Etapp: 2 (totalt: 9 av 21)
Start: Auron
Mål: Risoul
Längd: 111 km
Höjdmeter: +3400 m
Col de la Bonette, 2,715M (1st category), 1,536M+ over 24.2KM, 6.3% avg
Col de Vars, 2,109M (1st category), 820M+ over 14.6KM, 5.6%
Risoul, 1,870M (1st category), 900M+ over 13.2KM, 6.8% 
Benen gör det omöjligt att trycka upp någon hög puls…
Start 7.30 vid strandpromenaden i Nice, man blir ju lätt stressad av alla andra som i princip rullade till start när jag kom ner till frukost. Antar att det var lite “första dagen och vara ute i väldigt god tid“-känsla hos dom andra, den går ju över efter några dagar när sova är skönare. Rullade ner till start och hittade både mina svenska (eller nordiska kanske) lagkamrater av en slump och ett gäng från Australien som jag mötte i Pyrenéerna 2014 på startlinjen. Jätteroligt med lite bekanta ansikten och få prata lite svenska igen.
Veckans lättaste klättring, 4.5 km upp till hisnande 400 meters höjd!
Starten på dagens etapp var brutal för mig, den var riktigt outhärdligt bitvis. Benen var så sega och jag trodde på riktigt att det bara skulle vara att packa ihop och åka hem. Jag var helt inställd på att det inte skulle gå att komma igång igen och att jag tagit mig vatten över huvudet. Den nya kvastcyklisten passerade och av den stora högen av cyklister som fanns att välja så valde han såklart ut mig att hälsa på och kolla läget. Jag orkade knappt svara och tror inte jag gav något supertrevligt intryck för benen förstörde verkligen allt. Samtidigt började dagens andra klättring, 20 km uppför Col de Turini och det kändes som jag var sist och att alla andra bara försvann iväg. Philippe och en annan TC-cyklist Nuno passerade och jag tänkt att dom kommer jag inte se mer idag.
Finns tydligen kossor i alperna också..
Efter två timmar så kom faktiskt benen igång igen och det var så skönt att känna att det fanns lite mer och att det inte var helt kört. När det planade ut lite innan toppen så kunde jag dra ifrån cyklisterna som jag hade runt omkring mig och när jag nådde toppen så kändes det som om det skulle kunna bli en rätt så bra dag ändå.
Efter Turini så bar det utför i 15-20 km någonting och sedan var det dags att ta sig uppför dagens tredje klättring, Col st Martin. 20 km och snitt på 5%, klättringen började i en dalgång och det kändes bra, det var inte så brant och benen svarade äntligen även om dom faktiskt hunnit stelna till en aning efter utförsåkningen. Ungefär halvvägs upp så hittade jag Philippe till min förvåning, såklart kärt återseende och vi låg jämsides en stund innan jag drog ifrån. På vägen upp så stannade jag och doppade fötterna i ett vattendrag, tyvärr börjar jag få problem med att fötterna är lite svullna och skorna känns för små, speciellt när det är varmt. Ska försöka köra högläge ikväll och sen köpa riktiga kompressionsstrumpor imorgon och hoppas att det hjälper. 
På toppen av klättringen så träffade jag Anj som jag mötte 2014 i Pyrenéerna..
2014 var vi tvärsist tillsammans med kvastcyklisten i princip varje dag, vi båda kunde konstatera efter idag att vi är långt ifrån tvärsist och att vi förbättrat oss ungefär lika mycket. Efter ett snabbt depåstopp så gav jag mig iväg utför. Det satt väldigt många uppe på toppen och det kändes konstigt att ta fickrast så länge där uppe men jag antar att värmen kanske tog på folk. Det var återigen +30 grader och min värsta dag veckan i Pyrenéerna var ju dag ett så det var säkert många som upplevde det nu här.
Efter en lång härlig och småteknisk utförsåkning så väntade en ganska lång bit nere i dalen, det var tyvärr dalgång åt fel håll (lätt uppför) så nästan 30 km slakmota kändes sådär. Men såhär i efterhand så var det inte så farligt. Vi försökte bilda en grupp med dom 10 cyklisterna vi var och det gick bra i några förningar. Sen började folk gå fram och öka tempot och när vi var fyra kvar och den fjärde släppte och försökte vifta fram mig så gav jag upp och körde mitt eget race. Dalgång är verkligen min grej, oavsett om det är lätt uppåt eller lätt nedåt, där kör jag ifrån flest cyklister och så även idag. Man kanske inte åker till Haute Route för att vara bra på att köra dalgång, men alla kan ju inte vara bergsget så man får ju fokusera på sina talanger även om dom är “fel” för detta event. 
Efter att ha legat ensam rätt länge blev jag uppåkt av två ryssar när det återstod ungefär 6 km dalgång. Äntligen lite vindskydd och jag hängde på deras hjul till sista klättringen på 7 km började. Tyvärr är det lite människor med attityd på såna här tillställningar och tyvärr så var väl ryssarna kanske inte de mest sympatiska medcyklisterna. De tittade bak på mig som om jag vore ett ufo flera gånger och det kändes lite olustigt att bli utstirrad. Vill man inte ha någon på sitt hjul kan man ju säga det eller hänga av dom. Men dom sa inget, utan stirrade mest, jag låg ju dessutom långt ifrån nära utan höll god säkerhetsmarginal. 
