Äntligen har mitt MTB-sällskap återvänt från 4 veckor i Amerikat och vi kan berika skogarna med vår närvaro. Eftersom jag utforskat Hellas nyligen och vi inte har cyklat där tillsammans så drog vi ut på en sväng idag för att bekanta oss ytterligare med det blå och gröna spåret. Det är alltså blå på vägen ut och grönt på vägen hem som gäller, spåren är bra utmärkta så det är nästintill omöjligt att åka fel även om vi var nära ibland.


Den här gången hade jag till och med knä– och armbågsskydden på mig. Det är så mycket stenhällar och småstenar där ute så det är lika bra att skydda det man kan. Jag vill dessutom inte slå upp något inför Haute Route heller. Jag fyndade jättebra, begagnade, POC-skydd för under halva priset för ett tag sedan och dom var ändå över förväntan att åka med. Visst blir det lite varmare men det är inte hela världen. Knäskydden kanske åkte ned lite men det var inte så mycket, jag fick dra upp dom en eller två gånger under turen på över 3 timmar, det tycker jag man kan leva med. 

Förra gången jag var där ute så var jag ensam och vände halvvägs för jag var både feg och orkade inte längre. Idag körde vi hela slingan som väl hamnar på runt 18-19 km och det gick över förväntan. Kan erkänna att vi både var rätt trötta sista 4-5 km men vi överlevde och det blev ett väldigt bra pass. Spåren är superrolig och varierande och det är både väldigt svårt och väldigt lätt. Tror nästan variationen är det bästa där ute, det blir aldrig tråkigt och det blir aldrig samma samma. När man har tröttnat på hällar så sitter man rätt var det är i rotmatta efter rotmatta och så håller det på. Perfekt med andra ord.

Gått om spångar finns det också, vissa trevligare än andra..
Nej, jag gick…. spångesten är INTE tillräckligt botad för att ge sig på det där..

Nu är jag TRÖTT, men Hellas får ändå toppbetyg och är faktiskt bara 12 km hemifrån så det är ändå tillräckligt nära för att åka tillbaka lite oftare. Blir en bra uppvärmning på 30-40 minuter att ta sig dit så det känns egentligen ganska optimalt.