Post Marmotte: Utdragen förkylning

Belöningen för att ha tagit sig igenom Marmotte blev dessvärre en rätt utdragen förkylning. Men det är lite mitt signum, om jag gör något så gör jag det verkligen helhjärtat. Inga halvmesyrer här inte. Det gäller även förkylningar, blir jag väl förkyld, då blir jag förkyld. Jag tolkar det som om min kropp är rätt så motståndskraftig ändå så att när jag väl blir smittad så är det något lite mer aggressivt som det tar lite längre tid att bli av med. Jag har passerat stadiet när näsan rinner så mycket så att man går över till att trycka in två bomullstussar i näsborrarna för att man inte orkar snyta sig hela tiden till stadiet med lite hosta och rossliga lungor. 2-4 dagar återstår skulle jag gissa med andra ord.

Det kliar verkligen i cykelbenen nu, 8 dagar utan att få cykla kan ju inte vara mänskligt. I helgen har jag istället ägnat mig åt viktiga ting så som att bland annat plantera om min örtodling. Egentligen borde jag nog låtit bli för det ter sig eventuellt som så att hälften av grejerna nog fick sätta livet till, ehrm. Känns som en tant-sak det där, hade mamma gjort det så hade säkert allting överlevt plus förökat sig. Myntan verkar överlevt i alla fall och det är ju egentligen det viktiga (så man kan göra Mojito).

Jag har även ägnat en lördagskväll åt att detaljstudera varenda klättring på Haute Route med reaktioner i stil med “men det här är ju inte så farligt” till “herregud, är dom på riktigt eller?”, “men här går det ju inte att cykla“, “men vi har ju redan cyklat uppför 3 berg, det här går ju inte också“, “helvete, det här kommer ju aldrig gå“, “jag måste sluta äta fram till september” samtidigt som jag spelade sönder ett gäng franska poplåtar så till den grad att Grooveshark frågade mig typ 10 gånger om jag fortfarande var i livet.
Ax_Bonascre_Ax_les_Thermes_profile
Ser inte alls tungt ut, inte alls.

Egentligen tycker jag att det är dags för Haute Route nu, jag har ingenting mer att vänta på! Låt mig cykla bara. Fördelen med att det ändå är 7 veckor kvar är att jag a, hinner bygga om min Dura Ace Di2 bakväxel till att kunna lira med 11-32 (har kört 11-28 innan men det räcker inte i Pyreneerna) samt b, hinner sluta äta choklad och minska kroppsvikten med 5-10 kg (kommer göra all skillnad i världen i Pyreneerna).

Nej men, lite mer fransk popmusik och halstabletter så kanske det blir en bra måndag det här också!
DSC_2748-1

Vänern Runt – Bilderna

Så, det tog ju bara sju svåra år men nu har jag lyckats placera “alla” två miljoner (läs typ 50) bilder från Vänern Runt i ett litet webalbum. Jag förstår att det är säkert minst ett hundratalet personer som suttit och väntat, eller inte. Livet kom lite i mellan senaste veckan i alla fall och det kan man ju inte göra så mycket åt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad har hänt sen sist då? Skaver det fortfarande i rumpan eller? Känns lite jobbigt att det sista jag publicerade för en vecka sedan handlade om skav i rumpan och någon finsk bastugubbe. Jag kan meddela att bastugubben lyser med sin frånvaro, skaven är alltså borta. Det var egentligen inte så farligt, men när man sitter på en sadel hela dagarna så blir det lätt kännbart om sadelkanten gett skav på skinkorna, så är det ju bara. Jag bara funderar nu på vad som kommer hända på Haute Route? Om jag får skav av ~20h´s plattkörning, vad ska jag då få av ~40h i bergen? Ska jag behöva cykla runt med en assosburk i ryggfickan?

Faktiskt på Vänern Runt så såg jag redan under andra dagen en gubbe som “fyllde på” i de nedre regionerna i depån. Det såg mycket märkligt ut och jag vet inte varför, men vissa saker vill man inte se men ändå kan man inte låta bli att titta tillbaka. Först såg jag bara honom med någonting i handen, sen såg jag i ögonvrån hur han började dra ut cykelbyxorna från magen och här borde man ju låtit blicken vandra vidare för vem vill se en svettig gubbe stå och kladda assoskräm i skrevet? Men inte då, naturligtvis tittar jag tillbaka och får se hur en näve full med kladd åker ner i byxorna och sen blev det för mycket på riktigt så då slutade jag faktiskt titta. Ehrm, är det Haute Route-stilen kanske? Kanske är det ingen som bryr sig?

