Benen gör det omöjligt att trycka upp någon hög puls… 

Start 7.30 vid strandpromenaden i Nice, man blir ju lätt stressad av alla andra som i princip rullade till start när jag kom ner till frukost. Antar att det var lite “första dagen och vara ute i väldigt god tid“-känsla hos dom andra, den går ju över efter några dagar när sova är skönare. Rullade ner till start och hittade både mina svenska (eller nordiska kanske) lagkamrater av en slump och ett gäng från Australien som jag mötte i Pyrenéerna 2014 på startlinjen. Jätteroligt med lite bekanta ansikten och få prata lite svenska igen.

Veckans lättaste klättring, 4.5 km upp till hisnande 400 meters höjd! 

Starten på dagens etapp var brutal för mig, den var riktigt outhärdligt bitvis. Benen var så sega och jag trodde på riktigt att det bara skulle vara att packa ihop och åka hem. Jag var helt inställd på att det inte skulle gå att komma igång igen och att jag tagit mig vatten över huvudet. Den nya kvastcyklisten passerade och av den stora högen av cyklister som fanns att välja så valde han såklart ut mig att hälsa på och kolla läget. Jag orkade knappt svara och tror inte jag gav något supertrevligt intryck för benen förstörde verkligen allt. Samtidigt började dagens andra klättring, 20 km uppför Col de Turini och det kändes som jag var sist och att alla andra bara försvann iväg. Philippe och en annan TC-cyklist Nuno passerade och jag tänkt att dom kommer jag inte se mer idag.

Finns tydligen kossor i alperna också.. 

Efter två timmar så kom faktiskt benen igång igen och det var så skönt att känna att det fanns lite mer och att det inte var helt kört. När det planade ut lite innan toppen så kunde jag dra ifrån cyklisterna som jag hade runt omkring mig och när jag nådde toppen så kändes det som om det skulle kunna bli en rätt så bra dag ändå.

Efter Turini så bar det utför i 15-20 km någonting och sedan var det dags att ta sig uppför dagens tredje klättring, Col st Martin. 20 km och snitt på 5%, klättringen började i en dalgång och det kändes bra, det var inte så brant och benen svarade äntligen även om dom faktiskt hunnit stelna till en aning efter utförsåkningen. Ungefär halvvägs upp så hittade jag Philippe till min förvåning, såklart kärt återseende och vi låg jämsides en stund innan jag drog ifrån. På vägen upp så stannade jag och doppade fötterna i ett vattendrag, tyvärr börjar jag få problem med att fötterna är lite svullna och skorna känns för små, speciellt när det är varmt. Ska försöka köra högläge ikväll och sen köpa riktiga kompressionsstrumpor imorgon och hoppas att det hjälper. 

På toppen av klättringen så träffade jag Anj som jag mötte 2014 i Pyrenéerna.. 

2014 var vi tvärsist tillsammans med kvastcyklisten i princip varje dag, vi båda kunde konstatera efter idag att vi är långt ifrån tvärsist och att vi förbättrat oss ungefär lika mycket. Efter ett snabbt depåstopp så gav jag mig iväg utför. Det satt väldigt många uppe på toppen och det kändes konstigt att ta fickrast så länge där uppe men jag antar att värmen kanske tog på folk. Det var återigen +30 grader och min värsta dag veckan i Pyrenéerna var ju dag ett så det var säkert många som upplevde det nu här.

Efter en lång härlig och småteknisk utförsåkning så väntade en ganska lång bit nere i dalen, det var tyvärr dalgång åt fel håll (lätt uppför) så nästan 30 km slakmota kändes sådär. Men såhär i efterhand så var det inte så farligt. Vi försökte bilda en grupp med dom 10 cyklisterna vi var och det gick bra i några förningar. Sen började folk gå fram och öka tempot och när vi var fyra kvar och den fjärde släppte och försökte vifta fram mig så gav jag upp och körde mitt eget race. Dalgång är verkligen min grej, oavsett om det är lätt uppåt eller lätt nedåt, där kör jag ifrån flest cyklister och så även idag. Man kanske inte åker till Haute Route för att vara bra på att köra dalgång, men alla kan ju inte vara bergsget så man får ju fokusera på sina talanger även om dom är “fel” för detta event. 
Efter att ha legat ensam rätt länge blev jag uppåkt av två ryssar när det återstod ungefär 6 km dalgång. Äntligen lite vindskydd och jag hängde på deras hjul till sista klättringen på 7 km började. Tyvärr är det lite människor med attityd på såna här tillställningar och tyvärr så var väl ryssarna kanske inte de mest sympatiska medcyklisterna. De tittade bak på mig som om jag vore ett ufo flera gånger och det kändes lite olustigt att bli utstirrad. Vill man inte ha någon på sitt hjul kan man ju säga det eller hänga av dom. Men dom sa inget, utan stirrade mest, jag låg ju dessutom långt ifrån nära utan höll god säkerhetsmarginal.  Sista klättringen upp till Auron där vi bor för natten gick bra, det var 7 km och 7% och det kändes fortfarande bra i benen så även om några körde om mig så var det långt ifrån alla jag passerat i dalgången som hann ikapp. Glömde ta målgångsbild idag tyvärr, tror jag börjar bli lite lätt efterbliven. Jag gick bland annat förbi Mavic efter målgång och frågade varför pedalerna rör sig när man rullar cykeln bakåt. Han förstod att jag var trött när jag bad om ursäkt för min dumma fråga. Hur som så rullade jag i mål med nästan 100 personer efter mig, helt sjukt (vi är runt 420 som kör den här veckan). Nu kan jag dö lycklig! 

Dagens jobbigast stund var sedan att hitta till hotellet, 2 km grusväg och nu är jag där någonstans i bergen och hoppas jag hittar asfaltsvägen imorgon när jag ska till starten. Vi bor ju på rätt små orter ibland och alla kan inte bo närmast mål/start. Men när man virrar runt i bergen och tänker att man kommer stryka med om man inte hittar fram snart så vet man ju att man börjar bli trött. Imorgon bor jag bara 300 meter från start/mål vilket är skönt!