Ni vet den gamla klyschan “det viktigaste är inte att vinna utan att deltaga“? Hur många av oss har inte skrattat lite hånfullt åt den och tänkt att “vad f´n, klart det är viktigt att pressa sig, slå personbästa, slå världsrekord varje gång och vinna“. Jag tror de flesta av oss har tänkt så både en och två gånger.
Såhär i Vätternrundantider är det lätt att förblindas av just det där med “att vinna”. I kretsarna jag befinner mig i så är det mer “rätt” att slå rekord och pressa sig till stordåd än att “bara” cykla. Att “bara” cykla kan snarare vara lite mer uppseendeväckande, “men kom igen, vad gör du i den där slögruppen, bättre kan du väl? SUB10? VA? Vad håller du på med?” o.s.v. Det är mer regel än undantag att spy i diket och sen cykla vidare som ingenting har hänt. Och jag säger inte att det är någonting fel med det, det är ju skitkul att slå rekord, att pressa sig, att bli lite bättre för varje gång och att se hur långt det går att pressa sig själv.
Personligen så har det inte varit möjligt att pressa mig själv på cykeln på ganska länge. Efter Vätternrundan 2013 när jag, för att kroppen och framför allt benen började strula så jag helt plötsligt inte orkade någonting, fick kliva av redan innan Jkpg för att det inte fanns något mer att ta av, så gick luften ur. Det tråkiga är att luften tyvärr aldrig riktigt kom tillbaka efter det. Jag letade länge efter en lösning på vad det var för fel på mina ben, varför jag fick mjölksyra bara av att närma mig ett motförslut, varför jag blev ifråncyklad av personer som jag tidigare cyklat ifrån, varför benen sa ifrån, varför jag inte klarade av att pressa mig själv länge. Det gav ingen vidare energi när det dessutom blev ifrågasatt av träningskompisar, när jag fick anmärkaningar på att “det är bara mentalt, kom igen nu” och när jag följde med på “lugna” rundor och blev lämnad ensam, hade den sista lilla luften inte gått ut innan så gjorde den definitivt det efter det.
Det följde en tid med läkarundersökningar, naprapater, massörer, kiropraktorer, blodprover, alla möjliga konstiga undersökningar, magnetröntgen o.s.v! Men nej, det fanns inget medicinskt fel på mig, “kanske var det mentalt ändå då“?
Fast jag hittade lösningen på mina benproblem vintern 2014 och lyckades efter intensivt rehabiliterande i nästan 8 veckor bli kvitt alla problem (tack Access Rehab och David Felhandler). Så hjälpte det inte i längden. Intensivt rehabiliterande betydde i detta fall 2 olika övningar, den ena skulle göras fyra ggr om dagen och den andra en gång i timmen, VARJE veckan timme, VARJE dag i veckan, tills det blev bra. Jag var motiverad och det var lätt att göra övningar och sköta sig. Det blev bra, helt otroligt och jag var så nöjd. Jag slutade med övningarna, jag hoppade upp på cykeln och skulle pressa mig själv till stordåd igen men nej, ganska snabbt gick det upp att det skulle inte funka den här gången heller. Hade jag bara varit lite smart, haft lite mer hjärnceller och inte börjat med att pressa mig själv, utan fortsatt med övningarna och taggat ner, så hade det säkert blivit roligt att cykla igen och benen hade säkert fortsatt fungera och det hade säkert gått att bygga upp till stordåd på sikt. Energin och glädjen hade kanske kommit tillbaka, men det fanns inget fokus på att hitta dit, det fanns bara att fokus på att göra stordåd. Äntligen var problemen borta, nu skulle jag få köra skiten ur mig igen, YES!
Helt ärligt så var det under 2014 faktiskt nästan aldrig roligt att cykla i grupp, det fanns alltid den här oron för att bli ifråncyklad, för att benen inte skulle fungera, för att jag inte skulle orka, för att jag inte hade energin och kraften, för att jag skulle vara sämst, igen. Jag slutade cykla med människor, jag slutade defintivt cykla med mina vänner, för det var aldrig någon som ville cykla på mina villkor och är man energilös och omotiverad vill man ju inte ha sympati-snigel-cykling på schemat. Det var roligare att cykla själv.
Tycker man att någonting är tråkigt, så är det svårt att motivera sig att gå in en relativt lång rehabilitering igen för att man ska komma tillbaka. Så jag försökte aldrig att göra något mer åt mina problem, det fanns faktiskt ingen energi, jag slutade bry mig bara. Jag kunde ju cykla, om än inte så fort och mestadels på egna villkor, men det viktigaste var ju egentligen att det gick att cykla, även om det inte var på det sättet som jag kanske ville innerst inne.
