar nu på vägen fram till den avslutande 10 km´s klättringen uppför Oberalppasset!

Väl där så möter jag dom som varit uppe och vänt och gått i mål redan, Race Village är nere i Andermatt där klättringen började alltså. Jag tänker återigen, “undra hur mycket längre upp jag varit på 40 minuter“, det känns återigen tråkigt att vara där jag är.

Det går långsamt att ta sig upp men det går, jag harvar bara på och den känns ändå ganska ok. När jag når toppen så är det återigen lite kyligare, 10 grader men inte som uppe på Fukarpasset med regnet och 7 grader, USCH! Rullar snabbt ner igen och möter de sista tävlande som är på väg upp.

Rullade in på plats 368 idag, tror jag, tappade 2 platser bland damer tror jag också. Jag vet inte exakt, men det är tråkigt att bara uppför är med i tidtagningen för det är ju inte det jag är bra på. Fattar inte varför det är så i Schweiz, längtar till Italien nu (2 dagar dit). Förhoppningsvis kan det bli mycket bättre placeringar när HELA etapperna räknas, inte bara det som gynnar bergsgetterna.

Sen när jag rullar ner till Race Village och mot Mavic-tältet så ser jag ett under!

Min cykel sitter i mekstället och det är redan ett nytt styre på med exakt samma mått som jag hade. Till och med lilla ringklockan har dom flyttat över. Det visar sig sedan att Magnus Bäckstedt som också är här och kör kände igen min cykel och sa åt dom att byta ut styret. Han kör ju också Crescent och InfoCrank, så därav igenkännandet. Tyvärr så blev det ju inte så mycket InfoCrank-watt idag så det får bli revansch imorgon!

Här är dagens film, min rygg syns denna gång:

Imorgon är det “vilodag”, det vill säga ett bergstempo på 22 km (fast bara 13 är tidtagna) och sen inget mer än det. Jag tycker vilodagen kommer åtminstone en dag för tidigt i år, men det är bara gilla läget. Det är start närmare 10.30 för mig (helt individuell start eftersom det är tempo, så det blir roligt), vi startar i stigande ordning så det här är dagen som man normalt sett går i mål tillsammans med sina vänner som typ ligger 200 placeringar före i resultatlistan.

I fjol på bergstempot uppför Tourmalet (de där dagarna då vi klättrade uppför Tourmalet två gånger inom loppet av 24 timmar) så tog jag det ju lugnt, för att spara mig, men imorgon tänkte jag faktiskt behålla hedern och ta i lite också.

Mer om det imorgon, nu mot 1800-tals kråkslottet!