Då var vi här igen, sjukdom, återkomst, dålig form och så vidare. Det är bara acceptera läget och se framåt mot bättre tider. Idag var jag äntligen ute och cyklade igen efter förkylningen jag drog på mig nere på Mallis. Jag väntade ut förkylningen, jag väntade några dagar extra och nu tror jag att jag är redo för att köra igång igen.

Istället för att åka med SCKs damelitlag till Östgötaslätten för att köra Östgötaloppet så blev det träning i lugn takt på hemmaplan. Vill jag bli sjuk igen så är en elittävling väl det bästa receptet så jag valde att vara klok den här gången. Kändes som ett extremt bra beslut faktiskt så jag är inte bitter alls. För några år sedan hade det varit världens undergång, men ju äldre man blir desto mindre tycks man bry sig om såna här världsliga saker. Loppen kommer ju igen och igen och igen, så varför stressa upp sig?

Jag körde istället en runda på Lovön med min sambo som har anmält sig till HVR!
Sambon är ju totalt otränad så knappt 30 km var mer än tillräckligt för honom. Jag ville inte köra så långt heller så det kändes ok även fast 30 km är väldigt kort i min värld för att vara ett landsvägspass. Men är man ny på cykel så är ju 30 km ändå 30 km, man tappar lite perspektiv på distanser när man cyklat i några år. 

Efter passet drog vi en fika på Brostugan, det är väl därför man cyklar, för att få fika?
Jag måste ju visa sambon alla bra saker med att cykla så han kanske blir cykelintresserad på riktigt, lite mutor alltså. Att han ska cykla HVR är inte mitt fel, även om det är lätt att tro det, utan han ska cykla med en kollega + lite bihang. Jag kanske cyklar bakom och ser till att han överlever, puttar uppför Omberg, vi får se.

Hur som helst, en fin dag, skönt att vara frisk även om formen är usel såklart, men nu kan det väl bara bli bättre å andra sidan så man ska väl inte klaga tänker jag?