Revansch efter fredagens härdsmälta

Igår fick jag äntligen revansch efter fredagens härdsmälta på väg upp till Uppland. Jag var ju ute i nästan 6 timmar i fredags, och eftersom jag bara cyklade runt 4h20min av dessa så kan ni ju ana att det gick åt lite tid åt andra stillasittande aktiviter. Fascinerande ändå att dålig uppladdning kan göra så mycket med orken.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tyvärr blev det inget distanspass i lördags, för bakdäcket hade tappat trycket under natten och när jag försökte pumpa upp det så började slangen titta ut lite väl mycket. Jag fick i 5 bar ungefär och tänkte att det kanske fungerar en stund, efter 11 km tröttnade jag på känslan av platt däck, vände hem och tog en kort löptur istället.

Jag hade ändå tänkt tvätta och meka med cykeln igår nämligen så då la jag i en lagningslapp på insidan av däcket och bytte plats på fram- och bakdäck. Känns onekligen tryggare att ha en skada på framdäcket med tanke på att trycket från ekipaget är betydligt lägre där. Nya däck är beställda inför Haute Route i alla fall, då ska allt vara i topp-skick!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår, på samma distans som i fredags, så var jag ute i under 4h och ägnade 3h30min åt att cykla exakt samma sträcka som sist. REVANSCH! Tyvärr var det samma vägar och samma orange-färgade cyklist så jag har inte så många roliga bilder att bjuda på (det blir ju onekligen rätt beigt att cykla omkring och fotografera sig själv hela tiden). Kvällens behållning var annars, förutom vädret, att de första 5 milen gick i nästan 33km/h-snitt. Årsrekord för solokörning på landsvägshoj tror jag minsann! Det finns hopp om mig också med andra ord!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Distanspass och halvbonk

Idag tänkte jag att jag skulle få till ett riktigt distanspass på 3-4 timmar. Ungefär 11 mil var tanken. Eftersom det är Haute Route snart (ni vet, 20.000 höjdmeter, bergsget, lättviktare och bla bla bla) så tänkte jag att det kan vara fördelaktigt att skrota de sista kilon som går innan det är dags. Jag kommer ju antagligen ta mig runt oavsett (ni ser, hon är redan kaxig, vänta tills jag ligger där i fosterställning vid frukosten 05.00 på dag 4-5 och gråter av utmattning redan innan start), men med mindre kilo kanske det blir lättare hur som helst.

Distanspass, kaloriunderskott, det kan vara en svår nöt. Det är skillnad på kaloriunderskott och svält liksom. Ingen orkar cykla helt dränerad på energi, speciellt inte ett distanspass på 3-4 timmar.

Det började bra, jag kände mig pigg och fräsch och “oj vad roligt det ska bli, och vad fint väder“. Sen cyklade jag på en stor sten mitt i den lyriska yran och drog upp ett litet hål i däcket. Detta bara efter en knapp timmes cyklande! Punkteringen var ett faktum, det tog typ 0.5 sekunder så var bakdäcket helt tomt.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklar ju inte omkring med ett däck i bakfickan så jag tänkte att det får väl hålla så länge det håller, vad kan gå fel liksom? Det blev ju ett hål så slangen syntes, men den bubblade liksom inte ut så det kändes ändå som om det kunde hålla. Lärdom till framtiden, ha alltid en bit gaffa/eltejp på en av kolsyrepatronerna. Hade varit guld värt vid ett sånt här tillfälle.

Efter lite möda lyckades jag fixa problemet och ta mig iväg igen, tyvärr brände jag en kolsyrepatron i onödan för när den var tom så hade jag en liten bubbla på däcket precis vid ventilen. Tyvärr hade slangen letat sig upp och tryckt upp däckkanten. Jag tänkte en snabbis, “men det kanske går en bit” … men efter två hjulrull så märktes det att det går INTE. Bara av med allt och fixa, ny patron och sen färdigt.

