Jag tar i och flåsar, men pulsen rör sig inte längre.. 

Start 07.00 uppe i Crans-Montana och gemensam nedrull till dalgången och sen väntade en hemskt lång “transport” bort till dagens två klättringar, Nufenenpass och San Gottardo. Vid start så var det lite kylslaget men väderprognoserna för resten av dagen sa sol och fint väder så jag valde kort-kort och lite kyligt vid start men skönt att slippa släpa på saker. Jag är verkligen allergisk mot stanna-och-klä-av-sig-tio-gånger-och-fylla-ryggfickorna-till-bredden-med-extra-kläder. Nej, då fryser jag hellre lite på morgonen och har lätta fickor!

Det rullade på fint, jag passerade platsen där jag vurpade på etapp 2 i fjol och knäckte styret. Den här gången var jag helt ensam och det kändes skönt och tryggt. Efter någonstans runt 35 km så kör vi lite fel, jag hinner inte så långt (500 meter uppför bara) innan en stor grupp kommer ner och ropar “vi har kört fel, vänd” och det var bara vända. Det fanns pilar åt rätt håll, jag följde bara efter dom andra, oklart varför dom körde fel men man tappar ju fokus från vägvisningen ibland och bara cyklar rakt fram. Tydligen körde några personer hela 16(!) km fel igår, vill man inte göra på etapp över 176 km i regn!

Fick i alla fall sedan lite sällskap av en stor grupp där ingen riktigt ville göra jobbet så jag låg bakom en sväng. Tyvärr har jag ingen överväxel i mina ben så jag kan egentligen bara köra mitt eget tempo, vilket gör det svårare och svårare att hänga på andra grupper. Tyvärr får jag ta mycket vind själv, men det finns tyvärr inte något extra kräm i benen. 
Lagom trött på väg mot dagens två monster… 

Det kom någon droppe på morgonen och jag blev lite orolig att det skulle bli precis som igår. Men sedan sprack det upp och alla moln försvann och solen visade sig. Så himla skönt med sol och det blir så mycket roligare med fint väder istället för regn och misär.
Efter 55 km nådde vi dagens första depå och njöt av en välförtjänt fika. Eftersom nästa depå inte skulle komma först på toppen av Nufenenpass 50 km senare så gällde det ju att ladda och äta så mycket som möjligt för det skulle dröja innan man fick chansen igen. 

Efter depån var det vidare i dalgången, som nu antog några till % uppför och det var väl drygt 40 km till till Nufenenpass. Det gick förhållandevis fort ändå att ta sig fram till berget, mycket trafik bitvis och fick knacka på rutan på en tysk bil som höll på ett preja mig av vägen när jag cyklade bredvid honom i en köbildning. Idiot! Han öppnade fönstret och skrek något på tyska och jag svarade med att han skulle hålla sin linje, egentligen borde jag sagt något drygt om andra världskriget. Märks direkt på bilisterna vilka som är fransmän och inte, Schweizarna är inte så cyklistvänliga heller med tyskarna tar priset.

Precis innan klättringen började så hamnade vi bakom ett par tågbommar och det var första gången på ett cykellopp. Rätt skönt ändå med lite vila och det var ju ingen panik att ta sig i mål så vad gjorde väl det? Tyvärr var dagens km-markeringar inte där dom skulle vara, etappen skulle vara 137 km men blev över 144 km och när Nufenenpass började hade vi cyklat nästan 100 km fast vi skulle nå toppen efter 102 km. Det var ju svårt att veta var man var och hur långt det var kvar när allting felade så himla mycket.  Fick lite vattenpanik när ungefär 10 km återstod av klättringen och fick stanna och fylla på i diket. Det var ett fint vattendrag så kändes safe. En annan svensk frågade mig om det gick och dricka det där och det gör det väl. Sen ska man aldrig säga aldrig, klart man kan få i sig skräp när man fyller vatten från ett vattendrag i en berget. Men är det slut i flaskorna så är det, jag klarar mig inte utan vatten när jag klättrar. Tyvärr var dagens 2(!) depåer på 144 km helt klart under all kritik, vi borde fått en till innan första klättringen.

Det var en fantastisk klättring, så himla vackert och storslaget. Det var bitvis lite brantare än igår så det blev ju småjobbigt. Jag var lite halvseg när ungefär 5 km återstod men åt kontinuerligt och det gick bra. Magen har uppfört sig och jag tog ett piller i morse när jag kände mig lite orolig och jag tror det funkade faktiskt. Jätteskönt och det känns i kroppen att energin är tillbaka för jag orkar så mycket mer och har så mycket mer att ge nu.
Därefter utför och vidare mot dagens andra och sista klättring, San Gottardo!! På vägen ned från Nufenenpass så började det komma rejäla vindbyar titt som tätt, ju längre ner vi kom desto värre blev det. Bitvis var det lite smått instabilt att stå på utför med dessa vindar. Kändes konstigt med uppehåll på toppen och så kraftiga vindar längre ner.

Precis innan klättringar stannar alla och laddar, tidtagningen var avstängd utför så det fanns lite utrymme att hämta andan om behovet fanns. Jag stannade inte, ville hellre ta mig i mål och då var det lika bra att fortsätta när benen ändå snurrade.

Kullersten!! Det var roligt i början men när det övergick till enbart kullersten sista 6(!) km så försvann det roliga rätt så fort. Tyvärr så blåste det rejält hela vägen upp, rejäla kastbyar och bitvis kändes det som om man skulle blåsa över kanten. Kan ha varit den blåsigaste klättringen jag någonsin gjort. Låg dubbelvikt över styret för att minska luftmotståndet men det hjälpte föga, cykeln pressades kors och tvärs över vägen ändå. Bäst var ändå efter en serpentin när det kommer världens kastvindar i ryggen och vi alla flyger uppför klättringen, kändes som guds hjälpande hand som var med oss. 
Med 5 km kvar kändes det verkligen segt med kullersten, jag stannade och åt lite och andades en kort stund innan jag gav mig iväg igen. Klättringen var väldigt vacker, kullerstenen helt ok även om den blir tröttsam efter ett tag, men idag var vinden värst. Kändes som halva stormbyar ibland och jag är glad att den var mer åt kastvindhållet än permanent brutal för då hade det varit grymt jobbigt att ta sig upp! 
Glad att nå målet igen!! 5 etapper kvar nu…