Lite bättre idag väl? 29 sek i Z4 istället för 1h30min… 

Start 9.30 i strålande solsken, det skulle bli lite molnigare under dagen men i stort sett perfekt väder. Kanske lite kallt på någon topp men ingen fara egentligen. Först väntade 12 km i karavan innan tidtagningen startade, därefter blir det ju alltid fullt ös direkt.

Jag sa ju något i går om att jag inte skulle ligga i stora grupper. Men när både ambulans och läkarbilen passerade, tryggt med vård så nära tänkte jag här, så anslöt jag till 100-mannagruppen framför och låg i svansen kommande 15 km. Lättkört och platt så det kändes lagom jobbigt och kul att köra med så många andra, även om jag höll mig där bak för att inte riskera något. Det gick bitvis rätt fort och det var en del som droppade av.

Sen blev det mindre vägar och lite mer kuperat och då splittrades gruppen upp i olika smågrupper och jag hittade mitt eget tempo. Idag fick jag säga till mig själv många gånger, “ta det lugnt, det är ändå 19 etapper kvar efter idag“. Lätt att dras med och inte tänka långsiktigt vilket jag behöver göra eftersom jag kör alla tre Haute Route.

Depå redan efter 40 km, vilken lyx!

Sen vidare mot dagens första klättring, Marie Blanque. Det var lättkört efter depån och klättringen kom snabbare än väntat, 10 km och en snittlutning på 7.7%. Det låter ju inte så farligt, men första 6 km var typ utför, 2-4% och sen visste vi ju alla vad som skulle komma sista 4 km. Först 9%, 10.5% och då tänker jag “nu blir det väl inte värre?” och då kommer 13.5% och sista km på 11%. Det kändes så mycket bättre än igår, helt otroligt. Tog mig upp levande utan större problem egentligen. 

Därefter fantastiska vägar utför och det är så fantastiskt vackert i Pyrenéerna och det är ju när vi får njuta av dessa vyer som det hela blir så värt det. Det är ju för det här, delvis, som jag plågar mig så mycket. Underbara miljöer som jag kanske aldrig skulle fått uppleva annars. 2014 passerade vi samma område fast uppför och jag kände igen mig på många ställen. Det var såklart lika vackert nu som då och roligt att klättra från olika håll.

Därefter väntade dagens andra klättring, Col d’Aubisque på 17 km med en snittlutning på 7.5%. Här visste jag ju att det skulle bli tufft, jag var inställd på att det här skulle bli dagens jobbigaste och längsta klättring. Men igen så var det inte så hemskt, det var inte alls som igår då jag kände mig väldigt tung och energilös alldeles för tidigt i loppet. Nu kände jag mig full med energi, stark och det flöt på km efter km. Inte ens när det var som brantast så var känslan i närheten av den igår vilket såklart var en väldigt skönt känsla. Såklart var det jobbigt och tungt men inte alls samma känsla som igår när det var fruktansvärt bitvis.

Det var en lång klättring och det tog ju en stund att komma upp, men som alltid så är det ju väl värt det. Utsikten på toppen var fantastisk och den här gången fotograferade jag cyklarna, 2014 missade jag ju ens att dom fanns där. Totalblind!

Stundande utförsåkning mot Soulor var fantastisk. Själva Soulor var sen 1.5 km att klättra så det kändes knappt jobbigt att ta sig upp dit, så tredje klättringen var snabbt avklarad.

Därefter utför, igen, och på väg mot dagens fjärde och sista klättring, Col de Spandelles på 10.3 km med snittlutning på 8.5%! Den här skulle vara jobbig hade vi blivit varnade om och det var precis den inställningen jag hade när klättringen började. “Det här kommer bli överj’vligt” och det var nog rätt attityd att ha. Det var tyvärr bitvis ko-stig men funkade väl ok att cykla på ändå, förutom när det var grus/sand på vägen. Lyckligtvis fanns det en depå 6 km från toppen och där hinkade jag cola, mosade i mig powerbar-cola/koffeingodisar och stoppade två nödraketer (gel) i fickan. Efter 6-7 timmar på cykeln så börjar ju energin ta slut, vare sig man vill det eller ej, så det gäller att fylla på.

Tror kanske det blev socker/koffein-overload framåt slutet men nödraketerna gick åt och dom behövdes för det var en jobbig klättring, speciellt eftersom det var dagens sista också. Helt skakis på toppen så det var skönt att trycka några apelsiner och vila.

Och på toppen slutade tidtagningen så nu var jag nästan i mål, officiellt i mål, även om vi behövde rulla 20 km ned till Argeles-gazost och korsa den officiella mållinjen.

Utförsåkningen var tyvärr livsfarlig med stålrännor i vägen, sandhögar och grus och fruktansvärt dålig asfalt. Jag trodde jag skulle vurpa när det låg en stor sandhög i en serpentin men jag lyckades vrida upp cykeln och skära rakt ut i kurvan, inget möte tack och lov, istället för att fortsätta svänga i en stor sandhög.

Mer än nöjd över att ha kommit ner levande! 2 down, 19 to go och imorgon är det tempo!