Lite avbrott i det fina flytet och sen iväg! Efter två timmar började jag bli rejält seg i huvudet och kroppen. Riktigt urlakad. Jag stannade och fyllde mina flaskor och sen hittade jag en plats i skuggan och vilade en stund. Mitt huvud gillar verkligen inte ihållande sol, inte alls. Speciellt inte om man redan är lite energitom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen satt jag där en stund och gömde mig från solen och drömde om bad och kalla drycker. Jag insåg ju tyvärr snabbt att jag aldrig skulle komma fram om jag bara hängde i någons trädgård så jag kände mig tvungen att cykla iväg efter en kvart eller så. Tyvärr fortfarande rätt så energitom eftersom jag valde medvetet att inte ta något med mig att äta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklade ändå på förhållandevis ok och försökte njuta så mycket som möjligt av vädret, de fina bilfria vägarna och omgivningen. Ibland när jag cyklar långt själv så har jag för vana att lyssna på musik (ja, det kan vara farligt men det är ju inte förbjudet för hörselskadade och döva att cykla direkt). Jag tycker det kan vara ganska skönt med musik ibland. Speciellt om man är riktigt trött. Rätt låt kan ju pigga upp vem som helst. Tiesto räddade mig idag, den mannen gör ju underverk med vilken låt som helst! Dagen till ära ägnade jag mig åt solosjungande med röstläge modell högt och var flera gånger tvungen att vända mig om bara för att kolla att jag verkligen var ensam på riktigt. Pinsamheten av att cykla omkring och sjunga och ha någon på rulle efter sig vet ju inga gränser. Jag klarade mig idag dock.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Efter drygt tre timmar så insåg jag att det här inte riktigt var värt, så jag bestämde mig för att stanna i nästa lilla ort och nödfika. Det fick bli en fulfika på ICA i metropolen Örsundsbro. En banan har aldrig smakat bättre, eller en kall cola, eller en macka med vitt bröd och kyckling. Den fikan räddade nog dagen från total katastrofdålig. Sen rullade jag vidare, fick äntligen lämna de uppländska slätterna och leta mig in på skogsvägar i skugga från solen och i skydd från den elaka motvinden som enligt Yr.no skulle vart medvind(!).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
4h10minuter senare nådde jag slutmålet och möttes av något i stil med “du ser mer sliten ut än efter La Marmotte“. Men TACK för den. Fast det kändes så också. Jag sov dåligt i natt, var trött och hade ätit för lite för att orka med ett distanspass. Solen och motvinden tog mig och då är man ganska svag.

Men det kunde vart värre. Ett bra distanspass och några gram har jag säkert gjort mig av med på vägen och allt räknas ju. Jag tror inte fikan förstörde något ur den aspekten, snarare tvärtom.

Imorgon ska jag försöka distanspass:a igen, men då blir det mycket sömn och en rejäl frukost innan så blir det nog mycket bättre än idag!

Snikbilder från La Marmotte

Utefter La Marmotte så stod det officiella fotografer och knäppte kort (och inofficiella för den delen också). Tyvärr är jag för snål för att köpa bilderna för minst(!) 20€ (styck) så jag nöjer mig med snikvarianten av dem istället. Bilderna är ju riktigt fina, men priset känns inte riktigt värt. Eller kanske om man hade fått se dom på riktigt innan, men den möjligheten finns ju inte. Svårt att se hur det ser ut när det är en stor logga över halv bilden.

Hur som helst så gillar jag dom två första extra mycket, glädjen över att köra nedför Galibier överskuggar verkligen tröttheten som fanns i kroppen efter 150 km och nästan 4000 höjdmeter! Jag längtar tillbaka!! Tror detta är, efter Puig Major – Soller på Mallorca, den roligaste utförskörningen jag någonsin kört.
5892081_Screen 5892090_Screen 5905911_Screen 5905914_Screen 5928855_Screen 5928858_Screen 5928860_Screen 5941749_Screen 5941751_Screen 5941752_Screen1

Annars då?
Jo, men jag är stenförkyld. Riktig mansförkylning. Som att be om det att flyga hem dagen efter loppet när kroppen är som mest nedbruten, men vad ska man göra? Jag har tid att vara sjuk nu så det gör inget. Tror snarare det är bra så får kroppen tid att vila extra. Jag känner mig pigg i benen och har längtat efter att cykla enda sen jag kom hem. Men kroppen är nog tröttare än jag vill medge. Igår somnade jag vid 19-tiden, klev upp vid 22 för att titta på fotbollen men orkade med ungefär 60 minuter och sen sov jag hela natten fram till 8 i morse utan problem. Några dagar till med extra sömn så är säkert både Marmotte och förkylningen ur kroppen lagom till början på nästa vecka!

