Idag var det dags för en riktig misärdag, regn redan från start och inte skulle det bli bättre under dagen. Utan prognosen var kallt, kallt, kallt och regn, regn, regn. Värmde upp med regnskydd innan starten bara för att slippa starta blöt i alla fall.

Det blev tyvärr inte så många bra bilder idag. Det var inte så ofta man såg något runt omkring sig utan det var oftast rätt dimmigt. Lite tråkigt att missa alla fina vyer. 3 klättringar stod i alla fall på schemat för dagen, detta på en etapp på 140 km totalt.

Sen följer bara världens misärdag på alla sätt och vis, först är det 51 km transport till första tidtagningsmattan. Därefter 31.5 km klättring till Passo del Sella, det börjar väldigt jobbigt och brant och benen gör sig påminda. Lyckligtvis klämmer man av rätt många km sedan i en dalgång som är precis lagom brant, mer som ett motförslut. Därefter följde ungefär 10 km riktig stigning till toppen av klättringen.

Det regnar om vart annat, i början av klättringen är det äntligen uppehåll efter vi har cyklat första milen i regn. Men tyvärr håller det inte i sig speciellt länge utan det börjar snabbt regna igen. Tyvärr är det inte så varmt heller, 8-10 grader i början och ju närmare toppen på strax över 2200 meters höjd desto värre blir det.

När 10 km återstår så cyklar vi igenom en liten by där ett stort svenskgäng på kanske 8-10 personer får syn på min svenska flagga på nummerlappen. Sen följer “heja Sverige friskt humör” högt och ljudligt och det känns välbehövligt med lite pepp. Jag har ingen bra dag, jag har ingen energi kvar och vill helst av allt bara sova ett dygn eller två. Precis i utkanten av byn börjar det regn och temperaturen sjunker, “10 km to summit“-skylten dyker upp och jag vill börja gråta. Jag vill inte cykla mera. Definitivt inte i regn. Hela vägen upp är en enda misärresa, det är kallt, regnigt, jag är omotiverad och trött. Är helt obegripligt hur jag lyckades nå toppen egentligen. Att börja dagen med 31.5 km uppför är åtminstone 21.5 km för mycket.

När jag når toppen så kommer en funktionär fram till mig och jag blir lite orolig. För på vägen upp har jag sett både “end of timing”-bilen och en buss från Cortina (dit vi är på väg) märkt med “reserverad”. Jag funderade en lång stund på om det inte är så att man börjat bussa hem folk som inte klarar av vädret. Jag funderade även på om dom flyttat bak cut-off:en jättemycket på grund av vädret. Funktionären inleder med “Karolina, we have a change in the race” och jag får ännu mer panik och tänker att nu är det kört, 7 etapper 2014 + 5 etapper i år men nu är det slut, jag har fallit på mållinjen..

Men polisen har tvingat dom att ta bort tidtagningen på sista klättringen så när vi når topp nummer två är loppet över för idag. Han poängterar dock noggrant att man fortfarande måste cykla samma väg till mållinjen i Cortina och det inser ju jag också.

Utförskörningen till andra klättringen är vidrig, det är 4-5 grader och det regnar såklart när jag ska utför. Det är så kallt om händerna fast jag har vinylhandskar ovanpå mina vanliga handskar. Vinylhandskarna var för övrigt räddningen idag, så fort jag började klättra uppför igen så blev det snabbt bastu och jag fick upp värmen i händerna igen.

Andra klättringen är kort, bara 6.5 km och inte så brant och den går förhållandevis bra och snabbt att ta sig uppför. Efter starten på dagen så är 6.5 km ingenting, ingenting verkligen! Jag är väldigt nöjd när jag når toppen och vet att dagen är officiellt över, nu behöver jag bara cykla i mål men fort behöver det ju inte gå.

När jag lämnar topp nummer två och ska köra de sista 50 km hem (varav 11 km är en klättring) så ser jag väldigt många som hoppar in i bilar och lastar upp cyklarna på taket. Det är några touring-företag här och ett av dom fyller taket med 7-8 cyklar. Jag anar att det inte är så att dom brutit utan att dom helt enkelt bara slutar cykla eftersom tidtagningen är slut och dom har möjligheten.

Jag ägnar åtminstone 10 km av dagens sista klättring på 11 km åt att vara så irriterad och arg på det här. Jag tycker dom ska ha en DNF men jag förstår ju att det aldrig kommer ske. I mål visar det sig mycket riktigt att dom fått ok att sluta cykla när tidtagningen tog slut. Fast jag och många andra blev tillsagda att “ni måste cykla till mål” och vissa andra inte ens fick meddelandet om att sista klättringen inte var med i tidtagningen längre. Tyvärr har Haute Route Dolomites en ny Race Director i år och det fungerar inte alls, jag är jättebesviken på allt som varit fel den här veckan. Det är kontraster mot Pyrenéerna i fjol där allt verkligen var PERFEKT. Pyrenéerna i år var också bra säger dom som varit där, så jag skulle nog definitivt rekommendera att åka dit och definitivt inte att åka hit för här är det bara för mycket kaos.

Oavsett så känner jag mig nöjd med att ha cyklat dagens etapp på 140 km från start till mål. Jag tog inte bilen när tidtagningen var avstängd och jag gav inte upp på grund av vädret. Jag är ju här för att cykla, även när det är jobbigt, det hör liksom till.

Cykeln fick sig en sedvanlig dusch sen… hotellpersonalen måste älska cyklister!

Placeringsmässigt så har jag ju tagit mig in på topp-200 och äger nu placering 297 i totalen! Bland tjejer är det fortfarande 15! Har en timme till den framför mig och den bakom mig är 30 minuter efter så det kommer nog inte hända något mer där.

Väldigt många har DNF, bland tjejerna är vi bara 16 kvar, det var 23 i början av veckan! I totalen tror jag väl runt 50-60 försvunnit längst vägen, så lite tufft är det väl ändå.