Sista dagen och rulla ur benen var planen precis som i Pyrenéerna för drygt en vecka sedan. Medans alla andra rundar av och har sin absolut sista dag så har ju jag en vecka kvar så det gäller att inte vara för ivrig och dra iväg i någon slags spurtattack direkt.
Start 7.00 och tyvärr var magen inte på sitt bästa humör, igen. Det började ju på etapp 3 men blev sedan bättre efter etapp 4 när jag fick medicin från läkaren. Men efter målgång igår så drog det igång igen, middagen kom ut direkt, dagens frukost kom ut direkt och det var ju inte direkt med något lugn i magen som jag stod på startlinjen. Förkylningen verkar däremot bli bättre och bättre dag för dag, känns knappt längre. Måste säga att det är helt fantastiskt att man kan bli både förkyld och frisk under en och samma Haute Route. Normalt när jag blir förkyld så sitter det i i veckor men inte den här gången, magiskt.
Sista etappen var 122 km (innan gemensam konvoj) och runt 2000 höjdmeter, lätt väl? 
Veckans sista “riktiga” klättring avklarad och därefter väntade bara lite slakmota och några km med ett snitt på mellan 2-4%. Tyvärr var min mage inte alls glad och tidigare har jag ju klarat mig under etapperna men idag behövde jag stanna två gånger och gå på toa. Ni kan ju förstå hur lätt det är att göra nummer två utefter vägen när man cyklar. Det kryllar ju inte direkt av toaletter och även om ett dike väl fungerar så kräver nummer två ett lite mer skyddat område. Någon slags spärr finns det ju, fast jag är cyklist, så två gånger in i skogen och sen vidare igen. Alla med magproblem vet ju att det faktiskt blir bättre av att få ut sakerna, men energinivåerna är ju kanske inte dom bästa med dålig mage. Lyckligtvis var det en förhållandevis lätt etapp så jag överlevde hela vägen till mål även om det var varken speciellt stilfullt eller snabbt. Skönt med vila imorgon! 
Återigen lyckas jag släpa mig i mål, men det ger ju ingen mersmak. Det är fantastiskt att avsluta vecka 2 av Haute Route och jag kan inte förstå att jag överlevt såhär länge. Efter etapp 3 när förkylningen kom smygande och jag hade magproblem för första gången så hade jag redan kastat in handduken. Jag gick omkring i målområdet som något febervrak och orkade knappt ta mig till hotellet. Jag började planera för logistiken att ta sig från Valloire till Geneve och flyga hem och avbryta. Jag började planera för hur jag skulle göra med semesterveckan i Europa med sambon efter målgång i Venedig och så vidare.
Jag var i princip redan ute mentalt, det var så ledsamt men att jag sen lyckades överleva resten av veckan känns som något under. Jag inbillar mig ändå att det inte ska behöva vara såhär jobbigt, har dom andra samma problem och demoner? Några TC:are jag pratat med har ju också funderat på vad dom gör här och är det inte dags att åka hem och så vidare? Kanske inte så konstigt att dessa tankar kommer upp. Det är däremot jobbigt att det inte är cyklingen i sig som tar fram dom utan att det är någon jobbig diarremage som vägrar ge med sig och en förkylning (som förvisso släppt) som gjort allt så mycket jobbigare. Jag inbillar mig att det hade varit lite bättre om kroppen gillat läget mer.
Nu firar vi däremot segern, vecka två avklarad och inbillar mig att jag är första svenska kvinna som genomfört två Haute Route efter varandra. Vad som än händer nästa vecka så känns det grymt att jag har överlevt två veckor, det är en seger i sig! 
Dagens lyckligaste stund, hämtad av sambon så jag slapp cykla 20 km konvoj till Geneve