Tills dess blir det väl varm choklad frysandes under duntäcket samtidigt som det är 30(!) grader utomhus. Kontraster!

La Marmotte 2014 – Race report

Eftersom jag delade hus med 8 snabbcyklister så visste jag redan på förhand att La Marmotte skulle bli ett äventyr på egen hand (hur ensam man nu kan vara bland 7000 andra cyklister?). När huskamraternas klockor började ringa redan innan 5.30 sov jag gott vidare en timme till. Frukosten intogs i rask takt och då var övriga redan på väg ut till starten som gick 7.50 för oss. Dom ville få en plats långt fram, jag tänkte bara att om jag tar en plats långt fram kommer bara flera tusen cyklister behöva cykla om mig och det är onödigt för dom och inte så motiverande för mig så jag kan lika gärna ställa mig långt bak. Jag fick sällskap av Mats som inte hade exakt lika bråttom som dom andra.
DSC_3808-1 DSC_3809-1
DSC_3812-1

Starten gick och vi rullade iväg bara 5 minuter senare på helt avstängda vägar genom Bourg d’Oisans och vidare mot Col Du Glandon. Jag sa snabbt hej då och önskade Mats lycka till för jag visste att honom skulle jag antagligen inte se igen.
DSC_3834-1 DSC_3842-1Mot Glandon är det platt, jag tryckte på lite av bara farten men inte överdrivet hårt. In i första stigningen hade jag bara lovat mig själv att ta det lugnt och inte låta mig dras med i alla andras rasande tempo. Jag placerade mig till höger och tog det lugnt och i min egen takt, cyklade om en del men blev omcyklad av desto flera. Rätt häftig känsla att klättra upp för berget och se en slingrande orm av hundratals cyklister både framför och bakom sig. Ännu häftigare att biltrafiken var helt avstängd och att vi verkligen hade hela berget till vårt förfogande. När jag körde upp 3 dagar tidigare hade jag stannat och vilat några gånger på vägen, planen idag var att inte behöva göra det utan att hålla ett tillräckligt lugnt tempo för att orka cykla hela stigningen i ett svep. Ungefär halvvägs när det blir som brantast (11%) så dyker Martin upp och hälsar och undrar var alla andra är. Jag förklarar att dom antagligen är långt fram. Precis då ser vi Mats stå i en vägficka och han ropar att han har punkterat. Jättetråkigt men sånt som händer! Martin sa hej då sen och stack iväg i ganska bra fart. Mats såg jag aldrig mer under loppet.

Col du Glandon går av bara farten och jag tar mig upp nästan 30 minuter snabbare än vad jag gjorde ensam 3 dagar tidigare. Jag känner mig jättenöjd och inser att det finns en stor chans att faktiskt hålla tillräckligt bra fart för att hinna tillbaka till Bourg d’Oisans innan klättringen till Alpe d’Huez stänger 18.15! Hela dagen tänker jag att det här är bara uppvärmning, det börjar vid foten av Alpe d’Huez! Uppe vid Glandon är det kaos i depån och jag hittar efter lite möda vattenpåfyllningen och fyller snabbt mina flaskor, jag har mat + resorb med mig och behöver inte köa för energidryck + mat där det är ännu mera kaos. Här är tidtagningen avstängd inför utförskörningen som är loppets tuffaste och som man varnar för innan. Jag pustar lite extra men ger mig iväg ganska kvickt för att inte behöva cykla resten av dagen med kniven mot strupen.

Utför Glandon är det utmanade, i varje farlig serpentin står en flaggvakt och viftar med en gul flagga. Jag lär mig ganska snabbt att när det flaggas, då ska man bromsa. Efter bara 4-5 serpentiner flaggas det intensivt och runt hörnet står en ambulans, det första jag ser är ett foliepaket vid vägkanten och jag kan inte släppa situationen med blicken först jag ser ett huvud sticka upp. Mannen rör på huvudet och åmar sig och jag pustar ut, hellre en person i smärta än ett stilla paket med bara en kropp. Det tar såklart udden av glädjen att köra utför när man ser sånt men utförskörningen är inte klockad, det flaggas överallt och det känns ändå ganska ok att köra hela biten ner till botten. Innan tidtagningen börjar igen stannar jag och skickar ett SMS och meddelar mig tillbaka till husets tre icke-cyklister var jag är någonstans och hur det går. Sen rullar jag vidare.