Sista klättringen upp till Auron där vi bor för natten gick bra, det var 7 km och 7% och det kändes fortfarande bra i benen så även om några körde om mig så var det långt ifrån alla jag passerat i dalgången som hann ikapp. Glömde ta målgångsbild idag tyvärr, tror jag börjar bli lite lätt efterbliven. Jag gick bland annat förbi Mavic efter målgång och frågade varför pedalerna rör sig när man rullar cykeln bakåt. Han förstod att jag var trött när jag bad om ursäkt för min dumma fråga. Hur som så rullade jag i mål med nästan 100 personer efter mig, helt sjukt (vi är runt 420 som kör den här veckan). Nu kan jag dö lycklig!
Dagens jobbigast stund var sedan att hitta till hotellet, 2 km grusväg och nu är jag där någonstans i bergen och hoppas jag hittar asfaltsvägen imorgon när jag ska till starten. Vi bor ju på rätt små orter ibland och alla kan inte bo närmast mål/start. Men när man virrar runt i bergen och tänker att man kommer stryka med om man inte hittar fram snart så vet man ju att man börjar bli trött. Imorgon bor jag bara 300 meter från start/mål vilket är skönt!
Jaha, då ska jag tydligen ut och cykla igen då! Dags för vecka två och dags för alperna. Ska bli skönt med lite berg som inte är så himla branta, tror benen kommer uppskatta det. Vi rullar iväg 7:30 och det börjar direkt med en stor dag, runt 4000 höjdmeter och en maxtid på 8.5 timmar. Det kommer bli en lång dag i sadeln, bara hoppas att ben och kropp känns bra igen och att vilodagen åtminstone gjorde någon skillnad.
Kul med något nytt och kul att dra igång en ny vecka, faktiskt så tycker jag det!
Etapp: 1 (totalt: 8 av 21)
Start: Nice
Mål: Auron
Längd: 136 km
Höjdmeter: +4000 m
Col de Nice, 414M (3rd category), 234M+ over 4.2KM, 5.6% avg 
Col de Turini, 1,607M (1st category), 1,008M+ over 20.1KM, 5%
Col de St Martin, 1,500M (2nd category), 1,010M+ over 20.5KM, 4.9%
Auron, 1,581M (2nd category), 500M+ over 7.0KM, 7%
Idag har det varit vilodag på riktigt, tyvärr gick det inte att ligga på hotellet hela dagen men jag tror ändå att jag fick till en helt ok vilodag. Sov ut i morse, åt en lugn och stillsam frukost vid 9.30, sen gick jag till en tvätteria och körde en stor maskin smutstvätt. Har tvättat en gång tidigare så det var dags igen. Jag handtvättar alla cykelkläder varje dag (för att dom inte ska ligga och stinka i väskan så länge) men det blir ju inte tillräckligt rent för att man ska använda dom igen. Skönt att få allt rent och fräscht.
Därefter vilade jag en kort stund på hotellet innan jag åkte ner med cykelväska till registreringen, relativt öde på människor strax innan 12 vilket var skönt. Det har varit galet varmt idag så jag blev sjöblöt bara av att åka taxi med cykelväskan och hämta sakerna.
Efteråt gick jag tillbaka mot hotellet som ligger ungefär 1.5 km från race village, stannade och åt en pizza på vägen. Har längtat efter pizza senaste dagarna men inte lyckats få i mig någon, så idag blev det jackpot och det kändes rätt välförtjänt också. Sen har jag sovit middag nästan 2 timmar innan jag gick på briefingen vid 18-tiden! Så himla skönt att sova lite och jag tror det behövs, ska försöka sova tidigt i kväll också.
Blev en liten promenad nere vid vattnet på väg till briefingen och det kändes sjukt märkligt att nästan 100 personer miste livet på samma plats för bara 1.5 månad sedan. Världen är bra sjuk på många sätt och vis och vi kan skatta oss lyckliga som är så förskonade.
Sen sedvanligt pastaparty och därefter spårvagn tillbaka till hotellet! Nu är jag proppmätt på pasta och citronpaj(!), gottegris som jag är så festade jag till det med dubbla efterrätter och kände mig mer än övergödd när jag gick därifrån.
Nu SOVA!! Imorgon kör vi igen!
En lugn avslutning, men även en trött kropp där pulsen inte riktigt går upp.
Start 07.00 och det var fortfarande mörkt när jag lämnade mitt boende. Eftersom jag kör alla tre veckor har jag varit sparsam och kört basic-boende första veckan. Det sparade mig 6500 kr kontra att bo i enkelrum på 3-stjärnigt hotell även den första veckan. Nackdelen med basic-boendet är att man inte vet vad man får, jag har klarat mig hela veckan och haft det kanon och har fått bo själv varje dag, tills i går. Då var vi 9 personer i en alphydda (läs: lägenhet i bergen) och den ena var mer störig än den andra. Eller egentligen var det bara dom som skulle upp 5 i morse som var störiga, resten var helt ok.