Eftersom jag är ganska korkad (Läs: rejält dum i huvudet) så anmälde jag mig ju till alla lopp igen för 2015. Återigen skulle det göras stordåd. “Yes, NU måste det väl funka?”. Det är ju lätt att tänka, när man har problem, att om jag bara försöker igen så löser sig allt av sig självt. Det är lätt att glömma bort att man måste göra jobbet för att bli av med sina problem, tiden löser sällan problemen åt en.
Jag skaffade tidigt under hösten en cykel-PT, “för nu attans ska det cyklas“. Sen gick min far bort och det tog mycket tid och energi, men jag lyckades ändå träna på relativt hyfsat. Jag hade fortfarande problem med benen, för inte la jag någon energi på att göra några rehabövningar, jag hade ju en coach och ett schema att sköta liksom? Jag skulle ju göra stordåd, utan att ha tagit tag i mina problem, IGEN!
Sen vet jag inte vad som hände, men i tidig vintras efter en helg bortrest med jobbet så kom jag hem, slutade bara tvärt träna, ett uppehåll som höll i sig i 10 veckor och samtidigt bestämde jag mig för att jag ska inte köra några subgrupper, eller lösa tävlingslicens, eller göra någonting annat med stress och press under 2015. Mallorca-resan i påskas blev som en omstart, jag var lite orolig innan eftersom jag inte cyklat eller tränat på 10 veckor, men det funkade bra ändå. Jag behövde aldrig pressa mig, jag kunde “bara” cykla.
Tyvärr har jag inte haft någon energi och motivation för att ta tag i min rehab igen, jag har gjort något halvhjärtat försök här under våren men det har inte blivit så seriöst som det måste vara. Men jag bara måste säga att efter de senaste veckorna så är det ÄNTLIGEN roligt att cykla igen!! Äntligen! Det är roligt, med andra personer, jag är inte rädd för att någon ska cykla ifrån mig. Jag kan köra en fartsträcka med en långsammare grupp och acceptera att jag inte är först i mål, det gör inget. Det är roligt ändå, det har det inte varit på nästan två år.
Eftersom det viktigaste för en cyklist efter ett lopp är att berätta vilken tid man fick, så är jag himla nöjd över att jag har sänkt mina personsämstan rejält på alla lopp jag deltagit i år. Jag tror faktiskt jag sänkt personsämstat på Siljan, Halvvättern och Vätternrundan med mellan 1h10 och 1h30 min! Det är väl inte så illa, egentligen? För ett år sedan hade det varit otänkbart, “men herregud, jag kan väl inte ha dåliga tider registrerade på mitt namn?”. Det var ett otänkbart scenario, då hade jag hellre struntat i att cykla helt.
Men nu är inte tiderna det viktigaste, längre, utan att det är roligt att cykla igen och framför allt att det är roligt att cykla i grupp och cykla med andra personer. Det är befriande att varje träningspass inte handlar om vem som kan hänga av flest personer, utan att det handlar om att cykla, tillsammans. Ja, det här kanske låter “smörigt” för många av er som läser, men det struntar jag i, för även om jag älskar att pressa mig också och köra slut på mig så måste ju kroppen och benen vilja det också, det spelar ingen roll vad jag vill om kroppen och benen säger ifrån. Jag försökte så länge komma tillbaka till “pressa skiten ur mig“-nivån och insåg väldigt sent att jag borde ha fokuserat på att bara finna glädjen i att cykla så skulle det antagligen ge energi för att bli kvitt mina problem på riktigt.
Men oroa er inte, jag SKA cykla Vätterrundan nästa år.. det SKA gå snabbare än SUB10 som årets runda blev. Det faktiskt gå så fort som SUB9, jag nådde ju bara 9.02 och hade ni frågat mig för ett halvår så hade väl SUB8 eller SUB7 varit “the way to go” men för att det även fortsättningsvis ska vara roligt att cykla så gäller det att skynda långsamt med att pressa sig. Förhoppningsvis räcker energin över att det är roligt att cykla igen, till att sköta mina rehabilitering tillräckligt många veckor framöver för att benen ska bli bra igen. Och när dom väl blir det, så ska jag definitivt inte sluta med rehab:en och börjar cykla snabbgrupp 10 gånger i veckan (det är fritt fram att dunka mitt huvud i en vägg och fråga om jag är dum i huvudet på riktigt i så fall).
Och blir det mot förmodan aldrig bättre än såhär framöver, så ska jag nöja mig med det faktum att jag faktiskt kan cykla i max ungefär 30-32km/h-snitt och det räcker väl ganska långt egentligen? Randonneurerna är väl ganska trevliga annars, egentligen?