Plattkörning i några mil, jag känner mig förvånansvärt ofräsch. Jag hamnar bakom två ganska långsamma cyklister men orkar inte gå ut i vinden och göra någonting själv. Efter ett tag kommer en betydligt snabbare grupp som jag hänger på, hjälp inser jag snabbt, det här går ju för fort men jag vägrar släppa hjul för jag vill inte vara ensam i vinden. Efter en mil kanske kommer vi återigen ikapp en långsammare grupp och grupperna flyter liksom samman och tempot sjunker lite och jag andas ut. Col du Telegraphe närmar sig, jag går in i vattendepån och fyller mina flaskor innan klättringen. Jag passar även på att gå på toa och funderar intensivt över vem som kom på att tjejer ska ha hängselcykelbyxor och tröjor med en dragkedja som inte går att dra hela vägen ner. Det är lång kö till toaletterna som jag inte vill vänta på så jag sätter mig halvnaken i sällskap med två andra tjejer i ena kanten av depån och vi konstaterar snabbt att det är samma för alla och att ingen bryr sig om hur lite kläder vi har på oss. När jag ska ta på mig tröjan häller jag ut innehållet från två av ryggfickorna på gräset, irritationen sprider sig men det är inte så mycket att göra åt saken.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Col du Telegraphe, 12 km och cirka 7%, det här är ingenting tänker jag, det är bara uppvärmning fortfarande. I botten av Telegraphe skyltas även Galibier, 34(!) km, jag motiverar mig själv med att det inte är sant. “Det är ju f´n 12 till Telegraphe, 4 km utför och sen BARA 18 km upp till Galibier“, jag har läst på innan och vägrar låta tankarna fokusera på att det faktiskt är 34 km framöver där åtminstone 30 km är rakt uppför. 12 + 18 km känns mycket lättare. Asfalten uppför Telegraphe är uppfräst, jag irriterar mig lite, jag börjar bli trött, mitt bakhjul plingar lite ibland för att några ekrar tar i bakväxeln (hjulet flexar lite för mycket när det är brant och jag trycker på hårt). Jag börjar önska att bakhjulet ska gå sönder, “snäll, kan inte några ekerj´vlar gå av nu så jag inte behöver fortsätta“. Jag ser Mavic-mopeder med reservhjul och tänker att “dom har säkert inget hjul som passar till mig ändå“. En bit upp kommer jag ikapp två belgare, en far och son såg det ut som. Dom börjar sjunga, mitt i backen, jag vill dö, jag försöker cykla om dom, då börjar dom sjunga ABBA ännu högre. Jag känner mig träffad men orkar inte kommentera. Efter ett tag tappar sonen sin vattenflaska och tystnaden lägger sig och jag kan andas ut. Här börjar folk bli sociala, det är säkert flera som är trötta, jag träffar en dansk som berättar att han sett mig hela dagen, “jag har cyklat om dig flera gånger men efter varje depå är du före mig igen“. Han önskar lycka till och säger att “vi ses väl på toppen?“. Telegraphe blir aldrig värre, det är bara samma, hela tiden, när det är 1 km kvar kommer en ung fransman upp bredvid mig och berättar lite glatt att “jag såg dig nere i botten vid tunneln, men sen kom jag aldrig ikapp dig, jag har försökt i en mil och nu är jag äntligen ikapp“. Han kallar mig “True Champion” och drar vidare. Jag inser att övriga 240(!) tjejer längst banan är ganska små, så det kanske är därför den orangefärgade klumpen sticker ut lite. Uppe vid Telegraphe möter jag dansken igen, vi utbyter några ord, jag äter rejält med energikakor för jag vet vad som väntar. Jag fyller mina flaskor, skickar snabbt ett SMS igen och meddelar hur det går och sen rullar jag nedför.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

