Ser väl ut som vanligt, hjärtat börjar streta emot så pulsen går inte upp längre.. 

Herregud, vilken besvikelsens dag, dagen slutade så ledsamt så det är sjukt. Men från början då, vi lämnade Argeles-Gazost 8 i morse och styrde skeppet mot Tourmalet och slutligen Saint-Lary Soulan där vi ska bo i två nätter. 96 km och 3600 höjdmeter.

Fint väder redan på morgonen så det var bara förbereda sig på en varm dag. Först lite rull genom dalen innan vi slutligen nådde foten av Tourmalet. Detta mytomspunna monster! 
Jätteroligt att klättra samma klättring som för två år sedan, när jag jämförde Strava-tider efteråt så var det sån stor skillnad på dessa två år. Uppför Tourmalet har jag en kille på rulle hela vägen, han är mycket tacksam och ber även om ursäkt men han säger att jag räddar hans dag. 1-2 km från toppen släpper han dock, då har han flåsat rejält i typ 10 km så jag var förvånad att han höll sig på mitt hjul så länge. Redan i början av klättringen börjar folk prata om dagens cut off-tid och säga att dom är rädda för att missa den. Jag säger åt alla “men nej, tänk inte på det, det är lugnt“. För det trodde jag ju då, tidigare dagar har jag haft 45-60 minuter tillgodo varje dag och idag höll jag samma tempo, kanske till och med lite snabbare. Kvastbilen och kvastcyklisten syns inte till heller så varför oroa sig?

3-4 km från toppen så märks det att det kommer bli en varm dag, trots att klockan knappt är efter 10 så är det riktigt varmt. Jag börjar känna mig lite dåsig och dricker konstant hela vägen upp, eller så konstant som två flaskor räcker i 37 km (37 km från start till toppen).
Väl på toppen så vältrar jag mig upp som någon slags utslagen flodhäst, killen i depån försöker samtala och “how are you?” besvaras med något som låter i stil med “gfd ert er dg d sgsd  rer ok“. I mitt huvud var det “I´m ok but it´s quite hot already” men det blev nog inte ett ord rätt. Jag sliter åt mig en 2-liters colaflaska (inte full tack och lov) och bryr mig inte om att hälla upp i en mugg utan halsar väl en tredjedels flaska på nolltid. Skäms lite över mig själv och tänker att jag borde vara bättre än en grottmänniska men jag orkar inte bry mig. Mular i mig lite av varje och tar några obligatoriska foton och rullar sedan snabbt ner. Återigen är folk rädda för cut off:en och när jag börjar räkna på det så inser jag att det kanske inte är så bra marginaler som jag vill tro. Sedan var det panik hela dagen. 

Utförskörningarna i Pyrenéerna är grymma eftersom man arbetar med raka vägar och inte serpentiner. Nerför Tourmalet så är det full spätt och jag plockar mängder med medcyklister och njuter av dagens härligaste sträcka. Sen vänder det tyvärr uppåt igen med början av Col d’Aspin (vi tar hela imorgon, så oroa er inte) och därefter ger vi oss på  Hourquette-Ancizan. Det är en lättare klättring (helt otroligt vilket perspektiv, 7-8% känns lätt nu för tiden) men jag inser ju att det är tight om tid. Jag gör så gott jag kan.

Väl på toppen är det ju inte tid för att göra annat än att slänga i sig allt man kommer över och sen ta ett snabbt kort på mig själv bara (vilket är synd, för utsikten där uppe är fantastisk men det finns ingen tid) och sen ge sig iväg. Börjar tyvärr inse att om målet stänger 14:20 som det är sagt så kommer det bli tufft, är det däremot ride time: 6h20min som gäller så är det lugnt eftersom några sträckor utan tidtagning plockas bort från det som är ride time. Det finns ingenting att göra mer än att skynda sig så gott det går.