I samma depå såg jag faktiskt en kille med magcykeltröja också, rätt var det är så sticker det bara fram en hårig mage i ögonvrån, och där var han. Teorin att han faktiskt hade en magtröja och inte bara råkat glömma dra ner tröjan bygger på att även Robban och Johan såg honom, fast i tredje depån. Känns som om det måste dra ganska kraftigt när man väl börjar cykla igen, fast det kan ju ha varit en depågrej. Han kanske försökte ragga? Oklart om det lyckades.

Loppets bild togs hur som helst på Janne i korvdepån och kompletteras med loppets citat som Robban fick ungefär 1h senare när han dök upp i depån och gjorde precis samma sak som jag gjort tidigare, “Karro har redan varit här och fotat mig, det ligger säkert på Facebook redan“. Man får stå ut med ganska mycket ibland, förlåt Janne!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vilken hjälte…

I rumpan på en Randonneur

Trots att jag tycker att jag har cyklat förhållandevis mycket i både distans och tid så har jag faktiskt aldrig cyklat förhållandevis mycket tre dagar i rad. Vänern runt visade med andra ord vad innebörden av rumpskav egentligen är. Tre dagar, 60 mil och någonstans en bit under 20 timmar i sadeln, det borde man väl klara? Har man inte testat så vet man ju inte vilka besvär och blessyrer som kroppen svarar med.

Normalt när jag cyklar mycket och länge så kan jag få skav i området precis mellan insida lår och underlivet (ursäkta nu, nu kommer resten av inlägget bara gå över gränsen åt alla håll och kanter, så fokusera på morgonkaffet och sluta läs om det känns jobbigt). I det lilla vecket som är precis där så kan det uppstå viss irritation i alla fall, men det är ingenting som inte lite (läs en rejäl näve) assoskräm (läs rövkräm) råder bot på.

Det är ungefär så mycket skav som jag kan få av mycket cykel, jag brukar aldrig få besvär med rumpan eller själva underlivet i sig utan det är bara det där lilla “mellanområdet” som kan bråka. Men i alla fall….

I lördags efter kanske 10 mil så började det strama och bränna lite i rumpan. Jag tänkte inte mer på det, i söndags när jag hoppade upp på sadeln så hade jag för första gången i mitt liv smort assoskrämt långt ut på skinkorna. Det gick säkert åt en hel burk på morgonen. Kanske hade jag gått för långt för det kändes ungefär som att sitta på en blöt svamp resten av dagen (och då var det ingen överproduktion av rumpsvett eller andra kroppsvätskor som var orsaken). Söndagens 13 mil var mest jobbigt för rumpan, faktiskt av Vänerns nästan 60 mil så är det jobbigaste minnet att rumpan gjorde ont.

Jag hade ju inte vågat titta på rumpan innan jag kom hem igår, det känns lite obekvämt att stå i ett öppet omklädningsrum och spegla sig i stjärten också. Det kanske inte de andra damerna i omklädningsrummet uppskattar. Igår när jag kom hem så var det däremot fritt fram, och herregud vad det ser ut (eller ok, så illa är det inte men det syns ju att något inte riktigt är så trevligt som det borde vara). Det är som om min rumpa gått en match med en finsk bastugubbe och hans björkris (och det var helt klart rumpan som förlorade matchen, med råge). Herregud, så mycket stryk har den aldrig fått förut (elleeer?).. ehrm, men nej. Inte på en cykel i alla fall.

Nu vet jag hur Randonneurerna typ känner sig efter två dygns cykling och typ en halv vecka återstår, eller tror ni att deras rumpor är gjorda av läder? Det kanske blir så automatiskt när man når över 70 bast och har cyklat tvåmiljoner mil under sin livstid…

Kvällens introduktionsträning ute vid Brostugan var ingen behaglig upplevelse för rumpan det heller, inte ens trots ett cm-tjockt lager med idomin. Nej, nu blir det rumpvila och återhämtning av densamma i några dagar så det går att cykla igen utan att fortsätta ge bort segern till den finska bastugubben!

I besvikelsens skimmer

Det har inte varit helt roligt att inse att alla mer eller mindre “cykla-fort-eller-snabbt-eller-ens-lite-snabbare-än-30km/h“-projekt närmsta tiden gått i sank. Inte för att jag egentligen har något enormt behov av att cykla tills jag kräks varje gång jag cyklar. Men ändå!