4 km nedåt och sen börjar det roliga på allvar, Galibier! 2645 meter över havet, dit ska jag. Nedförskörningen går för fort, sen vänder det uppåt. 18 km. Upp upp upp upp. Efter 2 km kommer en till matdepå, jag har tillräckligt med energi på mig men stannar ändå en halvminut bara för att äta en halv energikaka i lugn och ro. Sen rullar jag iväg igen. Här träffar jag en ny dansk, i svartrosa kläder. Han tycker att jag är det starkaste han sett, han undrar om jag är på riktigt, jag tackar ödmjukt och förklarar att starka ben kommer man långt med. Han är trött och stannar efter ett tag. Jag harvar vidare. Vägen ser ut att gå utför, men det går segt, tungt och segt, jag kollar på Garmin och ser höjdmeterna ticka snabbt uppåt och inser att det går uppför och att landskapet bara luras.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Galibier är grym, det är långa svepande vägar och man ser km framåt. Jag tittar uppåt och ser serpentinerna svepa fram. Jag rullar vidare i lugn takt och känner mig ganska ok ändå. Jag har slutat önska att cykeln ska gå sönder, nu vill jag bara upp till toppen. Ju längre upp jag kommer desto fler går, den unga fransmannen kommer ikapp och hejar på när han passerar mig. Den svartrosa dansken och jag turas om att passera varandra. När 5 km återstår måste jag stanna, nu är det jobbigt, folk går, en del utan skor, jag lovar mig själv att jag ska INTE gå. Ska jag gå någonstans ska det vara på toppen Alpe d’Huez. Jag stannar och andas, äter, dricker, sträcker på benen och rullar sen vidare. Det är tungt, jag försöker intala mig själv att 4-5 km inte är så långt i relation till 34 km men tankar som att 4-5 km uppför är ju skitlångt bryter snabbt igenom. Jag stannar igen vid 3 km och gör samma procedur.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag rullar vidare och tänker att jag får väl stanna vid 2 km och 1 km också och sen är jag uppe. Jag har koll på klockan och inser att det inte är bråttom, men att det inte är jättegod mariginal heller för att hinna tillbaka innan 18.15! Jag missar skylten för 2 km kvar, jag är trött, jag vill stanna men vägrar stanna utan att veta vart jag är, efter ett tag kommer skylten för 1 km upp och jag stannar. Nu är det 1 km i + 10% kvar och man ser hela vägen upp. Jag tittar upp och ser bara människor promenera och cykla om vartannat. Jag ger mig iväg tillsammans med två andra och vi peppar varandra med att nu är det inte långt upp. Sista biten är tung men inte så överj´vlig som jag hade tänkt mig innan. Rätt var det är, är jag där! Utsikten är magisk. Känslan är enorm. NU grejar jag det, nu kan ingenting gå fel!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag äter, dricker, fotograferar, kollar klockan och räknar ut hur lång tid jag har på mig, jag inser att jag kommer komma tillbaka med en mariginal på kanske 30 minuter. Jag unnar mig en stund av lugn och SMSar återigen tillbaka till huset vart jag befinner mig, sen rullar jag neråt igen. Innan jag ger mig iväg träffar jag återigen den rödvita dansken som är glad att se mig och frågar uppmanande “vi ses väl vid målet sen?”. Självklart försäkrar jag honom om!

Vägen ner från Galibier är fantastisk, långa svepande vägar och jag ligger och matar i över 50 km/h långa stunder. Jag drar snabbt på mig en svans men efter ett tag släpper dom, känslan är underbar. På vägen ner dör Garmin, bara 12 km från Bourg d’Oisans! Jag har plötsligt ingen aning om hur långt kvar det är och vad klockan är. Jag börjar svettas men försöker räkna bakåt i huvudet och tycker ändå mig ha ok mariginal men inte jättestor. På vägen ner kör vi igenom några tunnlar och jag tycker det är extremt obehagligt, belysningen är mycket dålig, det går fort, man har precis börjar släppa på trafiken igen och det är svårt att uppfatta om bilarna som kommer bakifrån ser en. När jag passerat genom varje tunnel är jag glad att komma ut på andra sidan helskinnad. Jag cyklar på så fort jag kan mot Bourg d’Oisans! Där möts jag upp och får reda på att klockan är 17.55! YES! Jag är på rätt sida. Jag ser folk strömma mot ett tält som det står “Chip” på, jag undrar vad folk håller på med, hur kan man bryta nu? Det är ju NU loppet börjar på riktigt.
DSC_3896-1 DSC_3899-1 DSC_3911-1 DSC_3921-1

Jag äter snabbt och vill rulla iväg mot Alpe d’Huez så snabbt som möjligt för jag vet inte vart tidtagningen är. Mycket riktigt är den precis innan klättringen börjar och jag passerar nog med en ungefär en kvart tillgodo. Jag har även fått rapporter om att David passerat bara en kvart före, jag tänker inte ens tanken på att försöka komma ikapp honom. Jag tänker bara på att ta mig upp och blir lite glad över att ha fått rapporter om att dom flesta har passerat och att alla verkar vara i mål eller på väg upp för berget.

