Det har ju blivit en vana att köra MTB på lördagarna så varför göra något annorlunda den här veckan? Jag missade ju förra veckan eftersom vi körde med SCK då så det var skönt att vara tillbaka på MTB:n igen! Dagen till ära så var vi typ 12 personer som drog iväg och att få cykla i plusgrader i början av februari ska man inte klaga över.

Som vanligt blir det en väldig blandning av grusväg, elljusspår och mestadels stig såklart. Jag tycker det är skönt med variationen, stigar kräver ju mer koncentration så det är skönt att få komma ut på lite lättare underlag emellanåt så man kan slappna av.



I vanlig ordning så passerar vi ju mer svårcyklade ställen än andra, det går brant uppför och sen går det såklart brant nedför. Det är stenhällar och det är dödsrötter, nackdelen med att det är så förhållandevis varmt ute är ju att det blir väldigt halt i skogen. Men tar man bara rötterna rätt så är det ingen som helst fara.

Jag drog min praktvurpa på helt säker mark dock, efter en brantare utförskörning där underlaget mestadels var mossa så skär framhjulet fast och försvinner under mig. Jag hade ju redan räknat hem utförslöpan och ansåg mig vara tryggt och säkert nere. Men när styret slås ur händerna så är det svårt att göra något, min högerarm skjuter iväg rakt ut och jag landar med hela kroppstyngden på min utsträckta arm/axel. Så fort jag slår i marken så är jag övertygad om att där rök nyckelbenet, det bränner till i hela armen/axeln/skuldran och hela nacken/ryggen knäcker till högt. I vanlig ordning är det viktigaste ju att komma upp och hoppas att ingen såg (ingen såg, killen framför missade det och dom bakom var för långt efter). Det första jag gör är såklart att lyfta på armen och jag blir så lättad när armen rör sig utan problem. Jag har verkligen ingen lust att dra ett nyckelben nu, det är absolut inte läge för det. Ont gör det, men det går säkert över.

Cyklingen efter en praktvurpa blir alltid lite tråkigare, jag ville mest avsluta rundan och åka hem, absolut inte cykla över fler dödshinder (det var inte så många idag förvisso). Lyckligtvis var det inte så långt kvar av dagen så jag lyckades överleva utan fler missöden, vilket kändes väldigt skönt. Att ramla på ett redan skadat område är aldrig skönt, därför blir man väldigt harig när man har vurpat och en rädd cyklist = dålig cyklist.

Några bilder snodda av Robert H och Pawel J…

Hur som helst så var det en väldigt fin dag och skönt att cykla i dagsljus! Jag ser mer och mer fram emot cykelsäsongen och tror att den kommer bli grym!

Imorgon blir det CX i Hellas igen och därefter tårtbuffé på Cykelcafé Le Mond!