Haute Route TC: Stelvio, igen!

Vet inte varför jag lägger upp den här varje dag, blivit som en tvångstanke…

Bergstempo!! Sista gången för det här äventyret och vad passar då bättre än Stelvio för andra gången inom 24 timmar? Nu visste jag ju vad som väntade också, kände mig peppad på start och redo för en kort dag. Efter tidigare veckor har jag lärt mig vad call-time innebär så jag anlände till start en halvtimme “försent” men fick ändå köa en kvart innan det var min tur att ge mig iväg. Kändes perfekt time:at med andra ord!

Jag brukar dela in långa klättringar i 5 kms delar, det blir enklare att ticka av då och känna att jag kommer någonstans. Stelvio från Bormio är ungefär 21.5 km och efter de första 1.5 km så var det dags för dagens första 5 km. Det är ju en väldigt ombytlig klättring och den första femman gick ganska rakt genom skogen längst bergssidan och genom lite tunnlar och några små serpentiner på slutet. Andra femman var ungefär likadan, det blir lite mer serpentiner på slutet precis innan “serpentinväggen” närmar sig och där dök även 10 km to finish-skylten upp. Den här gången visste jag ju dock vad som väntade och det kändes skönt att veta hur resten av vägen såg ut så jag inte kunde lura mig själv igen.
Strax efter 10 km to finish-skylten dök dagens enda depå upp och jag stannade faktiskt jättesnabbt och fick flaskan fylld och drog en mugg cola. Sedan en rejäl knuff i ryggen och iväg igen, känns knappt som man tappar någon tid alls på att stanna så snabbt. Efter vattentorsken på väg upp igår så kändes det lika bra att ta sig an andra halvan med fyllda flaskor, vore ju synd att klappa igenom sista 3-4 km idag också precis som igår.
Efter serpentinväggen så byter ju klättringen helt skepnad och det är öppet landskap och en rak väg i flera km som väntar. Här hade jag målvittring igår, idag visste jag att det var 7-8 km kvar och ingen mening att ta ut segern i förskott. Cyklade på och kom fram till 5 km to finish-skylten mycket tidigare än jag trodde vilket kändes skönt.
Sista 3.5 km väntar återigen lite serpentiner innan toppen nås, tyvärr drog jag en eker på bakhjulet här och suck. Försökte cykla med öppna bromsar men hjulet var tvärskevt. En medcyklist stannade och skruvade upp bakbromsen ännu mer och sa åt mig att cykla vidare, “det är ingen fara“. Cyklade vidare en bit men någonting tog i på varje varv så det gick väldigt segt och kändes inte värt. Tyvärr betyder även bergstempo att mycket av organisationen har ledigt också, så att få hjälp en dag som denna är inte det lättaste.

Efter ett tag så lyckas jag i alla fall stanna ena läkarbilen och dom ringer på Mavic. Vet inte om snubben i Mavicbilen var på lunch men det tog säkert en kvart innan han dök upp. Jag hann se en MC få släpp och köra av vägen, jag hann heja på vad som kändes 200 medtävlande som passerade och jag hann även börja gå när jag tröttnade. Efter tag så dyker han dock upp och jag får snabbt ett nytt bakhjul och kan cykla vidare. Tyvärr var det en 11-28 och jag är så lycklig för att jag har en 11-32 på min egen cykel. Herregud vilken skillnad det är på 28-30 och för att inte tala om 28-32. Skulle inte klara mig med bara en 28a, det skulle inte gå, mina benmuskler skulle lämnat kroppen för länge sen. Såklart inga problem att nå toppen sen med så mycket vila, men känns surt att återigen få sista 2-3 km förstörda idag igen, men men, shit happens och imorgon är en ny bra dag! Efter målgång så rullar jag ner till hotellet och dushcar/äter och fixar lite. Sen tar jag med mig mitt lånehjul och beger mig till race village och hoppas på det bästa. När jag kommer fram så står ena Mavic-mannen med mitt hjul och har precis fixat det. Jag fick vänta kanske 3 minuter innan jag kunde ta det och gå tillbaka till hotellet. Det är så fantastiskt bra så det finns inte, lite av det som vi betalar för på det här äventyret, att få saker fixade och inte behöva lägga energi på det själva. Det gör allting så mycket lättare!