Nu börjar loppet på riktigt, det är tungt, solen ligger på hela tiden, det finns ingen skugga, svetten rinner och det går brant uppåt. Första serpentinerna är jobbigaste, lutningen är runt 9% och med nästan 4000 höjdmeter i benen känns det. Jag cyklar om mängder med folk som går, nu är det många som har det tungt. Jag inser själv att det kommer bli en tung resa, jag vilar i varannan serpentin. Äter, dricker och försöker motivera mig själv. Med jämna mellanrum kommer vätskestationer och jag fyller vatten med jämna mellanrum, flaskorna tar slut oväntat fort. Det går långsamt. Pauserna blir längre, andningen tyngre.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sista 4-5 serpentinerna får jag börja stanna i varje hörn. Jag orkar inte cykla längre än så. Jag måste andas, sträcka ut och sen kan jag ge mig iväg igen, jag känner mig superpigg i 10 meter och sen packar allt ihop igen och jag tvingar mig till nästa böj. Plötsligt är det bara upploppet kvar, det känns magiskt att cykla igenom Alpe d’Huez inom utsatt tid och få korsa mållinjen “på riktigt” och få en officiell tid. Efter min Mont Ventoux-sejour i måndags trodde jag att jag skulle möta min överman i La Marmotte men det gick! Mariginalen var inte god, jag kom på plats 90 av 94 i min åldersgrupp och kanske 225 av 250 tjejer. Men jag bryr mig verkligen inte om det, det är La Marmotte liksom, jag är glad att genomföra loppet, det räcker för mig, det är häftigt nog! Det är grymt! Jag trodde inte på det bara några dagar innan loppet och inte ens vid starten på morgonen men efter Glandon visste jag att det skulle gå!
10448828_10153037598603636_5952379871515331314_n

Största behållningen är att husets alla 9 deltagare tog sig i mål och stod för tider från hisnande 7.01(!) till mina 11.32! Alla gav allt som de hade just den dagen och jag vet att alla är väldigt nöjda med sina insatser! Det enda jag är besviken över är att jag aldrig träffade den rödvita dansken eller unga fransmannen i målområdet. Jag hoppas dom tog sig i mål också!

Going up Alpe d’Huez

Idag har jag tagit mig upp för sista klättringen innan det är dags för La Marmotte på lördag. Det fick bli en liten tur upp till Alpe d’Huez för att hämta nummerlapp och tidtagningschip till lördagen. 13.2 km uppför, 8.1% i snittlutning och 21 jobbiga serpentiner att ta sig igenom.
Alpe_dHuez_profileDSC_3419-1 DSC_3428-1 DSC_3473-1 DSC_3511-1 DSC_3500-1 DSC_3475-1DSC_3562-1
Det gick inte speciellt fort för jag tänkte att det är bra att spara sig tills på lördag. Däremot gick det i ett svep utan någon paus vilket kändes bra eftersom det är så jag brukar klättra normalt (bortsett från Mont Ventoux-sejouren i måndags där jag väl ett tag pausade typ varannan km eller värre).

Vädret var väldigt bra, kanske för bra, bitvis närmare 30 grader på mätaren och tyvärr rätt vindstilla. Lyckligtvis sjunker temperaturen ungefär 8-10 grader tills på lördag, det vill säga det ser ut att bli perfekt väder för loppet. Nu gäller det att låta benen återhämta sig sista dagarna inför och hoppas på det bästa!

174 km och 5000 höjdmeter är en rejäl utmaning, jag vill såklart slutföra loppet men jag kommer inte vara besviken på mig själv om något går fel längst vägen. Omöjligt att förutspå hur benen kommer reagera på en sådana utmaning. Men jag håller alla tummar jag kan för att det ska gå vägen!