Sådär ska en aktiv vilodag se ut, nästan i alla fall.. 

Alla som varit i närheten av en Haute Route vet ju varför man kallar bergstempodagen för vilodag. För att få en dag som är 1-2h istället för 6-8h är faktiskt att anse som vila. Det är den bästa dagen under veckan och något som alla mer eller mindre längtar till. Sen kan man ju välja vilken approach man väljer att ta till just själva bergstempot, är det ett race eller ska jag trampa ur benen? Jag har alltid tagit bergstempodagen som en dag att ta det lugnt, normalt brukar det placera mig låååångt ned i resultatlistan idag. Men vem bryr sig?

Sov i alla fall närmare 10(!) timmar inatt, även om jag vaknade någon gång under tiden så var det väldigt skönt. Jag var verkligen ett vrak igår när jag gick i mål, helt dränerad. Såklart är jag fortfarande snuvig och lite seg, men mycket sömn hjälper.

Min call-time för dagen var 8:30 men efter Pyrenéerna visste jag att eftersom starten går 9 och jag var nummer 63 i ordningen så skulle jag kunna rulla ner till start vid typ 9. Ofantligt skönt med en lugn morgon, hinna sova ut ordentligt, slösurfa lite i sängen och äta lite frukost och inte behöva ha stresspanik redan innan 6 på morgonen.

Tempot då? Ja då, upp kom jag, det var ju trots allt bara 18 km och 7% ungefär! 
Måste ändå säga att Galibier är lite vackrare från Lautaret som vi klättrade från igår. Från Valloire är klättringen lite mer stängd och inte riktigt lika vacker. Dock är det egentligen ingenting att klaga på för det är väldigt vackert på båda sidorna.

Jag tog det hur som helst väldigt lugnt och blev snabbt omkörd av de sista 10 personerna i min startgrupp. Sedan var det 5 minuter till startgruppen därefter och det tog ganska lång tid innan dom började komma ikapp. Bergstempodagen körs med omvänd startordning, sista rankad startar först och så går det iväg cyklister med 20 sekunders mellanrum.

Klättringen gick ändå ganska snabbt och kroppen kändes ok, inte toppen men inte misär heller. Efter att ha slagits med mängder med demoner senaste dagarna så fanns det inte att spår av det idag, idag var det bara lugnt och fridfulla tankar.

4.5 km från målet fanns en depå och jag tog mig till och med tid att stanna för lite apelsiner. Jag kommer ju ändå inte vinna etappen så vad spelar 1-2 minuter för roll?

Sen är ju sista km den jobbigaste och när jag såg ut som ett riktigt härk med munnen helt öppen och russinansikte så dök det upp en kamera i nyllet. Jag hoppas inte den bilden publiceras någonstans för då får jag nog skämmas. Det kan ha varit den fulaste minen hittills på hela Haute Route, möjligen i hela mitt liv, total misär-ansikte faktiskt.
Nu är det viloläge i soffan och det kändes skönt att lägga sig här och samtidigt titta ut genom vardagsrumsfönstret och se dom sista cyklisterna ge sig upp för Galibier. Jag bor 1.5 km uppför klättringen ungefär så det är mitt i händelsernas centrum. Lyckligtvis kör organisationen bussar med oss så vi slipper gå/cykla upp hit. Den energin finns inte.

Nu sova middag och sen ner på “byn” (Valloire) och köpa lite knark och yoghurt!

Edit: Här finns en artikel om mig på Haute Routes hemsida, lite faktafel men jag antar att det var jag som sa fel eftersom han fångade mig direkt efter en lång etapp tidigare i veckan! Precis efter målgång kan man säga vad som helst, det finns ingen sortering.