Jag som tyckte jag tog det lugnt idag, vad håller Strava på med?

Men först, first thing first, start 7.30 från ett mulet Anglet, Biarritz. Det hällregnade när jag vaknade vid 6-tiden men när jag rullade till starten en timme senare så var det uppehåll. Vi hann start i uppehåll men efter ett tag så började det strila ner från himlen, lyckligtvis så strilade det bara och hällregnet verkade ha dragit över under natten/tidiga morgonen.

Måste säga att detta var den mest städade gemensamma starten på en Haute Route som jag varit med om, 12 km i karavan och allt gick lugnt och städat till. Inget farligt tok-körande och inga galna omkörningar på fel sida med mera, utan fantastiskt välordnat.

Först väntade ungefär 50 lätt kuperade km fram till depå 1 och sedan ytterligare 23 innan dagens första klättring, Col d’Ahusquy. Tyvärr hann jag se 4 olyckor redan innan depån och de flesta såg halk-betonade ut. Släpp i rondeller med mera, ingen rolig start med ambulanser här och var men tyvärr så händer det lätt när det är många cyklister och halt.

Fram till depån flöt det på som en dans, även om det regnade rätt ihärdigt bitvis, men min Gabba2-jacka gjorde susen. Torr hela dagen, vilken dröm i regnväder, fantastiskt plagg som varje cyklist borde äga. Lite besviken på mina sealskinn-strumpor som bara höll torrt i 1h30min, ska det vara så dåligt? Dom ska ju vara vattentäta, inte vattentäta med villkor. Nästa gång testar jag tillsammans med mina velotoze och hoppas att det hjälper. 
Efter 73 km så nådde vi äntligen foten av Col d’Ahusquy, marddrömsklättringen! 

Pyrenéerna fungerar såhär, det är alltid ok snittlutning på klättringarna, allt för att luras. Men för att det ska bli så hemskt som möjligt så jobbar man med oregelbundenhet och ramper, gärna mellan 15-20%. Ahusquy inleddes med 3 lätta km och avslutades med 3 km med knappt någon lutning alls. Så om hela klättringen på 11 km ska snitta 6.5%, vad snittar då dom 5 km i mitten om resten är mer eller mindre flackt? Ja, någonstans runt 9-10% med ramper som brantar på.

Herregud, jag trodde jag skulle dö redan här, på första klättringen! Jag vet ju hur brant det är i Pyrenéerna, men jag hade förträngt hur det känns i benen och kroppen. Hur jag överlevde det här 2014, då jag var betydligt tyngre och sämre tränad kan jag inte för mitt liv förstå. Det enda som gör det hela värt det är ju dom fantastiska vyerna runt omkring!

Men upp kommer man ju alltid, alltid! 

Lyckligtvis hade det slutat regna när jag skulle ner igen, Ahusquy är tyvärr en riktig kostig från båda håll. Smalt, j*vligt och är det inte kossor på vägen så är vägen åtminstone täckt med kosk*t överallt. I kombination med blöta vägar blir det inte trevligt för någon, om vi bortser från hur äckligt det är att dra upp det där i cykeln/ryggen så blir det snorhalt med.

Men vägen ner var förhållandevis torr och nu väntade typ 2-3 mil transport till dagens sista klättring. Utförsåkningen hade ingen tidtagning så när jag nådde tidtagningsstarten i botten såg jag precis hur ett stort gäng på säkert 20-24 cyklister rulla iväg. Jag gjorde ett halvhjärtat försöka att försöka komma ikapp, men dom var redan långt borta när jag såg dom och även om vinden låg i ryggen så fanns det ingen mening att spurta dag 1.

Jag vet hur man cyklar själv, dessutom drar jag mig numera från att ligga i såna här spontangrupper på lopp, jag känner mig inte trygg och säker med det. Speciellt inte efter vurpan i fjol på HR när någon bromsade för ett möte som var i en helt annan fil och inte gjorde oss något varpå vi gick i marken ett gäng och jag bröt mitt styre m.m! Så onödigt.

Tyvärr kom jag väl ikapp gruppen sen, men då låg 4-5 stycken av dom kvar på marken i spridda skurar och resten stod upp. Alla som låg kvar låg ganska långt ifrån varandra så gissningsvis var säkert över 10 man i marken. Jag stannade inte eftersom dom var tillräckligt många hela/rena cyklister och läkarbilen kom precis när jag passerade. Jättetråkigt att se, men det är något visst med cyklisterna som ligger i bakre delen på såna här lopp. Alldeles för många kan inte cykla. Vurpan skedde på en raksträcka, platt raksträcka, det ska inte få hända, det finns ingenting att skylla på. Har någon gått på hjul så är det ju helt oacceptabelt, varför ligger man så nära när man är bland dom sista 100 på ett etapplopp som i det stora hela inte betyder någonting? Så onödigt. Tror tyvärr inte alla tog sig vidare heller för totalt 3 man hamnade på sjukhus idag, redan etapp 1.

Efter platten så väntade depå och sen sista klättringen, 16 km och snitt på 7.5%!

Inte tror ni väl att snitt 7.5% betyder något i närheten av 7.5%? Nej, här jobbar vi med +15%, flera km mellan 9-11% och när man tror att man ska dö så fortsätter det bara i evigheter och evigheter. Jag trodde aldrig det skulle ta slut, jag hade totalt underskattat den här klättringen, det kommer jag inte göra om kommande dagar. Från och med nu så ska jag anta att alla klättringar är ett helvetet på jorden så blir det bara en positiv överraskning om någon klättring sedan upplevs som “lättare”.

2-3 km från toppen cyklade vi in i Lützen och man såg typ 10 meter framför sig…

Alpkossor, alphästar, alpfår, getter m.m.. men har ni någonsin sett bergsgrisar förut?

Ja, nej, men det gick ju att ta sig i mål idag också. 

Tuff etapp, usch, ska det vara såhär i 20 dagar till nu eller? Förhoppningsvis blir det inte värre utan ungefär samma, jag minns inte att det var såhär sist men det var det säkert. Man väljer ju att minnas dom ljusa stunderna och smärtan och ångesten förtränger man.

Efter etappen väntade busstransport en timme till Pau där vi startar imorgon. Cykeln fick åka lastbil och kom fram hel och ren. Är det något Haute Route kan så är det de här med logistik. Aldrig någonsin misslyckas dom och att skeppa närmare 400 cyklar genom bergen är ju kanske inte det lättaste så det ska inte underskattas.