Jag gillar snarare alla nivåer av cykling och den fantastiska variationen man kan få, jag cyklar gärna, snabbt, tills jag ligger i ett dike och kräks av utmattning, lugnt med knapp styrfart så man SPD-vurpar om någon blåser på en från sidan, i skogen, på asfalt, tempo, landsväg, MTB, grusväg, CX, med nybörjare, som ledare, som vanlig cyklist, med mycket fika och så vidare. Allt som rimmar cykel ungefär. Eller ogärna när det regnar, eller blåser för mycket motvind…

Efter Spanien så höll jag mitt löfte och cyklade inte på exakt två veckor, sedan blev det en MTB-tur i skogen! Mycket uppskattat. Benen/ryggen då? Första veckan så tränade jag inte alls. Eftersom problemen i grund och botten kommer från dålig rörlighet i höften/ländryggen så rimmar det illa med att cykla “hur mycket som helst” i Spanien och sen när höften/ländryggen blivit lagom igenkorkad så lägger jag mig på soffan en vecka. Det gjorde mest ont i benen/ländryggen, hela veckan faktiskt. Oskönt!

Däremot behövde jag vara lite besviken ett tag och inte tänka så mycket på träning. Det går inte allt lägga ner allt man tänkt sig närmsta 1.5 månaderna och sen ska man direkt hoppa på något nytt. Det går bort! Inte för att besvikelsen gått över men man kan ju inte älta i evigheter, det kommer ju inte bli bättre i benen för det. Den här veckan har jag därför börjat med mina rehab-övningar igen (om någon tror att jag är omotiverad så pröva att ha två övningar (den ena á 10 reps och den andra á 4 reps) som ni ska göra EN gång i timmen HELA er vakna tid). Detta bara för att kunna göra en så grundläggande sak som att kunna cykla med kraft. Puh.

Min naprapat tipsade om att jag kanske borde gå på rörlighetspass, vilket jag också gjort. Jag fick träningsvärk av att stå och stretcha på kroppen i 55 minuter? Ganska mycket träningsvärk. Är det något fel på mig eller? Gubbstelheten har verkligen satt igång alldeles för tidigt.

Om det ger effekt så det går att cykla med lite kraft any time soon får vi se. Annars får det väl bli fikacykling en säsong till då. Suck. Den där medaljen på Haute Route kan man ju glömma också med sega ben, då kommer det bara bli en ren överlevnadskamp. Kanske är bra att det norrländska pannbenet får jobba lite också? Vad vet jag.
_DSC0361
Lite SuperMario-varning här men ganska gulligt ändå med POC-matchningen!

Dags att summera februari!

Äntligen en till månad till ända och det är dags att summera sina “bedrifter”!

Totalt har det blivit inte mindre än:
21,46 km på crosstrainern!
61,46 km på trainern!
210 minuter styrketräning!
370,89 km cykling i “snöyra”!
125,19 km längdskidåkning!
13(!) totalt träningsfria vilodagar!

Totalt alltså 2448 minuter och 574,8 km och ändå 13 vilodagar!

Egentligen spelar alla siffror ingen roll, det var lite färre minuter än Januari men å andra sidan lite fler km:er! Petitesser i sammanhanget! Februari var 50% bra och 50% crap, i mitten på månaden gick en nära familjemedlem bort, sen fail:ade jag Vasaloppet och blev sjuk, och sen begravdes personen ifråga så sent som igår. Det tar lite fokus från träning med mera och träningen blir liksom ganska oviktig i sammanhanget. Nu hoppas jag att Mars bjuder på noll sjukdagar, noll sorg och mer kontinuitet.

Trots att jag tyckte att lösgodis och en Wienersemla var lämplig middagsmat häromdagen så sa vågen -5,3 kg i Februari! Det kanske blir en bergsget av mig också, eller vad tror ni? 9 veckor utan sötsaker tycker jag ändå är ganska bra så det rör mig inte så mycket att jag trillade dit. Jag laddar om för 6 nya veckor “off the wagon“, sen har jag gått ner det som jag behöver för att kunna cykla snabbare och klättra upp för berg lättare. Då är jag nöjd och kan fokusera på att bara bli bättre och bättre!

Tyvärr känner jag mig fortfarande lite seg så det får bli träningscomeback på måndag! Då ska jag ut och cykla no matter what!