Sista klättringen är 10 km med 9.8% i snittlutning, det är svinvarmt och när Garmin visar 42 grader så känns det ju som om jag ska dö. Lyckligtvis blåser det lite, mer vindar är förutspått och dessutom står det MC-gubbar på två ställen och dränker oss i vatten när vi passerar. Har mängder med cyklister efter mig och runt omkring mig men inser tyvärr att stänger målet 14:20 så är det kört, jag hinner inte. Ser ingen Lantern Rouge (kvastcyklist) eller kvastbil så känner mig lite konfunderad över hur det ligger till. Orkar tyvärr inte pressa mig då det är för varmt och för brant så kan inget annat göra än att cykla i den takt jag kan. Tänker att “men är dom inte här så är det väl lugnt då“.

Klättringen i sig är ändå helt ok, visst är det snitt på närmare 10% men det är förhållandevis konstant. Hade det varit 5% och sen 15% så hade det varit mycket jobbigare, förvånande nog så är det inte så. Sista 2 km slår det till och med av lite och blir runt 7% och då går det att trycka på lite mer. Återigen inget tecken på att jag är efter cut off:en när jag rullar över mållinjen men får snabbt höra att jag typ missat med en minut.  Det är lätt dålig stämning där uppe då många har missat utan att riktigt förstå det, dom som precis har klarat sig har haft över en timme tillgodo tidigare dagar så dom är chockade. Jag tänker att “det måste vara något fel och organisationen ändrar säkert“, det känns inte rätt. Inte ens 2014 när jag hade 15 kg till på kroppen och var mycket sämre var jag på fel sida av gränsen. Jag klarade mig varje dag och dom dagarna då jag låg nära så hade jag både kvastcyklist och kvastbil i närheten. Tyvärr blir besvikelsen för stor och jag sätter mig bakom och skåpbil och tömmer gråt-kanalerna. Det är ju så att ju tröttare man blir, ju mer veckan går, desto känsligare blir vi alla. Jag hade inte räknat med att bryta ihop redan på etapp 4, men det är en sån sjuk besvikelse att missa tiden med en minut. 

Upprörda protester är inlämnade och imorgon får vi domen, ändrar dom så får alla som korsade mållinjen ett resultat, annars får vi som kom försent ett DNF. För min del betyder det DNF i sammandraget kommande 17 etapper, fatta vilken besvikelse, för EN j´vla minut. Förstår ni hur lätt jag hade kunnat plocka den om jag hade vetat? Jag hade en ride time under 6h20min som var gränsen så jag trodde jag var safe. Jag stannade över 5 minuter på toppen av Tourmalet och även om det blev några fina bilder så tar jag ett resultat på dagens etapp framför att ta några löjliga bilder på toppen av en klättring.

Vad betyder då DNF egentligen? Ja, just precis att jag blir struken ur sammandraget, både för Haute Route Pyrenees och för Haute Route Triple Crown. Jag får fortsätta, får medalj/finisher-tröja och så vidare, så egentligen spelar det ingen roll men det är känslan. Vi var 7 Triple Crown-personer som försvann idag och vi är alla väldigt ledsna över det. Känslan är ju “f*ck this, nu åker jag hem istället“.

Håll tummarna för att jag vaknar upp till ett resultat i sammandraget imorgon!

Tyvärr kommer jag tydligen få ha en helt annan strategi nu när jag insett att cut off-tiderna skiljer sig så enormt mellan dagarna. Helt sjukt att det ska vara sån skillnad mellan etapperna, så har det aldrig varit innan när jag kört Haute Route. Imorgon är det nästan exakt samma distans och höjdmeter som idag och det betyder bland annat vara på start låååångt innan och ställa sig längst fram, inte stanna och hjälpa någon med problem, inte ta massa foton som tar tid på topparna, inte hålla igen när det är sträckor utan tidtagning eftersom ride time inte gäller utan det är fasta klockslag man måste vara i mål. Allt för att tjäna så mycket tid som möjligt, förhoppningsvis skärper sig kvastcyklisten och kvastbilen också så det går att förstå när man är nära gränsen och inte. Sista två etapperna är det lyckligtvis cut off-tider som första etapperna så då kan jag andas igen, men imorgon blir det panik hela dagen! Så himla roligt att ta fyra klättringar i panik, verkligen.

Nej, jag är absolut inte bitter inte! Inte jag inte!