Min sängplats låg i köket/allrummet och såklart ställer sig något pucko och skär något frasigt 5.05 och håller på i vad som känns som en kvart. Inte en chans att få sova vidare, så det är bara gilla läget och kliva upp. Fördelen är ju att jag var helt färdig och redo att gå över en timme innan start, men rätt så onödigt när sömn är välbehövligt. Så, basboende rekommenderas ej om ni funderar på att köra en Haute Route. Bo själv eller med människor som har ungefär samma rutiner som er, det är mitt råd i alla fall!
Etappen började med konvoj i 16 km utför, 350 cyklister utför i en bromsande konvoj är kanske inte min favoritaktivitet men vi överlever det också. Det är 20 grader redan vid start och känns konstigt att det även uppe på toppen vi befinner oss på är så varmt så tidigt. Såhär långt in i veckan så håller jag knappt reda på var jag är längre, fråga mig var jag sov i natt och ärligt talat skulle jag behöva kolla upp det innan jag skulle kunna svara.
När tidtagningen väl börjar är det full karriär på i princip alla, det är platt i ungefär 25 km innan dagens enda och första klättring. Det märks att det är sista dagen för de allra flesta för det är kaos och panik för alla att hänga på den jättegrupp som bildas som drar iväg i +45 km/h. Jag lägger mig längst bak med lite avstånd för att inte riskera något, det är ju två veckor kvar. Efter ett tag släpper jag och slår av rejält, idag är tanken att skölja ur benen och cykla långsamt och lätt för att förbereda för nästa vecka. Det är ju svårt när hornen kommer ut att hålla igen, för det är ju roligare att hänga med alla andra, men det är sista dagen för dom och 14 dagar kvar för mig så jag ser ingen mening i att slita ut mig.
Dagens enda klättring, Col de Mente, är 10 km och ett snitt på ungefär 9%. Målet är att ta sig upp så långsamt som möjligt utan att bli avplockad (även fast jag vet att dom inte plockar av någon sista dagen). Alla jag normalt cyklar med är borta, Philipe har konstaterat att jag kommer komma ikapp honom senare på platten innan han försvann.
Det är roligt att prata med nya människor varav flera frågar vad jag håller på med och vad jag gör där bak. De flesta konstaterar även att jag antagligen kommer komma ikapp senare på platten. När kvastcyklisten kommer ikapp frågar han om jag mår bra, jag förklarar vad jag håller på med och att jag kommer dra ifrån när vi ska avverka 100 km plattåkning. 2 km från toppen åker “Fin de course”-bussen förbi, den vill man normalt inte se för det betyder “End of race” egentligen. Idag vill han nog bara hänga lite på toppen istället för att ligga i röven på sista cyklist. Det är så härligt att inte pressa utan bara glida.
Efter toppen väntar 15 km utför och sen är det bara platt och åter platt hela vägen till mål som ligger efter 145 km. Jag kör ikapp alla som jag normalt cyklat med någonstans längst vägen mot mål. Philippe hittar jag i depån vid 92 km och jag är ändå lite imponerad över att han höll undan så länge, fast det kanske säger mer om hur långsamt jag tog klättringen.
När det återstår 30 km är jag faktiskt väldigt uttråkad och vill bara gå i mål. Har haft en och samma tjej på rulle sedan km 60 ungefär, vi pratar lite då och då men båda vill nog bara gå i mål. När det återstår 10 km så får vi fatt i en lokal cyklist som drar upp tempot och vi väljer att ta hans hjul för omväxlingens skull. Han cyklar som f´n och drar ikapp 3 andra medtävlande. När han viker av tackar vi för hjälpen och gör sällskap med de 3 andra, detta gör att sista biten flyger förbi och det är skönt när målet äntligen dyker upp. 
Nog för att jag gillar plattåkning, men avslutande 100 km på platten blev faktiskt lite väl tråkigt idag. Efter målgång blir det fotografering, medalj och jag passar samtidigt på att köpa mig en nutuella-tartlett. Fantastiskt gott efter lunchen och välförtjänt!
Efter en Haute Route-vecka är man konstant hungrig och samtidigt kommer matlusten och går väldigt mycket. Ibland är det svårt att få i sig ens en tugga och ibland går det att vräka i sig hur mycket som helst och vad man än stoppar i sig så förbränns det snabbt!
Nu är det vidare mot Alperna och dags att fokusera om, jag flyger redan ikväll (just nu) och anländer i Nice framåt 21-tiden. Då ska jag checka in på hotellet och förbereda mig för en lång natts sömn, 10 timmar är målet .Det blev alltså inget firande med dom andra ikväll, men jag behöver vila och “gå vidare” så det får tyvärr bli firande på riktigt i Venedig om 2 veckor. Lite tråkigt kanske, men vila är det viktigaste för mig och då blev det såhär.
One week down, two to go!
Galet vad fort det gick, vilken vecka!